Varje år anordnar forskarskolan i baltiska och östeuropeiska studier vid Södertörns högskola (BEEGS) en konferens på ett aktuellt tema. I år kretsade frågeställningar runt den samtida konstruktionen av genus. Helene Carlbäck hade bjudit in välrenommerade forskare från Östeuropa (brett tolkat), Skandinavien och Storbritannien för att tillsammans med BEEGS lärare och studenter diskutera, provocera och fantisera runt vår gemensamma, svårtolkade analytiska kategori: genus. Irina Sandomirskaja (Södertörns högskola) drog vår uppmärksamhet till vad som händer när ett analytiskt begrepp approprieras av andra språk (och kultursfärer). Hon såg ordparet gender (eng.) och ’gender’ (ry.) som översättarens s.k. falska vänner av samma dignitet som t.ex. engelskans ”bare conductor” (oisolerad ledare) och ryskans ’golyj konduktor’ (naken konduktör). Termen ”gender” som skapats för att kritiskt granska hur kön konstrueras förvandlas enligt Sandomirskaja i viss rysk och tysk genusforskning till en empirisk kategori i forskningsprojekt som är rent positivistiska i sin vetenskapssyn.
Marianne Liljeström (Åbo Universitet) placerade en annan översättningsfråga på agendan: det socialantropologiska problemet ”cultural translation”. När en forskare beskriver det främmande utför han/hon en process där studieobjektet samtidigt domesticeras – görs begripligt, välbekant – och främmandegörs – för att behålla sin status som studieobjekt. I Rysslands fall väger främmandegörandet, exotiseringen ofta tungt i vågskålen, Marianne exemplifierade med titeln på en nyutkommen finsk bok: Russia – more different than others. Denna dubbla process är närvarande i all forskning, då forskare är kulturellt situerade och epistemologiskt positionerade. När man dessutom undersöker kvinnor, får främmandegörandet (eng. othering) ytterligare en nivå, då vi sedan Simone de Beauvoir vet att kvinnor utgör det ”andra” könet, oftare objekt än subjekt i forskningssammanhang. Marianne efterlyste forskningsstrategier som belyser dessa nivåer av hegemoniska diskurser och medvetet handskas med implikationerna av den egna positioneringen.
Keith Pringle (University of Sunderland) och Irina Novikova (University of Latvia) diskuterade maskulinitet ur ett EU-perspektiv. Maskulinitetsforskning tenderar att antingen behandla problem som män är utsatta för (arbetslöshet, alkoholism osv.) eller problem som män skapar (kriminalitet, prostitution osv.). Inom EU har trafficking stått högt på agendan den senaste tiden, men eftersom man fokuserar på ursprungslandet (varifrån kommer kvinnorna?) har diskussionen fått till följd att ursprungsländerna, som i många fall står på tur för inträde i unionen, stigmatiserats som ”källa till sociala problem”. Att kunderna i mottagarländerna är själva förutsättningen för trafficking framgår inte lika tydligt i dessa diskussioner.
Ebba Witt-Brattström (Södertörns högskola) berättade om den tidiga modernismens tankar runt kvinnor och kvinnlighet: kvinnlighet uppfattades då som en essentiell kategori, som bl.a. psykoanalysen tog på sig att förklara. I diskussionen om kvinnan var manliga författare de mest tongivande (Freud, Otto Weininger med sin Geschlecht und Charakter, Kafka), men även kvinnor deltog. En av de mest framstående var Lou Andreas Salome, som själv utbildade sig till psykoanalytiker och som var den första att studera kvinnlig narcissism. Hon såg kvinnan inte bara som källa till männens, utan också kvinnornas njutning. Med hjälp av Lou Salomes idéer om ”the narcissistic turn for women” gjorde Ebba sedan en sofistikerad läsning av en dikt av Edit Södergran.
Föredragen behandlade många skiftande samhällen, kulturer och grupper; polska universitetsstuderanden, norrländska män, estnisk intelligentia. Trots detta framkom en överraskande samstämmighet när det gällde hur frågor om kvinnor och sexualitet diskuteras i offentlig debatt i olika länder. Samma sak gällde migrationsfrågor: Israel och Skandinavien skiljer sig diametralt både i kulturellt och migrationspolitiskt hänseende, men ryska kvinnor representeras i media på precis samma sätt: i första hand som prostituerade, eller på annat sätt i samband med sexualitet. Madeleine Hurd (Södertörns högskola) visade på feminisering som ett retoriskt grepp: genom att framställa en etnisk grupp som kvinnlig (hysterisk, modersfixerad, offer för våldsbrott etc.) berövas denna grupp sin status som medborgare, definierad av en liberal, västeuropeisk upplysningstradition. Medborgaren är här i första hand den som kan tala offentligt i universella termer – egenskaper som först och främst associeras till män. Konferensen erbjöd tillfällen både för ren estetisk njutning, när välformulerade fraser avlöste varandra framme på podiet, men också för ifrågasättande och polemik. Men framför allt gav den en sporre till att läsa mer av konferensdeltagarnas publikationer.
