Av Li Bennich-Björkman
Den 1 januari 2007 utökades EU med två nya medlemmar: Bulgarien och Rumänien. Den Europeiska unionen hade tidigare öppnat dörren, den 1 maj 2004, för Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Ungern, vilket innebär att tio av de tidigare kommunistiskt styrda staterna nu är EU-medlemmar.
När nu Bulgarien och Rumänien tagit steget in i den europeiska gemenskapen är det emellertid stater med en annan historisk bakgrund, och med en betydligt mindre smidig övergång till demokrati och marknadsekonomi, som ansluter sig. De nya medlemmarna saknar i motsats till de baltiska och flera av de centraleuropeiska staterna gynnsamma historiska erfarenheter av demokrati och mångpartisystem. Bulgarien och Rumänien bär båda på mycket besvärliga erfarenheter från kommunisttiden. I synnerhet gäller det Rumänien, där diktatorn Nicolae Ceausescu satt vid makten i flera decennier. Även Bulgarien bör definitivt räknas till kategorin av hårdföra kommunistregimer under Todor Zjivkov. Frågor rörande etniska minoriteter – i Rumänien handlar det om etniska ungrare, i Bulgarien om den stora turkiska minoriteten – har till och från präglat historien, även om Bulgarien över förväntan lyckats att integrera minoriteten i den politiska processen sedan självständigheten. Men felaktiga beslut, brist på kompetens och utbredd korruption har i hög grad försvårat övergången till marknadsekonomi i Bulgarien, med en bottennivå 1997 då Bulgariska riksbanken sattes under tvångsförvaltning.
Därefter har siffrorna pekat uppåt och en viss ekonomisk-politisk erfarenhet har ackumulerats bland ledande inhemska politiker och ekonomer, vilket inneburit att de värsta felsatsningarna undvikits. Att Bulgarien trots dåliga odds och svaga institutioner, nu blir EU-medlem ska emellertid inte betraktas som ett svaghetstecken för unionen eller något som riskerar att på regional nivå skapa motsättningar och instabilitet. Tvärtom. För Bulgariens del har EU och ett hägrande EU-medlemskap starkt bidragit till en stabiliserad demokrati och ekonomi. Den bräckliga demokratin i Bulgarien har behövt stöd utifrån för att överleva även om vissa kulturella förutsättningar, som vi också ska se, varit för handen. Det är möjligt att den bulgariska demokratin annars inte klarat av de stora påfrestningar som landet genomgått under 1990-talet. EU:s närvaro har, genom införlivandet av Bulgarien och Rumänien, bidragit till att skapa politisk stabilitet i en region som i hög grad behöver det. Varken betydelsen av viss institutionell ”överföring” från EU:s sida, konditionalitet eller de mer långsiktigt verkande processerna av socialisation på elitnivå när det gäller värderingar, beteenden och normer, ska underskattas. Dessa EU-instrument är samliga av betydelse. I Bulgariens fall kan de alltså ha spelat en avgörande roll, också mot bakgrund av landets geopolitiska läge med få naturliga västkontakter. Bulgarien har med sitt geografiska läge, men också med sitt slaviska språk och sin ortodoxa religiösa tradition, av historiska skäl istället haft blicken riktad mot Turkiet, samtidigt som influenserna från det frankofona är påtagliga. Germanska, anglosaxiska och skandinaviska sätt att tänka och tolka världen känns långt borta. Det är inte dessa kulturkretsars erfarenheter och värderingar som Bulgarien naturligen relaterar till. Därför finns det anledning att tro att Bulgarien som EU-medlem, liksom Rumänien, alliansmässigt kommer att befinna sig nära Frankrike.
Självständigheten 1877-78
Det bulgariska territoriet ingick i det vidsträckta och mäktiga Osmanska imperiet under ungefär 500 år. Från 1396 till 1877-78 var således det turkiska inflytandet dominerande och även om det var underkastelse som gällde för bulgarernas del sätter alltså historien fortfarande sina spår. Uppror ägde visserligen rum – det blodigaste bara några år innan självständigheten. Bulgarien uppnådde självständighet med Rysslands hjälp, vilket har medfört att relationen till Ryssland alltid varit av särskild betydelse. Rysslands framgångsrika krig mot det Osmanska imperiet ledde till en överenskommelse som den 3 mars 1878 gjorde Bulgarien till ett autonomt furstendöme inom imperiet. Detta datum räknas som den tredje bulgariska statens födelse. En författning skapades för Bulgarien, och den konstitutionella traditionen har varit betydelsefull för landet i flera avseenden. De goda relationerna med Ryssland visade sig bland annat under kommunisttiden då Bulgarien ibland i litet skämtsamma termer beskrevs som den 16:e sovjetrepubliken. Även under andra världskriget, då Bulgarien deltog på axelmakternas sida av rädsla for tysk vedergällning, förklarade inte landet krig mot Sovjetunionen, utan endast mot USA och Storbritannien.
Kommunistpartiet tar över
Under andra världskrigets slutskede kom en koalitionsregering till makten i Bulgarien. Det var en regering som dominerades av det nybildade kommunistpartiet. Några år därefter avskaffades monarkin. Under de år som sedan följde utvecklade det bulgariska kommunistpartiet (BCP) en mycket hårdför linje, där avsikten var att rensa ut liberala eller revisionistiska krafter. Utrensningarna drabbade som brukligt stora delar av ledarskiktet och det spreds en fruktan i samhället som liknade den som Stalin ägnade sig åt på sovjetiskt territorium. Många av dem som försvann, dog eller på annat sätt osynliggjordes utgjorde de bästa krafterna, medan de som överlevde många gånger var opportunister och karriärister – beredda att utnyttja systemet maximalt.
Problemet med bristande kompetens bland de politiska ledarna har förföljt Bulgarien även under den demokratiska perioden efter 1990. I omvärldens ögon är Bulgarien en sluten stat, påfallande nära allierad med, och lojal mot Ryssland. Det existerar inte några egentligen dissidenter eller mer organiserad opposition att tala om överhuvudtaget. Det visade sig vara en stor belastning när väl demokratiseringen tog fart 1989. Det fanns inte ens rudimentära tendenser till någon alternativ elit som kunde ta över. En av de få oppositionella, Zjelju Zjelev, professor i filosofi, var den som kom att gå i spetsen för Bulgariens motsvarighet till de paraplyorganisationer som folkfronterna utgjorde i Baltikum eller Solidaritet i Polen. I Bulgarien fick organisationen namnet ”Sammanslutningen av demokratiska krafter”.
Från 1960-talets början och fram till den oblodiga interna kuppen inom kommunistpartiet i december 1989, dominerades BCP och Bulgarien av en man, Todor Zjivkov. Till skillnad från Nicolae Ceausescu i Rumänien, som utvecklades i rent paranoid och storhetsvansinnig riktning, har Zjivkov beskrivits som folklig, har lätt för att möta människor och lever själv modest. Samtidigt är det felaktigt att beskriva kommunisttiden i enbart negativa termer. Bulgarien moderniserades ekonomiskt under dessa decennier. En industrialisering kom till stånd. Denna var visserligen påtvingad, men ledde till att en arbetarklass, liksom en mer urbaniserad medelklass växte fram. Samtidigt misslyckades jordbrukets kollektivisering som ett resultat av folkligt motstånd. Utbildningsnivån var sedan tidigare hög och skolväsendet utbyggt. Alla förutsättningar för en ökad politisk liberalisering förelåg således. Zjivkov var emellertid ingen reformator och inom kommunistpartiet förekom heller inte, som i många av de andra kommunistiska staterna, falanger inom partiet som pläderade för ökad öppenhet. På en punkt gick dock Zjivkov mycket långt, vilket fick betydelse för hur den senare demokratiseringsprocessen utformades. I förhållande till landets turkiska minoritet började partiet i mitten av 1980-talet föra en öppet diskriminerande politik, förmodligen i avsikt att försöka rädda sin sjunkande popularitet genom att spela på nationalistisk gemenskap som plattform. Det mest grova uttrycket för denna politik blir namn reformen 1985, då landets över en miljon turkar inom loppet av två veckor förväntades ändra sina namn till bulgariskklingande. Det satte djupa, och bittra spår, och ledde till att ungefär 300 000 turkar emigrerade när möjlighet gavs i slutet av 1980-talet. I takt med den framväxande demokratiseringen formades tidigt ett parti, “Rörelsen för rättigheter och friheter” (eng. MFR), som tillvaratog turkarnas intressen i landet, och som hade nästan hela den turkiska befolkningen bakom sig. Emellertid bedömde konstitutionsdomstolen att det inte var ett renodlat etniskt parti, något som blev förbjudet i den bulgariska författning som antogs 1991. I det demokratiska Bulgarien har minoritetsfrågan alltså hanterats oväntat smidigt, och några kraftiga etniska motsättningar har inte förekommit mellan bulgarer och turkar.
Demokratisk transiton och politisk konsolidering
Vad har blivit resultatet mot bakgrund av det ogynnsamma arv som Bulgarien burit med sig från både historien och kommunistperioden in i den demokratiseringsfas som påbörjades 1989?
Förvånansvärt väl, skulle jag säga. Bulgarien hade ingen tillstymmelse till civilt samhälle att bygga på, vilket framgångsrika och snabba reformländer som Polen, Ungern, Slovenien och Estland i hög grad kännetecknats av. Inte heller fanns några reformtendenser med rötter bakåt inom kommunistpartiet, vilket också ofta varit fallet där den demokratiska transitionen och konsolideringen gått smidigt. Partiet har istället beskrivits som ett parti där mycket av den omvändelse som ägde rum inte hade att göra med övertygelser utan var ett sätt att om möjligt rädda sig kvar vid makten. Den ideologiska förändringen har gått långsamt inom det parti som snabbt bytte namn till Bulgariens socialistiska parti (BSP). Men i Bulgariens fall, vilket EU-medlemskapet understryker, har reformprocessen ändå i slutändan varit över förväntan. Till viss del kan det ha samband med att den politiska kulturen i Bulgarien präglats av traditioner av självägande och småföretagande under mellankrigstiden, att kulturen är relativt individualistisk och tolerant samt inte minst att respekten för procedurer, beskrivet som en tradition av konstitutionalism, varit framträdande. Under ytan formades kulturella förutsättningar, som gav de institutionella reformerna i 1990-talets början en möjlighet att komma till uttryck.
Vid ett rundabordssamtal i mars 1990 enades landets då ledande politiska krafter, kommunistpartiet och ”Sammanslutningen av demokratiska krafter” (eng. UDF) under ledning av Zjelju Zjelev om en gemensam deklaration som skulle lägga grunden till Bulgariens nya demokratiska styre. Deklarationen betonade just procedurer för hur det politiska livet skulle organiseras, sedan dess har demokratin som styrelseskick varit mer eller mindre säkrad. Parlamentsvalen 1991, 1994 och 1997 kännetecknades liksom på många andra håll i det post-kommunistiska Europa av att en sittande regering röstades bort och oppositionen kom till makten. De politiska krafter som helt dominerade den politiska scenen under 1990-talet var Socialistpartiet och ”Sammanslutningen av demokratiska krafter” Även om det inte är helt enkelt att placera partierna längs ideologiska dimensioner som höger-vänster på den politiska skalan, var det ändå stundtals bittra politiska och ideologiska strider som utspelade sig.
I början av 2000-talet återkom den bulgariske exilmonarken Simeon till Bulgarien från Spanien och startade ett parti, Nationella rörelsen Simeon II, (NSDV), som kom att bryta tvekampen mellan BSP och UDF. Partiet har attackerats för populistiska tendenser och för att sakna tydliga, ideologiskt förankrade, förhållningssätt. Företrädare beskriver själva partiet som pragmatiskt, icke-ideologiskt och ett slags center-högerparti.1 I det första val där partiet ställde upp, 2001, stod man oväntat som segrare och dominerade den nya koalitionsregering som skapades med bland andra det ”turkiska”partiet (MFR). Sedan 2005 deltar partiet i en koalitionsregering med MFR och BSP. Ett starkt nationalistiskt parti med en betydligt mer aggressiv retorik och framtoning än vad som förefaller vanligt i det bulgariska partilivet såg dagens ljus inför parlametsvalen 2005. Ataka, som har haft vissa väljarframgångar och är representerat i parlamentet, är idag ett ganska typiskt nationalistiskt parti som inte önskar medlemskap i EU, som vill driva ut utländskt kapital ur Bulgarien delvis genom återförstatligande av företag som privatiserats och som vill förbjuda MFR som icke-konstitutionellt eftersom de enligt partiet är etniskt orienterat.2 Ataka är det tydligaste exemplet på ett parti som reagerar mot det kapitalistiska systemet och dess effekter genom att vädja till känslor av samhörighet av nationalistiskt, och vad man kan kalla nostalgiskt slag. Det som marginaliserar Ataka i övriga partiers ögon är förmodligen inte kritiken mot globalisering och kapitalism, utan den grad av aggressivitet och kompromisslöshet som partiet gjort till sitt. I den rundabordsöverenskommelse som jag nämnde förut framhölls nämligen behovet av konsensus och kompromissvilja. Bulgarisk politik är påfallande konstitutionalistisk, och detta tenderar alltså att spela roll för att Ataka betraktas med misstänksamhet.
Bortsett från Ataka har emellertid samsynen bland de bulgariska partierna, inklusive Socialistpartiet, varit påfallande när det gällt att prioritera EU-medlemskapet. Den europeiska identitet, som vid sidan av den mer turkiskt influerade, har följt Bulgarien genom historien är för många viktig att återknyta till och få bekräftad.
Hur stabil är då Bulgariens nyvunna demokrati? Landet genomgick under 1990-talet en av de svåraste utmaningar som en ny demokrati kan ställas inför, en djup och omskakande ekonomisk kris som 1997 körde landets ekonomi i botten och lämnade många småsparare utan några som helst medel eftersom många banker gick omkull. Kort sagt, medan den politiska sfären konsoliderades under första hälften av 1990-talet, fattades en rad ekonomisk-politiska beslut som var felaktiga och ledde till ruinens brant. Men trots denna djupa ekonomiska kris väcktes inte krav på återgång till ett mer auktoritärt styre i Bulgarien, något som inte minst med tanke på landets historia kunde ha legat nära till hands. Den konstitutionella traditionen och partisystemets konsolidering visade sig vara mer stryktåliga än vad många kunde ana.
Referenser
Vessilin Dimitrov, 2001, Bulgaria: The Uneven Transition, London and New York:Routledge,
Garabed Minassian, 1998, “The Road to Economic Disaster in Bulgaria”, Europe-Asia Studies, Vol. 50, No 2, March 1998, 331-349,
Mary McIntosh et al, 1995, “Minority Rights and Majority Rule: Ethnic Tolerance in Romania and Bulgaria”, Social Forces, Vol. 73, No 3. March 1995, 939-967.
Albert P. Melone, 1994, “Bulgaria’s National Roundtable Talks and the Politics of Accomodation”, International Politicical Science Review, Vol. 15, No.3, 257-273.
Författarens egna intervjuer 2-9 september 2006 med:
Georgi Bliznashki, parlamentsledamot BSP, observatör i EU-parlamentet.
Borislav Bulgarinov, parlamentsledamot.
Petro Ganchev, ambassadör till Vitryssland, tidigare parlamentsledamot för Nationella Rörelsen Simeon II, (NSDV).
Mincho Hristov, parlamentsledamot, (oberoende), Sofia, Bulgaria.
Korman Ismailov, ordförande i ungdomssektionen av Rörelsen för rättigheter och friheter (MDF).
Ruben Ohaus Krikorian, parlamentsledamot, Nationella rörelsen Simeon II, (NSDV).
Dimitar Stoyanov, parlamentsledamot Ataka, observatör i EU-parlamentet.
Zjelju Zjelev, tidigare ledare Sammanslutningen av demokratiska krafter (UDF), tidigare Bulgariens president.
Jag vill rikta ett varmt tack till professor Anna Krasteva, New Bulgarian University, för mycket värdefull hjälp vid mitt fältarbete i Sofia, Bulgarien, 2006.
Fotnoter
1 Intervju Ruben Ohaus Krikorian, parlamentsledamot NSDV, 2006-09-03, Sofia, Bulgarien.
2 Intervju Dimitar Stoyanov, 2006-09-03, Sofia, Bulgarien.