Turkskräck eller bristen på demokrati? EU-medborgarna och Turkiet

Av Joakim Ekman

Sedan 1999 är Turkiet ett officiellt EU-kandidatland. Men hur ser de vanliga européerna på frågan om ett framtida Turkiskt medlemskap i unionen? Uppfattas Turkiet som en självklar del av Europa? I denna artikel undersöks det motstånd eller den misstänksamhet som finns bland EU-medborgarna mot ett turkiskt medlemskap: betraktas Turkiet som ett alltför fattigt land, eller är det snarare bristen på demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna som är problemet?

EU-medborgarna och kandidatländerna

De senaste åren har Eurobarometer-mätningarna inkluderat frågor som rör EU-medborgarnas attityder till kandidatländerna och de eventuella framtida kandidatländerna samt attityder till de länder i Västeuropa som valt att stå utanför EU: Schweiz, Norge och Island. I figur 1 har dessa attityder sammanfattats, från ett enda mättillfälle (hösten 2005). Respondenterna har blivit ombedda att ta ställning till de olika ländernas kommande eller rent hypotetiska medlemskap i EU – är man ”för” eller ”mot” att dessa länder upptas i unionen?

 

Ekman-fig1 1 2007

Figur 1: Attityder till framtida medlemsländer bland EU-medborgarna (%). Källa: Eurobarometer 64 (hösten 2005).

Figur 1 visar att EU-medborgarna är mest positiva till de länder som redan har starka band till EU. Rika och välmående länder som Norge och Schweiz välkomnas i unionen av nästan åtta av tio medborgare (77 procent). Island är som gammal NATO- och EFTA-medlem också redan med i de gemensamma europeiska strukturerna, och runt 68 procent av EU-medborgarna säger sig vara för ett isländskt medlemskap.

Bulgarien, Rumänien och Kroatien får nog sägas vara på sin höjd tolererade av EU-medborgarna. Kroatien tycks vara lättast att acceptera: runt 51 procent säger sig vara ”för” ett framtida kroatiskt medlemskap, medan 35 procent uttryckligen är ”mot” detta. När det gäller Bulgarien och Rumänien är tveksamheten mer påtaglig, trots att dessa länder – som formellt anslöts till EU i januari 2007 – sedan flera år tillbaka varit placerade främst i kön bland kandidatländerna. Bulgarien välkomnades vid detta mättillfälle av 48 procent av respondenterna, medan 37 procent uttryckligen motsatte sig ett bulgariskt medlemskap. Med siffrorna 43 procent ”för” och 42 procent ”mot” var hållningen till Rumänien ännu mer ambivalent.

Går vi geografiskt längre österut ökar motståndet bland EU-medborgarna (figur 1). Det är en större andel negativa respondenter (43 procent) än positiva (42 procent) när det gäller Ukraina. Det samma gäller för Makedonien, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Albanien. Här dominerar de negativa rösterna, rösterna ”mot” ett framtida medlemskap: Makedonien (42 procent), Bosnien och Hercegovina (43 procent), Serbien (44 procent) och Albanien (50 procent). Turkiet, slutligen, tycks vara svårast att acceptera i den framtida unionen, enligt denna opinionsmätning. Av respondenterna är 55 procent uttryckligen mot ett framtida turkiskt medlemskap. Enbart 31 procent är för Turkiets inträde i EU, vilket är något anmärkningsvärt, givet landets långt gångna förhandlingar. Redan 1999 gavs man status som ett kandidatland, vilket bekräftades på nytt i oktober 2005, då de formella medlemskapsförhandlingarna inleddes.

Turkiet: en del av Europa

Den fråga som figur 1 bygger på är ganska vagt formulerad. Medborgarna tillfrågas de är ”för” eller ”mot” att de tolv olika länderna i framtiden går med i EU. Ingenting sägs om vilka villkor som i så fall ska gälla, eller hur långt in i framtiden det skulle kunna tänkas handla om. Man kan anta att frågorna därför enbart ger en ögonblicksbild av hur EU-medborgarna uppfattar dessa olika länder. Rimligtvis vägs ländernas ekonomiska utveckling och politiska status in i dessa bedömningar – men här finns utrymme också för bristande kunskap och fördomar, naturligtvis.

Hur ser då medborgarnas attityder till Turkiet ut i de olika EU-länderna? I en Eurobarometer-mätning från hösten 2005 konfronterades respondenterna i medlemsländerna och kandidatländerna med en rad påståenden om Turkiet och EU, som de kunde instämma i eller opponera sig mot (tabell 1).

Det första påståendet har att göra med Europas gränser – tillhör Turkiet det geografiska Europa? En konventionell uppslagsbok skulle inkludera den del av Turkiet som befinner sig väster om Bosporen och norr om Dardanellerna och Marmarasjön till den europeiska landmassan, vilket skulle betyda att huvuddelen av landet skulle föras till Mindre Asien. Rent geografiskt skulle Turkiet således vara en del av ”Europa” sedan 1453 då Östrom (Bysans) går under och Konstantinopel intas och blir ny turkisk huvudstad under namnet Istanbul. Var landet hör hemma politiskt – eller snarare, var det uppfattas höra hemma – är dock en annan sak än en geografisk bestämning.

De rutor i tabell 1 där det förekommer en absolut ”negativ” majoritet, riktad mot föreställningen om Turkiet som en del av Europa, har markerats i grå fält. Den första kolumnen i tabell 1 visar således att en majoritet av respondenterna i medlemsländerna och kandidatländerna accepterar att Turkiet tillhör det geografiska Europa. De enda två länderna där en majoritet av respondenterna inte instämmer i detta är Grekland och Cypern, vilket i sig inte är särskilt överraskande. Detta betyder nu inte att det skulle vara sämre ställt med grekernas och cyprioternas geografikunskaper, utan vad det handlar om är rimligtvis den historiskt betingade negativa inställningen till Turkiet (bland grekerna).

Tabell Joakim Ekman Turkskräck

Grekerna och turkarna har en lång och konfliktfylld historia, som i modern tid har kommit till uttryck på olika sätt. De stora deportationerna och folkomflyttningarna under 1920- och 1930-talen, Turkiets invasion av norra Cypern 1974 och konflikten kring Imia-öarna i Egeiska havet 1996 har spätt på bilden av Turkiet och Grekland som arvfiender. Det bör dock påpekas att de två staterna naturligtvis kan umgås i civiliserade former. I augusti 1999, då Turkiet drabbades av allvarliga jordskalv som dödade flera tusen människor, var Grekland ett av de första länderna som sände bistånd. När jordskalv också drabbade Grekland i september 1999 återgäldade Turkiet tjänsten. Turkiet har på senare år också ställt sig bakom FN-planen för en lösning av Cypernkonflikten.

En historisk misstänksamhet mot Turkiet

Det andra påståendet i tabell 1 går ut på att Turkiet tillhör Europa av historiska skäl. Man skulle rent spontant kunna tycka att det ska mycket till för att förneka detta. Under 1900-talet, om inte annat, kom Turkiet att mycket tydligt orientera sig västerut. Den turkiska republik som grundlades av Mustafa Kemal ”Atatürk” 1923 var helt inriktad på modernisering, sekularisering och nationsbyggande efter europeisk modell. En hastig blick på Europa vid denna tid förklarar varför detta inte nödvändigtvis var någonting positivt: konstitutionalism och demokrati hade inte ett självklart företräde framför fascism och folkgemenskap. På gott och ont skedde nu en orientering västerut. Det arabiska alfabetet byttes ut mot det latinska, och en rad internationella konventioner infördes. Traditionella turkiska seder nedvärderades eller förbjöds. Landet blev medlem av NATO 1952 och spelade en strategisk roll under det kalla kriget.

I ett längre historiskt perspektiv kan man samtidigt se hur bilden av Turkiet traditionellt har fungerat som en motbild, ett ”dem” till ett europeiskt ”vi”. Det muslimska osmanska väldet upplevdes hela tiden som ett extern hot för det kristna Europa, från slaget vid Kosovo Polje 1389 till Wiens belägringar 1529 och 1683. När Carl Michael Bellman 1773 diktar om den exotiske turken, i Fredmans Sånger no. 30, ger han uttryck för samma ”turkskräck” som grundlades i Kontinentaleuropa redan på 1500-talet:

Sicken Turk, se på den! Se hur, Turbanen strålar

Af pärlor, guld och nålar; Förgylda vagnen prålar

Med Sjöröfvaren; Han andas tungt och flåsar,

Och den djefvulen I sina tiggar-påsar

Samlar penningen; Sen far han hem igen

”Turken” i det här fallet syftar egentligen inte på någon turk, utan på det tripolitanska sändebudet Haggi Abderrahman Aga, som besökte Stockholm 1773. Syftet med detta besök var att inhämta en tribut som skulle freda svenska fartyg från de så kallade barbareskstaternas plundringar. Barbareskstaterna var länderna längs Medelhavets sydkust som tillsammans under en lång tid ägnade sig åt ett systematiskt, politiskt sanktionerat sjöröveri. De europeiska staterna tvingades betala för fri lejd på dessa farvatten. Ända fram till 1845 betalade exempelvis Sverige sådana tributer till Marocko. När Bellman i sin sång kommenterar denna form av utpressning, tar han alltså till epitetet ”turk” för att beskriva de främmande skurkarna.

Från 1700-talet följer en nedgångsperiod för det osmanska riket. Det väldiga imperiet kan inte längre hållas samman. Under 1800-talet talar man på kontinenten om Turkiet som ”Europas sjuke man”. Efter det rysk-turkiska kriget 1877–78 förlorar det turkiska väldet betydande landområden på Balkan, och efter första världskriget – då Turkiet står på Tysklands sida – går återstående icke-turkiska besittningar helt förlorade och Turkiet får sina nuvarande gränser.

Nu är det naturligtvis inte EU-medborgarnas historiska kunskaper som mäts i tabell 1, utan troligare är att medborgarna mer spontant ger uttryck för sin allmänna hållning till Turkiet. En klar majoritet av medborgarna i ”de ursprungliga sex” medlemsländerna håller inte med om att Turkiets historia kvalificerar landet för en plats i den europeiska gemenskapen. Bland medborgarna i 1970-, 80- och 90-talets medlemsländer är attityderna mer blandade. I länder som har en viss geografisk distans till Turkiet – som Irland, Storbritannien, Portugal och Sverige – tycks det finns en slags acceptans av Turkiet som en del av Europa, med den historiska motiveringen. Om man så vill: här är inte den moderna ”turkskräcken” lika påtaglig som i länder som Tyskland och Österrike.

Befolkningen i Grekland och Cypern är däremot påfallande negativa mot Turkiet: så många som 84 procent av grekerna och cyprioterna vill inte kännas vid en bild av Turkiet som en historisk del av Europa. I de nya medlemsländerna är motståndet mot Turkiet betydligt lägre.

Det tredje påståendet i tabell 1 går ut på att de kulturella skillnaderna är för stora för att möjliggöra en turkisk anslutning till EU. Tabellen listar andelen respondenter som instämmer i detta påstående – det handlar om en majoritet av medborgarna i EU25 (55 procent) – vilket här alltså tolkas som ett avståndstagande från Turkiet. Motståndet finns främst i de gamla medlemsländerna, men är nog så vanligt förekommande i samtliga EU-länder och i kandidatländerna. Det kan för övrigt noteras att 46 procent av de turkiska respondenterna i undersökningen instämmer i samma påstående.

En gemensam framtid

Det finns idag en utbredd misstro mot Turkiet (och troligtvis, mot islam) i det kristna EU. Det skulle vara fel att avfärda detta som en historiskt betingad ”turkskräck”, även om det är möjligt att sådana mentala föreställningar finns kvar och påverkar medborgarnas attityder. Men det handlar samtidigt om dagsaktuella politiska överväganden, som kan vara alldeles korrekta i sak. Turkiet är inte en fungerande rättsstat, vilket inte minst hanteringen av landets kurdiska befolkning vittnar om. Turkiets strävan efter att upptas i EU har inte medfört att brotten mot de mänskliga rättigheterna helt har upphört. Trots de senaste årens förändrade lagstiftning och en ökad tolerans mot det kurdiska språket finns en rad praktiska begränsningar som i realiteten innebär ett fortsatt förtryck.

Samtidigt tycks det finnas unionsinterna överväganden. Turkiets medlemskap skulle innebära drygt 70 miljoner nya EU-medborgare, från ett i sammanhanget fattigt land. Trots en gynnsam ekonomisk utveckling under senare år, är det fortfarande en stor ekonomisk klyfta mellan länderna i Kontinentaleuropa och Turkiet.

I de opinionsmätningar som denna artikel bygger på, tillfrågas EU-medborgarna vidare om vad som skulle krävas för att Turkiet – inom loppet av tio år – skulle kunna komma med i EU. Mer än sju av tio européer menar att Turkiet måste genomföra såväl politiska som ekonomiska reformer, för att ett EU-medlemskap ska bli aktuellt. Respondenterna trycker särskilt hårt på behovet av politiska reformer, vilket antyder att bristen på mänskliga rättigheter i landet uppfattas som det allvarligaste problemet.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att medborgarna i EU ännu inte är övertygade om att Turkiet är redo att upptas i unionen. Samtidigt finns ett motstånd mot Turkiet som tycks vara oberoende av landets eventuella förmåga att genomföra politiska och ekonomiska reformer. I en opinionsmätning som genomfördes under våren 2006, tillfrågades EU-medborgarna om önskvärdheten av ett turkiskt medlemskap, förutsatt att Turkiet uppfyller de politiska och ekonomiska krav som unionen ställer på sina kandidatländer. Också med dessa krav uppfyllda, menade en relativ majoritet av medborgarna i EU25 – 48 procent – att Turkiets medlemskap i EU ändå inte skulle vara önskvärt (Special Eurobarometer 255: Attitudes towards European Union Enlargement, våren 2006).

Finns det då en plats för Turkiet inom ramen för EU? Ja, absolut. Turkiet måste dock demokratiseras fullt ut. Den kurdiska befolkningens rättigheter måste respekteras. EU måste emellertid också anpassa sig. Den misstänksamhet som finns mot Turkiet bland EU-medborgarna måste övervinnas. Först då kan ett gemensamt Europa skapas.

Om Joakim Ekman 4 artiklar
Joakim Ekman is a professor of Political Science, with a special focus on the Baltic Sea Region and Eastern Europe, at the Centre for Baltic and East European Studies (CBEES), Södertörn University. His research interests comprise democratisation, public opinion and political participation. In 2013, Ekman co-wrote and co-edited a volume on political party systems in 19 countries in Central and Eastern Europe (Berglund, Ekman, Deegan-Krause, Knutsen and Aarebrot, eds., The Handbook of Political Change in Eastern Europe. Third Edition. Cheltenham: Edward Elgar, 2013).