Av Igor Dimitric
Det var för några somrar sedan, jag satt med ett sällskap vid floden Drava i hemstaden Osijek i östra Slavonien. När mitt intresse och mitt studieområde avslöjades fick jag en passande fråga i form av en reflexion. Samtalspartnern var en ung ekonomistuderande kvinna, väl insocialiserad i 1990-talets populära, kroatiska diskurs. Den reflexionsliknande frågan lät: “Vad säger du – visst är det märkligt att serber och kroater är så pass olika fast de är grannar och närbesläktade?”. Jag kontrade med en motfråga: “Vilka serber och vilka kroater, menar du?” Förmodligen nyanserade jag hennes generaliserade bild med, för henne, onödiga detaljer; därav tystnaden som följde. Av hennes ansiktsuttryck att döma var min motfråga oväntad provocerande och efter en stund av obekväm tystnad försökte hon förtydliga sin reflexion. Hennes kvasifråga hade förvandlats till en mer rigid konstatering: “Du vet, vi kroater tillhör ju väst och serber tillhör öst.” Distinktionen var något av en allmänt accepterad vägledning i den nya kroatiska identitetens konstruktion under självständighetens delikata orala fas. Den ovan beskrivna anekdoten är nu tre år gammal. I somras fick jag höra att min bekant åkte till Serbiens norra provins för att uppleva en “västlig” fest, nämligen regionens största rockfestival. Vojvodinas huvudstad Novi Sad förvandlas varje sommar till regionens Woodstock; 40 000 ungdomar reser från hela Europa för att se bl.a. Iggy Pops stage-diving på den habsburgska barockborgen Petrovaradin vid Donau.
Min bekant från Osijek fick, alltså, till slut åka österut för att uppleva ett “västligt” nöje. Hennes, nu förhoppningsvis ändrade, polariserade bild kan ses som ett plastiskt exempel på det slutliga resultatet av 1990-talets identitetsuniformering hos regionens reinkarnerade nationer. Min motfråga syftade på den ignorerade mångfalden inom en och samma nation. Det nationella identitetsaxiomet skapades i syfte att vägleda de nya nationerna genom systemskiftets turbulenta tillvaro. Efter festivalbesöket är det möjligt att min bekant upplevde att hon hade mycket mer gemensamt med “östliga” serber från Vojvodina än “västliga” kroater från, till exempel, centrala Bosnien. Ett exempel av mångfaldsjustering är att turister som besöker medelhavspärlan Dubrovnik får kännedom om att det centraleuropeiska instrumentet tambura är något genuint kroatiskt. Pannoniska, centraleuropeiska ljud ekar i renässanskyrkor vid Adriatiska kusten i syfte att skapa en enhetlig och allkroatisk kulturhybrid som skall ställas mot “de andra”. Det är just denna hybrid min bekant från Osijek inte lyckades beskriva, när jag frågade vad det genuint kroatiska egentligen var.
När självutnämnda nationsfäder inleder sin “historiska” kulturregissering redigeras de störande nyanserna bort. Vojvodina och dess centraleuropeiska barockprofil var en sådan störande detalj i den serbiska nationella kvasirenässansen. Den norra provinsen var inte särskild serbisk i regissörernas ögon. Det var ju kroaterna som accentuerade det centraleuropeiska i deras projekt och alla vet att kroaterna är småborgerliga “österrikiska wannabes”. Serberna behövde något genuint serbiskt och Vojvodina låg suspekt nära gränsen till det andra. Det nya nationella kulturaxiomet skulle konstrueras kring centralserbiska kännetecknen; det genuint serbiska hittades bland gröna kullar i Sumadija. Paradoxalt nog skulle den nyfunna serbiskheten förmedlas via nykomponerad turkisk pop-folkmusik. Allt annat uppfattades som anti-nationellt och, enligt 1990-talets balkanlogik, också som en fråga om statens säkerhet.
Det som ignorerades i denna generaliserade bild var just Vojvodinas betydelse för den serbiska kulturens överlevnad och därigenom den moderna serbiska statens uppkomst. 1800-talets nationella uppvaknande och dess moderna form förmedlades just via Vojvodina-serber. Den serbiska kyrkan överlevde tack vare patriarkatet i Sremski Karlovci. Den tjeckisk-inspirerade nationella kulturinstitutionen Matica Srpska har sitt huvudsäte i Novi Sad. En period efter revolutionen 1848 existerade ett, i praktiken, självständigt Vojvodina parallellt med det serbiska furstendömet som skulle få internationellt erkännande vid Berlinkongressen. I år är det 200 år sedan det första serbiska upproret mot de ottomanska janitsjarerna; det finns en tendens till att vägen från det första upproret till dagens Serbien framställs som det kollektiva medvetandets linjära agerande. Komplexiteten i sådana processer tycks störa den populäre historieskrivaren; men det finns inget alternativ – varje förenkling leder till farligt exkluderande. Det behövs inget spekulerande om konsekvenserna, sorligt nog har vi idag facit i handen.
Idag finns det en sorglig politisk polarisering i Vojvodina: å ena sidan de ekonomi-intressedrivna autonomiförespråkarna som återanvänder de populära slagorden: “Vi skall göra ett Schweiz av Vojvodina!”, och å andra sidan de populistiska, rurala xenofoberna som varnar för kataklysmiska scenarier vid varje nyanseringsförsök av deras rigida svartvita världsåskådning. De båda gruppernas passévisioner är inget annat än söndertuggad politisk underhållning med rötter i det turbulenta 1990-talet.
Schweiz är något av populisternas populära schlagermotiv på Balkan. När Slovenien skulle bryta sig loss från den jugoslaviska federationen var slagorden: “När vi slutar betala till federala kassan blir vi till ett sydalpernas Schweiz.” Något mer tragikomiskt blir det bosniska retrospektivet – även där har självständighetsmålet ibland presenterats i termer som: “Vi skall bli de dinariska alpernas Schweiz!”. Nu är alltså Vojvodinas tur att, genom radikala politiska beslut, förvandlas till Schweiz. Det kan spekuleras om det är osten eller chokladen som populisterna på Balkan är så förtjusta i, men något charmigt måste nog finnas i deras uppfattning om just Schweiz.
Xenofoberna å andra sidan inger trygghet i den förvirrade och lurade serbiske jordbrukarens tillvaro genom att presentera den förgängliga världen i den sagoaktiga dikotomin mellan de onda och de goda. Denna lättförstådda indelning bekräftas sedan genom de otaliga mexikanska såpoperor som har blivit en del av folkloren under den tröga transitionsperioden. Det av politiker presenterade valet för Vojvodinaborna tycks stå mellan schweizisk choklad och den etno-nationalistiska trygga famnen.
Bilden är, självklart, mer komplex än så. Det är den alltid. Många av det flertalet tusen etniskt utrensade serber från Kroatien har hittat, eller försökt att hitta, sitt nya hem i Vojvodina. Deras öde uppmärksammades marginellt av omvärldens massmedier och politiker. I detta fall var det just omvärldens svart-vita dikotomi som skulle störas genom uppmärksammandet av “bad guys`s” lidande. Det rigida kognitiva schemat kunde inte brytas för det hade eventuellt kunnat leda till ifrågasättande av konfliktbilden och därigenom till eventuella obehagliga ansvarstagande. Omvärldens strutsteknik gick denna gång hem. Många av dessa flyktingar känner sig ignorerade, bortglömda. De enda som verkar bry sig, i flyktingarnas ögon, är just etno-nationalister. Det är de som lovar att folk ska få återvända hem och får, på så sätt, lättköpta politiska poäng.
Den politiska scenen behöver inte spegla stämningen bland medborgarna. I Serbien finns ett stort demokratiunderskott; det är runt en tredjedel av de röstberättigade som utnyttjar sin rösträtt. Ska vi nu konstatera att Serbiens och därigenom Vojvodinas hopp finns i det höga demokratiunderskottet? Stämningen på Novi Sads populära Donaustrand avslöjar att den, av mig avbildade, politiska situationen inte överensstämmer med situationen bland gemene man. En sen eftermiddag vid floden, barockborgen Petrovaradin på kullen på andra sidan, stadsborna spelar “Belot” – en kortlek som är en del av folkloren i Pannonien och är något av en gemensam sydcentraleuropeisk kulturnämnare. Ungerska övergår till serbiska vid ett och samma bord; serber som svär bättre på ungerska och ungrare som hellre dricker serbisk sljivovitza. Det luktar grillade majskolvar och den autoktona fisksoppan som enligt min svenske vän och medresenär smakar oförlåtligt mycket lera: “Det är som att dricka Donauvatten!” – avslutar han och beställer den orientaliska pajen, burek, som tydligen passar bättre de nordiska smaklökarna. Det kanske har med Karl XII: s Konstantinopelutflykt att göra. Senare på kvällen åker man upp till borgen, dricker vin från Fruska Gora och lyssnar på stråkorkestern som spelar en egen musikgenre som skulle kunna översättas till gamla stadssånger. Det är en unik upplevelse som starkt rekommenderas för centraleuropeiska turister som har tröttnat på Mozartkonserter i Prag och varma källor i Budapest.
En symbolisk historisk kuriositet är att den kanske mest autentiska serbiska symbolen, nämligen, militärmössan – sajkaca ursprungligen kommer från det ungerska gendarmeriets överskottslager. Detta betyder att Vojvodina-serber kunde ha haft dessa mössor innan de importerades till kungariket Serbien. Det var ett skämtsamt sätt att nyansera bilden av den autentiska serbiske hjälten; som, till slut, kanske var just från Vojvodina?
