Ny terminologi krävs för kommunistiska studier

Av Anders Edwardsson

Alla forskningsområden av rang utvecklar terminologier med definitioner av olika centrala begrepp. Detta är en process vari forskarna utvecklar vokabulärer för att smidigt kunna operationalisera, teoretisera och transferera sina forskningsresultat. Inom de redan på 1800-talet formaliserade naturvetenskaperna har terminologierna idag hunnit bli globalt absoluta och ger ämnesområden som fysik och kemi analytisk transparens, minimerar intellektuella transfereringskostnader och minskar riskerna för missförstånd och felslut.

Inom humaniora och samhällsvetenskaperna har terminologier och begreppsdefinitioner av tradition varit mer flytande. Ämnen som historia har visserligen utvecklat terminologier som blivit både omfattande och finstämda. De har dock utvecklats relativt sent, provinsiellt och det finns dessutom tradition av att jobba med olika teoretiska synsätt och modeller. Det finns också en tradition att olika akademiska säten och kulturkretsar utnyttjar begrepp olika. Skillnaden mellan de europeiska och anglosaxiska definitionerna av begreppet feodalism är ett exempel. På kontinenten används begreppet brett som en benämning på hela den medeltida samhällskontexten, medan det i Storbritannien och USA åsyftar erans ekonomiska strukturer.

För naturvetare framstår sådana glidningar oftast som obegripliga och som bevis för den oklarhet som samhällsvetenskap och humaniora ofta anklagas för, och av allmänheten bara som meningslöst akademiskt hårklyveri. Samhällsvetare och humanister försvarar sig oftast med att så här är det. Problemet med vaga definitioner skall dock inte negligeras, för det finns alltför många exempel på hur krångla terminologier och ordvrängande utnyttjats då man med en begiven term vill sken av att bevisa både det ena och det andra. Definitionen av demokrati är ett exempel. Detta är en term så oklart definierad att vissa akademiker och politiker ännu offentligen kan höras slira på den intellektuella kopplingen, hävdandes att Kuba är en form av demokrati. Detta är förvisso ett extremt, men tyvärr allt annat än unikt exempel som röjer vart vagt definierade termer riskerar att leda.

Exempel på att det går att etablera stringenta terminologier även inom ”mjuka” vetenskaper finns dock. Förintelseforskningen har sedan 50-talet exempelvis framgångsrikt formulerat en sådan, där begreppet revisionism och dess renodlade variant förnekelse är de mest kända. Dessa beskriver dem som vill skriva ner Förintelsens omfattning eller t o m söker motbevisa dess existens och begreppen utgör en varningsflagg som alla känner till och kan reagera på.

Även seriösa forskare är dock långt ifrån eniga vad gäller Förintelsen och två ytterligare begrepp har myntats som spjälkar den mest centrala tvedräkten. Vissa kallas intentionalister och ser Förintelsen som planerad från start. De förutsätter att gaskamrarna fanns med i Hitlers och andras huvuden redan före, eller senast i samband med maktövertagandet. Funktionalister å sin sida ser Förintelsen som en nödlösning, iscensatt sedan planerna på att ”lösa judefrågan” på annat sätt – exempelvis genom att dumpa dem bortom Ural, i Palestina eller på Madagaskar – gick förlorad med krigets utveckling. Om Förintelsens existens och omfattning är dock intentionalister och funktionalister överens och begreppen skapar tolkningsutrymme inom paradigmet och ingen riskerar att rankas som revisionist (med allt vad det skulle innebära) för att man har en funktionalistisk syn på Hitlers verk. Och frågan är om detta alls skulle vara möjligt utan dessa definitioner, för Förintelsen är ett område där utrymmet för nyanseringar är minimalt av emotionella orsaker.

Inom systerområdet kommunistiska studier saknas liknande grupperingar, och rågångarna mellan intellektuell hederlighet och bedräglighet är där också långt ifrån lika kristallklara. Att kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till folkmord är det förvisso få som längre mäktar förneka. Både dess omfattningar – vi talar ju här om en hel rad missdåd – och inte minst motiven och drivkrafterna bakom dem är dock omdebatterade. Orsakerna härtill är grumliga. Tidsfaktorn är en förklaring som brukar anföras. Den är dock falsk, för kommunistisk terror avslöjades redan på 1920-talet. En annan faktor som nämns är språkliga barriärer; ett argument som dock ponerar att all forskning bedriven av ryska och östeuropeiska forskare är värdelös.

En rimligare orsak till att forskningen om kommunismens brott är underutvecklat torde vara ideologiska hämningar. Många humanister och samhällsvetare i västvärlden i allmänhet och inte minst i Sverige är marxister eller historiematerialister och saknar förmåga till ett kritiskt förhållningssätt till de socialistiska samhällena och särskilt till terrorn och massmorden. Det förnämsta exemplet på detta är väl den inte minst i Sverige uppburne brittiske historikern Eric Hobsbawm, som enligt egen utsago undvikit 1900-talet för att slippa skriva om de socialistiska samhällena. När han häromåret till sist skrev The Age of Extremes om 1900-talet fanns där bara fyra sidor om Sovjetunionen och i det annars så utförliga indexet förekommer inte ens ”Sovjetunionen”. Också hans nyligen utkomna memoarer vittnar om häpnadsväckande problem med att greppa verkligheten.

I takt med att historikerna plöjer sig fram genom de oceaner av material som blivit tillgängliga i Östeuropa utvecklas dock forskningsfältet snabbt och omfattningarna av folkmorden skrivs t.o.m upp! Tiden är därför nu mogen för att skänka kommunistforskningen samma stringens som Förintelseforskningen, men intet nytt har ännu kommit från vänsterfronten i denna fråga.

I antologin Stalinism redigerad av David L. Hoffmann (Blackwell 2003) återspeglas detta akademiska dödläge. För trots bokens många utmärkta bidrag slås man av hur outvecklat forskningsfältet ännu är på det teoretiska, terminologiska planet då bidragen bara har inordnas i två, mycket grovt tillhuggna förklaringsmodeller. Den totalitära modellen är i och för sig väletablerad och väldefinierad. Dess mest kände företrädaren, Solzjenitsyn, är förvisso inte fackman men synsättet stöds av många framstående forskare som bl.a. Richard Pipes. Dessa ser likt Solzjenitsyn ett linjärt samband mellan ideologi och praktisk politik; d v s terrorn var en naturlig förlängning av den socialistiska ideologin och dess implementerande. Den alternativa, revisionistiska modellen omfattar sedan alla andra. Många av dess anhängare är seriösa, men vill ge mer blandade förklaringar; som att regimen hade ett visst folkligt stöd att bygga på. Också postrevisionism nämns som en speciell inriktning, och dess anhängare söker paralleller och menar att utvecklingen i Sovjetunionen mest var en extrem variant av det modernistiska västeuropeiska välfärdssamhället.

Den analytiska skalan bortom totalitarismen innehåller alltså många intressanta och viktiga kompletterande observationer. Revisionister har dock inte bara det gemensamt att de vill tona ner eller bortse ifrån ideologins roll. Många tenderar dessutom att tona ner omfattningen av kommunismens brott och det är i dessa tassemarker som forskningsfältets genuina problem smyger sig på. För även om några rabiata förnekare av exempelvis Stalins utrensningar inte återfinns i Hoffmanns bok – därtill är den alltför seriös – så innebär avsaknaden av en klar exkluderande gräns mellan nyansering och historieförfalskning att fältet lämnas öppet för infiltration av intellektuella huliganer.

För svenskt vidkommande avslöjade symptomatiskt nog f d ordförarinnan i Vänsterpartiets ungdomsförbund häromåret detta då hon offentligt försvarade Lenin. Med detta blottlades bredden i motståndet emot den totalitära förklaringsmodellen inte bara i moderpartiet, utan också inom den svenska s.k kultureliten och fallerade i slutändan planerna på en upplysningskampanj om kommunismens brott liknande ”Om detta må ni berätta” om nazismen. Att vara revisionistiskt och relativistiskt inställd och t.o.m. förnekare av kommunismens brott visade sig alltså vara salongsfähigt! Åsikten att kommunismen inte är lika ond som nazismen och att ledare som Lenin därför måste ha velat väl fick därmed också ett indirekt erkännande, vilket lett till ett solkande av begreppet revisionism (vilket är minst sagt illa valt) långt bortom det smakliga.

Den nuvarande analytiska skalan bör härför lösas upp och forskningsfältet styckas om. För då det inte bland nyktra människor längre råder tvivel kring kommunistiska folkmords existens -om det nu någonsin gjort det – borde rågången precis som inom Förintelseforskningen gå mellan dem som accepterar det inträffade och vill analysera det, och dem som söker motbevisa verkligen. Att etablera en helt ny analytisk uppdelning är förvisso svårt. För i motsats till inom naziforskningen räcker det inte med en ”lodrät” spjälkningen mellan dem som accepterar att massmorden ägt rum och dem som försöker förneka det inträffade. Inom kommunistiska studier behövs dessutom en ”horisontell” spjälkning som särskiljer dem som ser ett linjärt samband mellan ideologi och politik (dagens totalitarister) och dem som söker andra eller kompletterande förklaringar; exempelvis dem som ser Stalins personliga ondska som den drivande kraften.

Vilka begrepp som skulle kunna vara adekvata kan naturligtvis diskuteras. Men att använda sig av samma begrepp som Förintelseforskningen vore pedagogiskt. Att överta begreppet funktionalism som en beteckning för dem som ser terrorn som en naturlig utlöpare av ideologin torde också kunna ligga nära till hands. Intentionalister om dem som söker orsakerna till terrorn hos enskilda personligheter är kanske mindre lämpat, med det visar på de nära sambanden mellan forskningsområdena. Begreppen revisionism och förnekelse skulle med detta sedan bli analoga med dess andemeningar inom Förintelseforskningen och en blank gräns dras emot historieförfalskarnas skrå.

Motståndet mot en sådan här synkroniserad folkmordsterminologi torde förvisso vara stort då många tycker att dagens luddigare begreppssystem är bekvämt och en stringentare terminologi skulle tvinga många att förtydliga sig. En sådan intellektuell sanering är dock nödvändig och skulle vara så tacknämlig, att den i sig själv motiverar att någonting åstadkoms omgående.

——————————————————————————–