Av Börje Lindblom
Förr och då var årtiondet mellan 1965 och 1976, då jag flera gånger besökte Polen i jobbet och privat. Nu är det mars/april 2001. Jämförelser över så lång tid som 25-35 år har sina uppenbara brister. Minnesintrycken från då ställs mot intrycken från en tiodagarsresa till Kraków, Lublin, Zamość, Kętrzyn och Toruń.
Färgernas återkomst
Borta är de stora plakaten i bleka färger som prisade regimens stordåd, särskilt de framtida ännu inte realiserade, och de röda och gula banderollerna med hurtfriska paroller. Färgerna har kommit tillbaka, klara och mustiga. Man ser dem i kläderna: den smutsiga obestämda svart-grå-bruna “nyansen” har ersatts av palettens alla kulörer. Man ser dem i alla nya skyltar som kommit upp i städerna tack vare dels alla entreprenörer som startat frisersalonger, barer, restauranger, hotell och butiker av alla slag, dels alla internationella varumärken som dykt upp: Electrolux, SAAB och Husqvarna. Man ser också färgerna på städernas torg: röda, gröna, vita och gula parasoll över uteserveringar och torgstånd, och i raderna av hinkar med rosor och andra blommor. Ibland kan färgerna blandas litet väl häftigt, men det får man väl ha överseende med inledningsvis. Min tes är att färger påverkar människors välbefinnande. Varför skulle vi annars tala om “glada färger”?
Stalin-längor och andra byggnader
Efter Andra världskriget låg Polen i grus och aska. Den socialistiska regimen gjorde åtminstone en bra sak – återuppbyggde Warszawas gamla stad efter de ursprungliga ritningarna. Men många andra byggnader fick förfalla i brist på pengar, även sådana som var och är av kulturellt värde. Regimen byggde också nytt: Stalin-längor på längden och höjden, rumsmoduler som staplades på och vid varandra utan ett förenande lager av puts. Med tiden draperades de grå byggnader i ett sorgflor av sot. Den som kommer till stationen Warszawa Wschodia har ett utmärkt åskådningsexempel på andra sidan torget.
Nu byggs det flitigt i Polen. I Lublins norra förorter växer snygga flerfamiljshus i klara färger upp. Också nybyggda kyrkor kan ses här och var. På landsbygden byggs vita tvåvåningshus med klarröda plåttak. Kulturellt värdefulla byggnader renoveras. Förändringen är genomgående och stark.
Gamla köer och nya
Under den socialistiska epoken styrde producenterna framställningen av alla varor och tillhandahållandet av alla tjänster. Det kallades planekonomi. Teorin var att man kunde fastställa konsumenternas behov, att man kunde planera produktionen i detalj och att man kunde tillverka enligt planerna. I praktiken kunde man ingetdera. Behoven varierade, produktionsplaneringen i flera led var en praktisk omöjlighet och producenterna missade planmålen i brist på insatsvaror, resurser och kvalitet (även om den inrapporterade produktionen uppfyllde målen med råge). Den tunga industrin prioriterades som regel, medan konsumentvaror fick bli en restpost.
Resultatet var brister, köer och inte så sällan uppror. Ur konsumenternas perspektiv kan man tala om nätkasseekonomi. Det var en god idé att alltid ha en nätkasse i handväskan eller fickan. Så länge den var tom tog den nästan ingen plats. Fanns händelsevis något att köpa, var den en tillgång. Köer markerade var det fanns något intressant att köpa. Det spelade mindre roll om man själv behövde den vara som fanns till försäljning. Den kunde alltid säljas till grannar, vänner eller släktingar, eller bytas mot något annat som man själv behövde. Den enkla regeln för konsumenterna var “Köp så länge det finns något att köpa!”
Nu är de köerna borta, men andra har kommit till. På Ulica Stolarska i Kraków stod minst 150 människor på gatan och de breda trottoarerna. Här ligger de tyska och amerikanska generalkonsulaten sida vid sida. Människorna ville inte köpa något. De ville troligen söka visum, uppehållstillstånd, arbetstillstånd. Förr fick man också söka utresevisum och till det behövdes en inbjudan, som väl och ingående motiverade den planerade resan. Om utresevisum inte beviljades, var det naturligtvis inte stor idé att söka inresevisum till något västland. Köerna till de västliga generalkonsulaten var förr om inte obefintliga så åtminstone mycket kortare.
En andra kö upptäckte jag strax efteråt i Dominikanerkyrkan. Mässan hade avslutats och femton personer – fler kvinnor än män, fler gamla än unga – väntade tyst och stillsamt framför en av de vackert snidade biktstolarna på att få bekänna sina synder och få Guds förlåtelse och prästens välsignelse. Kyrkan i Polen har en mycket stark ställning och bikten är en levande institution. Under den socialistiska tiden tolererades kyrkan om den inte var alltför synlig och högröstad. Nu har den trätt fram ur dunklet.
Sju-åtta kvinnor i 20-årsåldern bildade en tredje kö. Det gamla Krakóws obestridda centrum är Rynek Główny, Stora torget, med Mariakyrkan vid ena sidan och Tyghallarna mitt på torget. Där i en av Tyghallarnas arkader stod den lilla raden och framför dem mot väggen och på diskret avstånd satt en äldre kvinna med långt, tovigt hår. Framför henne satt en ung kvinna och lyssnade intensivt på den äldre kvinnan. En spågumma måste det ha varit. Sådana betraktades förr som utslag av vidskepelse och måste bekämpas.
Som sagt, gamla köer har försvunnit och nya har kommit till.
Mat, service och språkkunskaper
Matsedlarna var förr önskelistor. Man kunde önska vad man ville ha, men man fick vad som fanns. Och det man fick var ofta tunnmanglad torr schnitzel, torrstekt potatis, ägg som var så löskokta att de ofelbart rann ned i handen. Anrättningarna serverades av kypare eller servitriser, som i bästa fall var uttråkade. Det fanns inte heller så många restauranger eller kaféer att gå till. Fönstren var lika grå och dukarna lika dåligt tvättade på alla ställen. Hotellens portierer och annan personal var sällan på bättre humör än kollegerna i restaurangen.
Numera tas man om hand av vänlig, tjänstvillig personal på hotellen. Antalet matställen har fullkomligt exploderat. Nu finns massor av sorter att välja mellan – kinesisk, vietnamesisk, österrikisk, Macdonalds etc. och så förstås staropolska, restauranger med gammal-polskt kök. Därtill kommer barer, kaféer och uteserveringar. Det som står på menyerna finns som regel. Skulle något inte finnas – t.ex. säsongsvaror som karp eller gås – så meddelas detta åtföljt av ursäkter. Maten är vällagad och god. Jag minns med särskilt välbehag sillen med en driva hackad rå lök, śledź w oleju, och rödbetssoppan, barszcz czerwony, med eller utan piroger. De nya privata hotellen och restaurangerna förefaller att vara inte bara billigare utan också bättre än det gamla privatiserade monopolföretaget Orbis.
I Polen är det en klar fördel att kunna tala polska. Vad annars? Förr kunde få personer engelska, medan ganska många över 60 år kunde tyska. Den senare gruppen har av någon anledning försvunnit ur hanteringen. Numera kan många mellan 17 och 35 år god engelska. Bland de som är äldre är det mindre vanligt med kunskaper i engelska. Förmodligen har de i stället motvilligt studerat ryska. Också här märker man skillnad mellan privat och statligt eller f.d. statligt. Inom den privata sektorn är det bättre ställt med språkkunskaperna än inom t.ex. PKP, det statligt ägda järnvägsföretaget, eller på ett Orbis-hotell.
Gammalt som dröjt sig kvar
Allt har inte förändrats. Den gamla “öststatslukten”, som troligen orsakas av ofullständig förbränning av fossila bränslen, kan ännu förnimmas svagt. Allmänna kommunikationer är alltjämt billiga. Stadsbussar kostar 5-6 kronor, taxibilarnas startavgift är 10 kronor om bilen beställs per telefon annars 12,50 kronor. Det fasta telefonnätet är i bland lika skrapigt som förr, medan det mobila telefonnätet som regel fungerar alldeles utmärkt. Żywiec, det goda polska ölet finns kvar, medan Full Light – ett söt-beskt blask som såldes med ett fyrtorn på etiketten – tydligen har gått hädan. Sorgen och saknaden kan inte vara stor.
Ett nygammalt land
Polen är landet som under århundradenas lopp utvidgats, krympt, försvunnit, återuppstått och förflyttats. De senaste tio åren har inneburit att det socialistiska, planekonomiska rastret har lyfts bort och att ett helt “normalt” land kommit fram. Jeszcze Polska nie zginęła … än är Polen inte förlorat. Långt ifrån, Polen är på gång!
