Av Erik Melander
Etniska krig, t.ex. i de post-kommunistiska staterna, förefaller många gånger vara orsakade av en kombination av politiska ledares maktkamp, hänsynslösa extremisters härjningar, och vanliga människors osäkerhet och fruktan. Då alla dessa tre faktorer förekommer samtidigt blir risken för etniskt krig hög. Politiska ledare som hungrar efter makt spelar på folkliga stämningar, och använder sig av extremister för att manipulera dessa stämningar.
Det är förstås långt ifrån så att det automatiskt uppkommer farliga stämningar mellan människor med olika etnisk bakgrund när de kommer i kontakt med varandra. Å andra sidan är inte heller etniska stämningar enbart något slags hjärnspöken eller påhitt, som skulle upphöra att ha någon betydelse i det ögonblick de bättre vetande “avslöjade bluffen.” Snarare är det nog så att etniska stämningar ytterst har sitt ursprung i en biologisk instinkt hos den mänskliga arten att identifiera sig med och kanske även gynna den egna gruppen. Etniska grupper avgränsas av sådana faktorer som språk, hudfärg, religion, sedvänjor och territoriell hemvist. Etniska stämningar handlar om identifiering med en viss folkgrupp vilken uppfattas ha ett gemensamt ursprung. Detta gemensamma ursprung är i själva verket ofta en chimär, vilket inte hindrar att uppfattningen kan ha högst verkliga konsekvenser. Dessa etniska identiteter finns alltid tillgängliga för försök till politisk mobilisering längs etniska linjer, men för att sådana försök ska leda till svåra konflikter krävs lyckligtvis mycket speciella omständigheter.
Det finns, beroende på hur man räknar, ett antal tusen etniska grupper i världen. I många stater är flera etniska grupper erkända som statsbärande folk. Många fler folkgrupper är visserligen tillräckligt stora och territoriellt koncentrerade, men erkänns ändå inte som statsbärande folk. Man har räknat till att det finns uppåt 600 etniska grupper som är statsbärande folk, eller som rimligen skulle kunna vara det. Som jämförelse finns det mindre än 200 stater. Sedan det andra världskriget har ett drygt sjuttiotal etniska krig utbrutit. Av dessa siffror framgår att de allra flesta av världens etniska grupper i de allra flesta av världens stater lever i fred med varandra.
En explosiv blandning
Men om blandningen av makthungriga politiker, beslutsamma extremister och skräckslagna vanliga människor är tillräckligt explosiv kan resultatet bli fruktansvärda krig och övergrepp. Det är lättast att förstå varför vissa politiker och extremister kan vilja handla på ett sådant sätt att risken för etniskt krig starkt ökar. Samvetslösa politiker kan skapa sig en politisk plattform genom att vädja till etniska stämningar bland folk. Extremisterna kan vara motiverade av simpel girighet, sjuklig lust att utöva våld, eller fanatisk nationalism. Den mer förbryllande frågan blir varför vanliga människor låter sig dras med i de politiska ledarnas maktspel, och själva tar till våld mot medlemmar av andra etniska grupper, trots att de i vanliga fall skulle finna den tanken motbjudande?
Fruktans mekanismer
Det viktigaste motivet för vanliga människors deltagande i etniskt krig tycks vara fruktan för andra etniska gruppers avsikter. Om motståndarsidan bara ges en möjlighet att genomföra sina planer kan dessa visa sig omfatta exempelvis etnisk rensning. Andra motiv för gräsrötternas deltagande är belöningar i form av krigsbyte, bortdrivna grannars jordegendomar, o.s.v. Ytterligare ett viktigt motiv är fruktan för bestraffning från den egna sidans extremister om inte tillräckligt stöd ges till krigsansträngningarna.
Terror inom etniska grupper är vanligt förekommande i allvarliga etniska konflikter, vilket tydliggör att en etnisk grupp inte är en enhetlig aktör med bara en vilja. När etniska konflikter blir allvarliga är det ofta så att en minoritet av högljudda extremister kommit att dominera händelseutvecklingen på ett sätt som den stora majoriteten finner olyckligt. Men när våldet väl blossat upp är det farligt och svårt att vända sig mot den egna sidans extremister, särskilt som det ökande våldet riskerar att skapa ett högst verkligt hot från rädda och hämndlystna medlemmar av andra etniska grupper. Många kan då dra slutsatsen att en väpnad kamp är det bästa sättet att skydda den egna familjen och hemmet.
Men om det viktigaste motivet för vanliga människors deltagande i etniskt krig är fruktan, varifrån kommer då den? Människor som bor så att de är sårbara för angrepp från andra etniska grupper kan av relativt få terrorister provoceras att utveckla en mycket stark fruktan. När terrorister väljer sina offer utifrån etnisk grupptillhörighet skapar detta en allmän rädsla bland alla medlemmar av den angripna etniska gruppen. Mer eller mindre vem som helst kan ju bli ett offer. Å andra sidan är det väldigt svårt för de hotade att avgöra vilka personer från andra etniska grupper som är de farliga extremisterna. Av denna anledning sprider sig en generell fruktan för medlemmar av andra etniska grupper. När etniska grupper lever blandade med varandra inom samma territorium blir de ömsesidigt sårbara på detta sätt. Extremister kan i sådana situationer lätt nå sina offer, och sedan gömma sig bland den egna etniska gruppens befolkning efter ett angrepp.
Etnisk rensning
Dessa situationer präglade av ömsesidig sårbarhet ger upphov till så kallade första-slagsfördelar, d.v.s. att den sida som slår till först kan vinna stora fördelar, medan den sida som låter sig överraskas av ett första slag från en fiende råkar mycket illa ut. Då ett etniskt krig håller på att bryta ut finns oftast inget pålitligt försvar som kan skydda medlemmarna av en etnisk grupp, och det finns inte heller några egna frontlinjer bakom vilka flyktingar kan söka sig. Ett fåtal angripare kan i en sådan situation skapa en fruktansvärd terror. Den sida som slår till först kan vidare lägga beslag på viktiga tillgångar såsom vapenförråd, mediaresurser och strategiskt betydelsefullt territorium. Män i vapenför ålder kan tillfångatagas eller
massakreras innan dessa hunnit beväpna och organisera sig för motstånd. Etnisk rensning kan därför delvis förstås som ett särskilt hänsynslöst och brutalt sätt för en sida att utnyttja första-slagsfördelar till att skapa ett etniskt homogent territorium, som sedan blir lättare att försvara. Ju större första-slagsfördelarna är, desto större är risken att etniskt krig bryter ut.
Men ömsesidig sårbarhet och första-slagsfördelar räcker inte för att framkalla etniskt krig om inte det också finns en stor dos misstänksamhet avseende motpartens avsikter. Denna misstänksamhet uppkommer lättare om svåra historiska konflikter möjliggör oroväckande jämförelser med den aktuella situation. Ännu viktigare är hur denna historia framställs i nutiden. Mytbildning och propaganda spelar en stor roll i politikers försök att mobilisera gräsrötternas stöd, och kampen om kontroll över massmedia är därför ofta hård. Dessutom har många våldsverkare och plundrare ett intresse av att förvrida historien för att rättfärdiga sitt handlande. Man har således särskilt stor anledning att vara misstänksam mot konfliktparternas egen historieskrivning i etniska konflikter. Men denna typ av propaganda är ändå viktig att studera, eftersom den är en del av dynamiken bakom många etniska krig.