Av Alan Pejković
Det här kommer att vara en subjektiv text. Det finns inget annat sätt att presentera någon som för länge sedan bosatte sig någonstans i hjärtetrakten. Namnet är Ðorđe Balašević. Ðole eller Balaš för de mer invigda. Han är ingen världskändis, jag vet, men han borde vara det. I alla fall är han väldigt älskad i alla delar av ex-Jugoslavien. Ibland väldigt hatad också. Det är en man, en poet, som är direkt ansvarig för mina och tusentals andras åsikter, ordkonstnären med en massa vackra, verbala målningar i bagaget, med själfulla textstrukturer som avsevärt påverkat mitt livs banor. Hans texter är poesi, men samtidigt så mycket mer. De känns som en kyss eller ett slag i magen, beroende på sammanhanget och sången. Det betyder att Balaš kan konsumeras på olika sätt. Han kan höja feststämningen med sina snabba sånger, han kan få varje balkanskt hjärta att rinna iväg med de mer långsamma balladerna som verkar bestå av rena känslor. Ordet banalt finns inte i hans ordbok. Varje ord faller på sin plats och varje sång blir till en mosaik. En mystisk upplevelse på gränsen till Via purgativa. Eller något åt det hållet. Katharsis, i alla fall.
Balaš har alltid varit viktig i mitt liv. Han har alltid med träffande säkerhet kommenterat mina egna känslor som jag var oförmögen att sätta fingret på, han har alltid pekat på konstigheter och orättvisor i det jugoslaviska samhället och inspirerat många till att börja skriva eller skapa musik. Hans rim verkade hamna där från en annan dimension. Vanliga och ovanliga ord blandades, utnötta fraser fick nya, oväntade nyanser. Det kändes ofta som om mannen hade skapat en ny ordbok. Allt verkade så lätt, enkelt och självklart när man såg det på pappret och så omöjligt att imitera för alla oss som försökte.
Ändå, även om han alltid funnits där, blev Ðole ett slags religiös ledare under kriget i före detta Jugoslavien. Han stod för det normala som många andra glömt i de hårda tiderna. Ett slags varningstecken som pekade på värden utanför den lilla nationalistiska världen som de flesta politiker försökte måla fram. En säker tillflykt för alla som med kriget blivit loosers på ett eller annat sätt. Tack vare honom har vi åtminstone behållit våra leenden och lite dignitet. Många av oss hamnade i främmande länder, fick nya liv och anpassade oss till det västerländska livssättet. Ändå levde Ðole kvar i de nostalgiattacker som då och då drabbar alla balkanoider. Hans D-moll brukar på vingliga vägar finna oss, någonstans i halvdunklet, vid festavslutningar då vaga, odefinierade sorger lyfter på huvudet och hotar oss med små skärvor av inre mörker.
Jag tänker inte räkna upp alla skivor som Balaš gjort, jag ska inte nämna de böcker han skrivit. Det känns onödigt med alla biografiska data. Det är många sånger det handlar om, hundratals starka upplevelser. Vissa av dem betyder mer, andra mindre, men nästan alla betyder något, nästan alla förknippas med någon som lämnat ett tydligt spår i mitt liv. Jag skulle vilja översätta några av hans sånger och dela med mig till alla som aldrig kunnat ta del av Balaševićs slaviska själ men det är i praktiken omöjligt. Känslan förloras någonstans på vägen. Översättaren måste kapitulera inför ordskatten som upptäcks. Ändå är det kanske värt att försöka, som medlemmar i Balaševićs fanklubb gjorde. Målspråket är engelska och sången, The Nineties, är hämtad från hans senaste, mest politiskt färgade album Devedesete. Jag hoppas att deras skickliga men ändå bristfälliga försök skapar en levande bakgrund till mina ord.
Det är inte lätt att skriva om Balaš. Som att skriva om sitt bättre jag som bara ibland tittar fram. Jag kommer ihåg den gamla sagan om guldfisken som uppfyller önskningar. En av mina skulle vara en barrunda med Mannen…
The Nineties
Av Ðorđe Balašević
At least we had old guitars… Some badge on lapels…
”Ye-Ye!” would sound stupid along with all these idiots with revolvers…
But, it was gramophone needles that embroidered the flag of the sixties…
And a yellow brick road unfolded in front of us…
At least we had various Che Guevaras… And, major deceptions…
It is the youth that blows in one breath, like powdered sugar from a pumpkin pie…
Protests of the seventies were more a reflection of a style…
Because, a pitcher filled with freedom was poured out for us…
At least we had travels…Railway platforms, tears, and kisses…
The red passport with no deficiency that passes borders without many problems…
TV reports of the eighties were scribbled over bright postcards…
The World was masking its face because of us…
At least we had those dreams, which hardly come true…
And dreams are usually worth the most when they turn grey with you… Age with you…
Not everything is on a steelyard… Money can buy miracles…
But, there are no piratical dreams…
Then, the nineties have come, sorrowful and grievous… Wicked….
The Lord has smelled gunpowder, and has escaped behind the clouds…
Once, when dams burst, there is no salvation for us until rivers stop…
But, such day will dawn…Eventually…
Then, the nineties have come, sorrowful and grievous… Phobic…
Ordinary bums broke into text- and reading- books…
It is too late to panic… We gave a chance for the madness to become official…
And now we are like simply surprised…
At least we had something to do with the planet and people…
It was known who wears a robe, and who wears a flower in the hair… Lucky, the crazy ones…
A lie got bold, nowadays… And the last scum administers morality…
So that the ”OK coral” is raised around us…
Fuck you nineties, you can only be swore at…
Nobody will grieve after you, nor will they forge verses for you…
You have brought one youth to madness, be happy if even a stanza is dedicated to you…
In front of a church of real values…
Fuck you nineties, your story is over, too…
And God forbid that they ever remember all these morons and distrustful ones…
When the law sweeps with its broom… or it lets them beat each other up…
Which has its advantages…
Foto ovan: wikipedia