Av Igor Dimitric
Vad är det första som görs när en ny stat skall utropas? Symboler byts ut. Den gamla flaggan halas ner, den nya hissas upp. Språkändringar är ett annat försök att definiera det nya kollektivet. Vilken symbol! Tänk er hur budskapet ser ut ur de nya maktinnehavarnas perspektiv: nationen kunde inte ens tala innan jag blev president; ni fanns inte förrän nu. Själv kommer jag nog att behöva stå på scen i flera decennier innan jag lyckas få en försmak av denna egotripp. Symboler är viktiga. Flaggan är ett mer uppenbart, påtagligt exempel, men det finns även andra symboler. I det forna Jugoslaviens fall kan det, till exempel, handla om gamla TV- hallåor från den gemensamma jugoslaviska tiden som får sparken så att tittarna inte förknippar dem med en annan tid – det förflutna skall raderas i det kollektiva medvetandet. Musik är viktigt i detta avseende. Musik minns de flesta. De jugoslaviska musikerna spelade över hela landet. Band från Belgrad gav ut sina debutskivor genom skivbolag från Zagreb och tvärtom. Kulturen i allmänhet och musikbranschen i synnerhet mår naturligtvis bättre av en större marknad.
Den rika jugoslaviska rockkulturen förlamades efter 1991 och federationens splittring. Samhällena ruraliserades som en följd av de nylanserade nationella symbolerna som hade just rurala förtecken. Den kroatiska bonderomantiken är en väsentlig del i den kroatiska högerpolitiska traditionen som fick luft under vingarna av Tudjman och hans xenofobiska hantlangare. Efter 1991 var det, plötsligt, häftigare att sjunga om potatis och höstskörd än om motorcyklar och den sexuella frigörelsen. Vissa rockband ställde sig i de nya bananrepublikernas politiska eliters tjänst. De säkrade den nya, krympta marknaden genom att låta sig exponeras som de nationella ikonerna på de nya nationella (läs nationalistiska) televisionerna, men de flesta förlorade på den aktuella gettoiseringen. Rock ´n rolls öppenhet gick inte ihop med stammarnas nyupptäckta exklusivitet.
Det band som mer än något annat symboliserar tiden i gemenskap är Bijelo Dugme. Omvärlden känner mest till bandets grundare och ledare Goran Bregovic genom hans filmmusikproduktion. Han är känd för att skrivit musiken till Emir Kusturicas filmer: Zigenarnas tid, Arizona Dream och Underground. Det var just Bregovic som satte igång blåsorkestervågen som ännu sveper över de kulturmedvetna formgivarklubbarna såsom, till exempel, Södra Teatern på Mosebacke i Stockholm. Under NATO: s bombningar av Jugoslavien spelade Goran Bregovic inför 500 000 människor i Rom. Tänk er en halvmiljon människor, som sjunger den populära låten ”Kalasnjikov” mitt i Italiens huvudstad medan stridsflyg flyger över andra sidan av Adriatiska havet för att bomba en annan huvudstad. Att bandet är en jugoslavisk symbol är ingen retrospektiv projicering; bandet sjöng pro-jugoslaviska texter även under slutet av 1980-talet när landet var på väg mot sin splittring – ”Jugoslavien, res dig och sjung ut så att alla kan höra dig!” – var en känd uppmaningsrefräng som sjöngs av tiotusentals fans på fullsatta arenor runt om Sydslavien.
Således blev de och deras musik det politiskt inkorrekta i utbrytarrepublikerna; men tiden utkristalliserar det kvalitativa i kulturen och nu är de tillbaka. Tre konserter har hållits i juni i år. Märk symboliken: konserter hölls i Sarajevo, Zagreb och Belgrad. Zagreb och Sarajevo såldes ut på några timmar och det är städernas största arenor det handlar om. I Belgrad var det upp mot 200 000 i publiken. Tummen i ögat på de nya nationella diskurserna! I Kroatien, t.ex. gjorde man allt för att radera namnet ”Jugoslavien” (Sydslavien) ur det kollektiva medvetandet. Man talar om ”den förra staten” för att undvika ord med ”Jugo”. Frågan är om väderstrecket ”syd” finns kvar i den nya kroatiska diskursen. I Sarajevo har man försökt kalla hela projektet för ett oacceptabelt jugoslaviskt jippo. Goran Bregovic har svartmålats med hjälp av en ljudinspelning från det tidiga nittiotalet där Goran påstås ha sagt att han inte tänker spela för Alija Izetbegovic och hans lakejer. So what! Hade han valt att spela för Alija skulle inte bandet spela inför nästan en halvmiljon människor idag. Det är sorgligt att man fortfarande sätter likhetstecken mellan de nationalistiska ledarna och hela folket. Att vägra spela för Alija betyder inte att vägra spela för bosnjaker; Sarajevokonserten blev utsåld – Goran spelade för bosnjaker och tiotusentals bosnjaker sjöng Gorans låtar på Kosevo-stadion mitt i Sarajevo. De, så kallade, nationella rättvisekämparna får äntligen byta taktik – gamla lögner fungerar förhoppningsvis inte längre. Deras destruktiva lögner har, tyvärr, accepterats av vissa kretsar i den västerländska liberala diskursen. Farsen gick ut på att måla upp bilden av sig själva som multietniska, pacifistiska och liberala demokrater. Bakom denna progressiva fasad döljs ofta etniskt exklusiva, klassiska realpolitiska mål med nationalistiska förtecken. O.K. det finns historiska moment när dessa nationella motiv har sitt rättfärdigande, men då får åtminstone omvärlden genomskåda denna politik och ta ställning till den. Än så länge stödjer väst lokala etnonationalister utklädda till sympatiska hippies.
Varför blev just Bijelo Dugme så gigantiska i Jugoslavien? Svaret torde finnas i Bregovics dubbla talang – dels den sociologiska, dels den musikaliska. Goran kunde Jugoslaviens sociologiska realitet. Samtidigt följde han de samtida musikaliska revolutionerna. Hur kunde Jimmy Page och Ritchie Blackmore komma in i det jugoslaviska rurala örat? Rock´n roll fanns i Ljubljana, Zagreb, Sarajevo och Belgrad, men hur kunde den nya musiken förankras i den konservativa byn? Bregovic kom med svaret – blanda folkmusiken med riff a la Led Zeppelin, klart! Vad hände?! Min partisanmormor sjöng Bijelo Dugme-låtar; unga angloamerikaniserade urbana rebeller sjöng dem; Josip Broz ”Tito” lyssnade på bandet vid ett av hans sista nyårsfiranden i slutet av sjuttiotalet. Rock´n roll blev en del av den jugoslaviska kulturen. Bregovic lade grunden för en vidareutveckling som blev mer av en explosion i slutet av sjuttiotalet.
I slutet av sjuttiotalet var den avslappnade och emotionellt friskare efterkrigsgenerationen redo att ta över den kulturella utvecklingen i Jugoslavien. Postpunkperioden eller New Wave – perioden i Jugoslavien uppmärksammades även i den trendsättande angloamerikanska kultursfären. Den inflytelserika Rolling Stone Magazine kallade den jugoslaviska rockscenen för den mest autentiska i Östeuropa och bandet Disciplina Kicme utnämndes till det bästa europeiska alternativbandet. Bijelo Dugme banade vägen till en av de mest produktiva kulturperioderna i Sydslavien. Risken är stor för att det kommer att dröja länge innan vi upplever en ny sådan epok. Förutsättningarna var, nämligen, goda då: det fanns en bred publik, det hela sydslaviska kulturområdet var öppet och det fanns ekonomiska förutsättningar för kulturarbete. För en historiskt medveten människa står det klart att vi kommer att vara tvungna att vänta i några generationer innan sådana förutsättningar återigen skapas. Ett steg i den konstruktiva riktningen skulle vara att ignorera alla dessa självutvalda nationella kulturbeskyddare som förgäves försöker skydda sina, under det tragiska nittiotalet, vunna positioner.
Bijelo Dugme spelade bara tre konserter och, som det ser ut idag, inga fler. Goran Bregovic var svår att övertala; han har rättigheter på namnet ”Bijelo Dugme”, han har etablerat sig som en världsartist och ur den ekonomiska synvinkeln var inte dessa konserter ett nödvändigt tillskott. Någonstans hittades dock inspirationen och i juni hände det. Alla musiker som tidigare medverkat i bandet var på scenen. En, inte så oviktig detalj i detta sammanhang, är att bandet har haft tre sångare: en kroat, en serb och en bosnjak. Kroaten är känd för sin refräng ”Så går det min lilla när bosnier älskar” och bosnjaken är känd för att han sjungit in den låt som idag, i populära sammanhang, uppfattas som serbisk nationalsång. Återigen symboliken: Bijelo Dugme är återintegrerat; ett scenario som de sydslaviska folken är ”dömda till”. Den gemensamma historien kan inte raderas. Tänk på den individuella nivån: en individ som raderar sin egen historia raderar sig själv. Historien började inte 1991 och den kommer inte att sluta med oss, men Bijelo Dugme kommer – eller är redan – en del av den sydslaviska historien.
