Av Kristian Gerner
Den som läser östeuropastudier lär sig snabbt att objekten, människorna i området, inte vill vara “östeuropéer”. Ordet “öst” har en biklang av något sämre. Vi behöver bara tänka på Larry Wolffs undersökning av hur begreppet “Östeuropa” uppstod under 1700-talet för att beteckna den barbariska motsatsen till civilisationen i Västeuropa. Den negativa associationen bestod i den svenska beteckningen “öststatsstudier” och i den engelska samlingsbeteckningen “Soviet and East European Studies” under det kalla kriget. Som en protest mot detta språkbruk lyfte under 1980-talet intellektuella från Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Slovenien och Kroatien fram ordet Centraleuropa som samlingsbeteckning för sina länder. I vissa fall kunde sammanställningen “östra Centraleuropa” accepteras. Särskilt i Milan Kunderas berömda essä från början av 1980-talet utmålades Centraleuropa som ett genuint Väst, som hade rövats bort av Öst i Sovjetunionens skepnad.
Kundera och andra anlade ett historiskt och kulturellt perspektiv. Men från tanken att ordet Centraleuropa representerar kulturella värden är steget inte långt till tanken att geografin ger värde, att det är en förtjänst att ha Europas geografiska mittpunkt inom sitt lands gränser. Det som amerikanskan Anne Applebaum med anspelning på det polska ordet Kresykallar för Europas gränsland, ett område som sträcker sig från Vilnius till Odessa, uppfattas av många som bor där som Europas mitt. De utgår från geografin, den territoriella bestämning av Europa som kom till när tsar Peter I lät flytta dess östgräns från Don till Ural.
Filmaren Karin Wegsjö, som en del av läsarna kanske minns som guide i Budapest och Cluj under påbyggarresan år 2000, har spårat den nutida föreställningen om Europas mitt till platser i Rumänien, Karpatorutenien och Litauen. Vi kanske får se en film om detta med tiden, men risken är att objekten blir fler ju mer man letar. Även i centrala Slovakien finns anspråk på titeln. Just norr om staden Kremnica, på 1300-talet under kung Karl Robert Ungerns och kanske Europas främsta guldgruva, pekar en vägvisare till “Europas mitt”. Om vi tillåter oss att föra ihop det kulturella och det geografiska begreppet Europa till ett och söker dess centrum, skall vi emellertid bege oss söderut från Kremnica, till staden Komárno vid Donaus norra strand. På ungerska heter den Komárom – officiellt namn på den del av staden som ligger på andra sidan floden i Ungern. Den slovakiska staden Komárno är kulturellt också den, som det står i The Rough Guide, “a Hungarian town through and through”, präglad av det ungerska språket och av minnesmärken från Ungerns historia.
FOTO: Kremnica i centrala Slovakien. Europas centrum?
Men man kan också hävda, att Komárno, staden nära Europas geografiska mittpunkt, inte är vare sig slovakisk, ungersk eller centraleuropeisk. Den tonar fram som europeisk, utan prefix.
År 1998 påbörjades mitt i Komárno byggnadsprojektet Europastaden med Europaplatsen. Hela området omfattar 25 000 kvadratmeter. Den nya staden i gamla stan skall vara färdig år 2002. I december år 2000 invigdes den första etappen, själva Europaplatsen och byggnaderna kring den. Arkitekturen är postmodern, kitschig, parafraserande. Husen är ritade i olika stilar. Ambitionen har varit att återskapa det historiskt sett typiska för arkitekturen i Europas stater och i somliga av dess regioner. Grundidén bakom anläggningen är enligt en reklambroschyr att “mana fram en gemensam europeisk fosterlandskänsla.”
Den politiska kartbild som växer fram om man betraktar de redan färdigställda husen och ser på projektplanen vad de övriga skall heta och var de skall stå, är inte densamma som finns på en vanlig karta. Stater och regioner framstår som storheter av lika stor betydelse, och grannskapsförhållandena är inte alltid de verkliga. Storbritannien finns inte som hus. Istället står sida vid sida England, Irland, Skottland och Wales. Utanför dessa projekteras Grönland – månne blir det en igloo? – och Island. Mellan Holland och Belgien har Friesland fått ett eget hus. Dalmatien finns mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Det svenska huset finns i en grupp där de övriga är Estland, Lettland och Litauen, mellan porten Ludvig den store – ungersk medeltidskung, son till Karl Robert – och gatan Nordstjärnan. Ungern ligger som sig bör mellan Slovakien och Österrike. Tjeckien har däremot placerats mellan Polen och Ryssland, som i sin tur gränsar till Ukraina och Frankrike. I det sällskapet finns även Vitryssland.
FOTO: De här husen på Europaplatsen i Komárno representerar (från vänster): Slovakien, Ungern, Österrike, Spanien. Längst till höger skymtar en gränd, där man finner Turkiet och Portugal, med Stefans portal längst in.
Vatikanen återfinns mellan Malta och Cypern, Turkiet mellan Spanien och Portugal. Den tysk-romerska habsburgkejsarinnan Maria Theresia och Ungerns förste kristne kung, Stefan den helige, har även de vardera fått en port uppkallad efter sig. Den medeltida tyskromerske kejsaren, kungen av både Böhmen och Ungern, Sigismund av Luxemburg, har fått ge namn åt ett torn. Det har även den ungerske renässanskungen Mattias Corvinus fått göra. Det ligger som sig bör bredvid Transsylvanien, den region han kom ifrån, och bakom finns Rumänien.
I centrum av Europastaden ligger ett utsiktstorn, fontänerna Millennium och Jordäpplet – samt huset Tyskland, störst av alla.
Frågan om vad som är Europas centrum besvaras i den slovakiska staden Komárnos postmoderna centrum. Det är Tyskland, med Ungern som god tvåa. Skyddspatronerna som fått ge namn åt portar och torn i kanterna av Europaplatsen var nämligen som nämnts ungerska kungar och en ungersk drottning, två av dem även härskare över det tysk-romerska riket och samtliga betydande europapolitiker på sin tid.
I Komárno möter man idag en ny mental karta av Europa. På den finns i eget namn Dalmatien. Den inledningsvis apostroferade historikern Larry Wolff har nyligen påpekat, att livsmedel från den provinsen i amerikanska köpcentra saluförs som “Made in Dalmatia”. Inget “Kroatien”, “Östeuropa” eller, Gud förbjude, “Balkan” här inte:
“Dalmatian figs and olives are for sale in Massachusetts, and surely we will soon be washing them down with the wines of the Peljesac peninsula. As the fig paste melts in my mouth, I sense the black, white and gray of cold war communism dissolving, giving way to brilliant Mediterranean color. Tito, Tito! I have a feeling we’re not in Eastern Europe any more”. (“A New Mental Map of the World”, New York Times 28 juni (!) 2001).
