Av Elisabeth Sandberg
I mars-april i år gjorde lärare och studerande från den ettåriga påbyggnadsutbildningen vid Institutionen för östeuropastudier en studieresa till Vitryssland och Ukraina. Det var egentligen aldrig någon diskussion om vart resan det här året skulle gå utan alternativet Vitryssland och Ukraina röstades fram bland oss studenter med stor majoritet. Den största delen av resan tillbringade vi i Vitryssland där vi stannade sammanlagt en vecka. Mot bakgrund av att Vitryssland ibland kallas Europas sista diktatur var det ett unikt tillfälle för oss att besöka ett land som inte genomgått lika dramatiska politiska och ekonomiska omvälvningar under det senaste decenniet som de övriga länderna i Öst- och Centraleuropa. En stor del av tiden ägnades därför åt att besöka olika typer av organisationer som arbetar för att så frön av demokrati i landet. Jag tänkte här berätta om några av dessa organisationer samt dela med mig av mina intryck från resan.
Rätten att protestera utan att försvinna
Under senare år har fyra personer försvunnit i Vitryssland. Den 7 juli 2000 försvann kameramannen Dzmitry Zavadsky från rysk television på väg till flygplatsen i Minsk. Året innan hände samma sak viceministern för inrikesministeriet, Iury Zakharanka. Enligt medborgarrättsorganisationen Viasna har utredningarna av försvinnandena gått trögt. Regeringen Lukasjenko har t.o.m. påstått att Zakharanka möjligen befinner sig på ukrainskt territorium. Viasna bildades år 1996 som en protest mot regimen Lukasjenko, och har sedan dess arbetat med den här typen av frågor. Det blev då uppenbart att det behövdes en organisation som arbetade för att skydda medborgarna, exempelvis sådana som blivit misshandlade av polis vid demonstrationer. Viasna stödjer offer för politiskt förtryck, det vill säga medlemmar av politiska partier och olika NGO. Stöd ges ofta till offrens familjer och personer som blivit sparkade från sitt arbete eller avstängda från utbildning på grund av sina politiska åsikter. Viasnas tidning “Right to Freedom” informerar om brott mot mänskliga rättigheter och kommer ut varannan vecka på tre språk: vitryska, ryska och engelska.
Öppna ögonen på folk
En annan typ av organisation är “Next Stop New Life” som är en politiskt obunden ungdomsorganisation. Deras verksamhet är bred och inbegriper olika projekt rörande ungdomsutbyten, sociala projekt (bland annat för ungdomar med fysiska handikapp), kulturella utbyten, festivaler, miljöläger, olika former av seminarier och konferenser osv. Organisationen har knappt 200 medlemmar och omkring 60 % av dessa tros vara aktiva. I informationsbladet om Next Stop New Life ges en förklaring till namnet: “We are Next Stop – New Life! We don’t mean the stop, we mean life! Because life it’s not the stop. Life is an endless process. And we think this process must bring joy and hope but not sorrow and disillusion.” En av organisationens ambitioner är just att “öppna ögonen” på folk. Bland deras utländska samarbetspartner finns svenska Peace-Quest. Det kan emellertid bli problem för organisationer i Vitryssland att i framtiden samarbeta med internationella organisationer. Strax innan vårt besök hade den vitryska regimen lagt fram ett dekret, nummer 8, som kunde påverka den här typen av samarbete. Det har nu visat sig att förslaget gått igenom, trots kraftiga protester. Dekretet inbegriper regler som med all sannolikhet begränsar det internationella biståndet, eftersom förslaget går ut på att allt bistånd till organisationerna måste godkännas av presidenten. Under dessa förutsättningar torde mindre pengar komma organisationerna tillgodo.
“Jag vet vem som är den verkliga idioten i Vitryssland!”
I Vitebsk, Vitrysslands tredje största stad, träffade vi Olga som är 23 år och ledare för den oppositionella ungdomsorganisationen Seventh Side som bildades 1996. På lördagarna hålls traditionella demonstrationer i centrum. Det var inte många som var där den här lördagen, endast ett 15-tal personer. Olga och hennes kamrater hade inte några plakat utan delade istället ut rosa ballonger med texten “Jag vet vem som är den verkliga idioten i Vitryssland!”. Det var inte svårt att räkna ut vem det syftade på. När två poliser gick förbi utan att ens titta åt den lilla folksamlingen sprang Olga ikapp poliserna och försökte ge den ena av dem en ballong. Han skakade bara på huvudet och gick lugnt vidare. Med på demonstrationen fanns två unga tjejer, båda 16 år gamla, och som berättade att Olga är deras lärare i rysk litteratur. Deras föräldrar vet inte att de brukar delta i demonstrationerna. De påpekar nästan direkt att Olga har sagt att de inte får vara med på demonstrationerna, men att de vill vara med ändå. Naturligtvis är de medvetna om att deras lärare kan råka illa ut om det kommer fram till föräldrarna. Det är naturligtvis få föräldrar som vill låta sina barn vara med i den här typen av rörelser. Olga har själv suttit i fängelse i tre dagar för oppositionell verksamhet.
Bristen på glasnost och perestrojka
Vitryssland har till skillnad mot de flesta länderna i Öst- och Centraleuropa hamnat i ett tillstånd av ekonomiskt och politiskt stiltje. Välbekanta ord som “glasnost” och “perestrojka” från det sovjetiska tövädret har här lyst med sin frånvaro. Frånvaron av ekonomiska reformer är påtaglig. Levnadsstandarden är mycket låg i jämförelse med andra länder i Europa. Butikerna är fyllda av kläder som i de flesta fall ser hiskligt omoderna ut och som få skulle kasta en blick åt i Sverige. Möjligen kan liknande kläder påträffas i secondhand-butikerna hemma. Det är överhuvudtaget svårt att hitta något att köpa i Minsk. Förgäves letar jag efter vykort att skicka till min dotter hemma i Sverige, men sådana verkar inte existera. Det är förstås också näst intill omöjligt att hitta en expedit som kan prata engelska.
Vitryssland är ett mycket fattigt land. En guide berättar om barnhemsbarnen i Vitryssland: de är många och flera adopteras till rikare familjer i bland annat Italien, USA och Nederländerna. Många av barnens föräldrar är alkoholister, vissa föräldrar sitter i fängelse. För att kunna försörja familjen tvingas många ha dubbla arbeten och barnen tvingas ibland arbeta för att hjälpa till med försörjningen. Ett exempel på fattigdomen är de tiggande barnen som klänger sig fast i våra armar och tittar på oss med en närmast apatisk blick. Något har också skett inom utbildningsväsendet. Före 1989 behövde inte någon person betala för högre utbildning, medan idag tvingas knappt hälften själva bekosta sina studier på universitetet. Det innebär ett större beroende av rika föräldrar för att kunna studera.
Framtiden
Framtiden ser med andra ord oviss ut. Frågan är om höstens presidentval kommer att förändra något. Stödet för presidenten Lukasjenko anses ha minskat. Det är dock inte omöjligt, som bekant, att manipulera fram en seger vid behov. Ett problem är att landets opposition av många anses som svag och splittrad. Organisationer som Viasna, Next Stop New Life och Seventh Side är här viktiga som stöd för den oppositionella verksamheten. Presidentvalet i Vitryssland i höst påminner delvis om det senaste valet i Jugoslavien där man också hade en president som ansågs orubblig. Milošević fick slutligen känna sig besegrad. Exemplet Milošević används ofta av oppositionen, eftersom valet i Jugoslavien är ett bra exempel på att det går att vinna över en president som betraktas som oslagbar. En förutsättning är dock att oppositionen lyckas samla sig kring en stark och fläckfri kandidat. Frågan är sålunda om oppositionen eller presidenten är starkast när det gäller i höst?