Av Jonas Pertoft
I den här artikeln förs vi in i en rysk verklighet, som är full av missförstånd och absurditeter. Efter ett inbrott får vår svenske resenär uppleva en serie intressanta och i efterhand komiska händelser.
Med påsarna proppfulla av CD-skivor tog jag och kompisen Jan den slitna, urinluktande hissen upp till lägenheten. En hel dag på marknaden. Men vi var mer än nöjda efter att ha betalt 15 kr styck för prima bulgariska pirat-CD. Vi bodde hemma hos min flickvän Katja. Som de allra flesta ryssar bor hon i en typiskt sovjetisk förort med jättelika grå betonghyreshus, konstruerade av ingenjörer med självmordstankar. Katja och hennes mamma var ute på datjan, sommarstugan. Det sommar-stugeområdet är inte heller så fantasieggande;tänk er bara namnet “Km 73”. Vi klev ut ur hissen, klockan var halv nio. Ytterdörren var låst. Vi låste upp. Innnerdörren var öppen och en nyckel satt i låset. I hallen låg saker kringströdda – inbrott.
Ruskije mezjdunarodye militsionery
Tusen tankar, vi kollade noga vad som var borta. Jans bärbara dator med en massa jobb var försvunnen. Jag saknade konstigt nog inget. Vad Katja och hennes mamma saknade vågade jag knappt tänka på. De hade som alla normala ryssar sina få värdefulla saker gömda i lägenheten. TV:n stod kvar, men om familjen hade någon släktklenod, så var den säkert borta tillsammans med familjens sista besparingar. Jag och Jan hade vanliga föräkringar. Tydligt, tydligt mindes jag att jag tidigare med mycket möda lyckades förklara för Katja vad en försäkring var för något. Och nu hade vi, nonchalanta västerlänningar, lockat hit tjuvar.
Grannen hade inte hört något och tyckte att vi skulle ringa polisen. När vi ringde till SOS International i Danmark, frågade vi om vi verkligen skulle ringa polisen. De sa att det fanns en särskild internationell enhet som tog hand om utlänningar. Naturligtvis kunde ingen där engelska, men de lovade att ta med sig en tolk. Jag tackar min lyckliga stjärna för den lilla ryska som fått fotfäste i mitt huvud.
En Kafkaesque verklighetsskildring
Efter en halvtimme kom polisen och det som nu skulle hända växte till en teater-föreställning som aldrig ville ta slut. Det kändes mer som en blandning av teater och mardröm än verklighet.
Den första polisen var som tagen ur en tysk TV-deckare, i vilka poliserna är vanliga killar med jeansjacka. Jeansjacke-killen ställde några frågor på prima ryska och antecknade medan hans uniformsklädde kollega stod och såg tråkig ut. 10 minuter senare kom två till. En ung kille som antagligen sett för mycket på engelska TV-deckare. Ni vet den där typen av poliser som tycks ha hur mycket tid som helst för varje brott. Han satte igång med att ta foton och pensla kolpulver på fingeravtryck.
Den unge killen med kameran och kolpulvret kollade även våra fingeravtryck, men han gjorde inget med alla de dörrkarmar, porslinsfat och lådor han smutsat ner med sitt kol. Han hade till och med penslat på böcker och en diskett. Det tog månader innan vi fick bort de sista kolfläckarna. Jag såg aldrig att han gjorde något med fingeravtrycken.
18 poliser, 2 rum och kök
Snart kom ytterligare 3 personer. De var som tagna ur en Bond-film. En välfriserad 40-årig man i dyr kostym med en sval skönhet i 30-årsåldern. Hon visade sig kunna prata bra engelska (självklart med den där lilla pikanta brytningen som ryska spion-tjejer har i Bond-filmerna).
Det blev allt senare på natten. Ytterligare två personer dök upp. Däribland Sergej Petrovitj, den här lite bufflige polistypen från amerikanska filmer som kanske inte alltid följer reglerna men som ändå till sist får tag på skurkarna. Han antog rollen som förhörsledare. 23.30. Polisen tog nu även grannens lägenhet i besittning. Jan fick gå in i grannens lägenhet (klockan var mellan 23:30 och 01:00 på natten och grannen hade spädbarn).
Det fanns nu tolv poliser i lägenheten på samma gång och jag hade fullt upp med att hålla räkningen på dem. Jag fick tillsägelse att sitta i köket och vänta. Jag gjorde små teckningar på människorna för att hålla koll på dem. Nästa dag skulle en helt annan polisgrupp komma och ställa samma frågor igen. De var sex stycken, det vill säga totalt arton.
Vad var ditt syfte med att ringa polisen?
Jan satt i grannens kök i en och en halv timme. Ovidkommande och tillkrånglade frågor. De skrattade högt åt det faktum att Jan var arbetslös, att han hade liftat över gränsen och ändå hade en bärbar dator i sin besittning! Det kan man kanske förstå.
Lite mer underlig var frågan: Vad var ditt syfte med att ringa polisen? Jan försökte förklara att i Sverige är det en naturlig sak att ringa polisen när man upptäcker att man har haft inbrott. Jan saknade visst ett papper som de stämplingstokiga ryska ämbetsmännen ger en vid gränsen. Gränstanten hade sagt att det där pappret inte behövdes. Det ville de kolla upp.
“Alla vet ju om att den ryska gränspolisen tar i hand och presenterar sig. Om inte annat så borde du ju komma ihåg vad som stod på namnskylten”, sa de. Hmm… De gränspoliser jag har stött på har bara haft grymtningar i sitt ordförråd. Och vad beträffar handskakningen – tja… ryssar pussar varandra på kinden hellre än skakar hand. Och om nu pussande ryska gränspoliser är legio enligt den förhörande polisen så förstår ni att det där förhöret hade tappat alla vettiga proportioner.
Bevismaterial
Poliserna i vår lägenhet fortsatte med sina bestyr. James Bond satt och läste telefonkatalogen som svenska Telemedia ger ut på ryska. Jag hörde plötsligt ett sågande ljud ungefär som om någon sågade ved i hallen. 23:55. Till min förskräckelse såg jag hur kolpulverkillen hade sågat upp ett decimeterdjupt jack i dörren och höll på med ett till.
Sen tog han en kofot och bröt loss inte bara låset utan även den del av dörren låset satt i. Brak. Han såg ut att vara rätt nöjd med sitt jobb och sa något på ryska om att han skulle ta med sig det till stationen som bevismaterial. Mina uppspärrade ögon och ett stammande “Ehh…” kunde inte laga dörren.
Misja Truba
01:30 gav sig poliserna äntligen iväg. Där satt vi lätt skakade och förvirrade. Vi bestämde oss för att laga pannkakor för att lugna nerverna. 10 minuter senare ringde det på dörren. Två yngre svartklädda killar stod utanför och frågade efter Natalja, Katjas mamma.
De här killarna var INTE från polisen. De skulle absolut träffa Natalja och de hade till och med en lapp med rätt adress uppskriven. Vad skulle dessa två typiska huliganer, som klippta ur en kvällstidning, diskutera med en 68-årig dam med dåligt hjärta om klockan 01:40 på natten??? De ville knappast prata virkrecept. Efter lite snack på min extremt bristfälliga ryska gav de sig iväg.
Natten fortsatte med mystiska telefonsamtal. Någon la bara på luren när jag svarade, men de flesta frågade efter Natalja. En av dem som ringde var den vältaliga Fröken Misja Truba som tydligt och korrekt svarade när jag frågade om hennes namn. Hon ville inte ge mig sitt telefonnummer när jag frågade och ringde upp igen efter en stund, trots att jag sa att Natalja skulle komma tillbaka nästa dag.
Klockan 04:00 ringde huligankillarna på dörren igen. Vi hade inte ens försökt gå och lägga oss vid det här laget. Jag pratade med dem och tittade igenom kikhålet. Visst var det samma individer som ville prata med Natalja. Inte 17 öppnade vi dörren den här gången. Jan ringde till polisen där som tur var den engelsktalande skönheten svarade. Hon bad om namnet på dem som ville komma in i lägenheten.
När hon fick höra namnen sa hon till vår förvåning: “OK, släpp in en av dem så ska jag prata med honom. De är mina kompisar.” Nu kunde inget förvåna oss längre. Den svala skönheten hette själv Natalja och hade lämnat ut den här adressen till några kompisar. Sen blev det tyst, inga fler samtal under natten från Misja Truba, poliserna eller några andra skurkar. Vi kunde sova. Senare fick vi höra att “Misja” bara kan vara namnet på en kille och att “Truba” i slang betyder något i stil med “Attans” eller “Strul”, eller något.
Mer saknades efter polisbesöket
Nästa dag fick vi ha lägenheten bemannad hela tiden eftersom en dörr var söndersågad och man kunde ta sig in genom den andra utan nyckel, bara man pillade lite med en kniv. Vi fick gott om tid att städa upp. Låt vara att det finns fördomar om ryska poliser. Men jag kan tyvärr bara intyga faktum. Jan var helt säker på att några småprylar som tjuvarna hade lämnat efter sig hade försvunnit under polisens besök. Småprylar, en schweizisk armékniv och en kortlek med amerikanskt tryck på baksidan. Vad Katja saknade efter tjuvarnas och polisernas besök, ja det visste vi inte.
Ytterligare ett gäng på sex nya poliser kom på tisdagen och stannade ett par timmar. De var vettigare och till dem anmälde vi att det förra gänget hade plockat på sig lite grejor och vandaliserat dörren. De ville inte skriva något om polisbesöket utan bara om själva inbrottet. Det kanske man kan förstå. De kunde inte heller lämna en polisrapport nu, fastän de hade med sig ett datorutskrivet ark på vilket allt stod nedtecknat. Men de sa att vi kunde få det på den lokala polisstationen nästa dag.
Katja kom tillbaka sent nästa dag och började panikartat leta bland vinterstrumporna efter mammans sovjetiska guldmedalj “Arbetets hjälte” och bland inrikespass och papper. Hennes besparingar var försvunna, vilket inte var mer än mammans senaste pension på ca 300 kr, likaså en guldklocka och en handväska. Guldklockan var det mest värdefulla. Den hade Katja pantsatt för 600.000 rubel (i dåtida värde, idag 1.200 kronor) när hon två år tidigare behövde pengar till sin första Portugal-resa.
Med lite tur fick vi Jans och min försäkring att täcka det mesta, inklusive Katjas grejor och en ny dörr. Vi bestämde oss för att köpa en dörr i 3 mm stål. Katja ringde på onsdagskvällen en firma som skulle fixa det hela snabbt, eftersom vi alla tre skulle resa åt olika håll på söndagen. Egentligen hade vi tänkt att åka till Moskva fredag-söndag, men vi insåg genast att det var kört.
Tar det aldrig slut?
På torsdagen gick jag och Katja till polisstationen. Vi skulle “bara” få ut de där papperen så att den här mardrömmen kunde ta slut. “Passärenden 2 tr”, “Sergej Petrovitj 3 tr”. Sergej Petrovitj som ledde förhören hade en egen avdelning med sina underhuggare. Som vanligt gick det väldigt långsamt och med mycket prat. Efter trekvart fick jag ett litet kvitto sisådär 3 x 7 cm. Jag förstod att det hela skulle ta tid.
Jag var tvungen att möta en representant för dörrfirman i Katjas lägenhet kl 12:00 och byta av Jan på vakten. Representanten kom inte förrän kl 14:00 och det var kanske inte så smart om man vill vara en förtroendeingivande dörr- och låsfirma. Men han mätte upp och skrev ett tydligt kontrakt där det stod vad som skulle göras.
Under tiden började jag bli orolig för Katja. Timmarna gick, kanske skulle de anklaga henne för inbrottet? Nej. Hon satt på polisstationen i 4,5 timmar och tyckte att det inte var så farligt; hon hade varit med om värre. Och polisen hade gett henne ett papper på vilket det stod något om en trasig dörr! (Fast det stod inte om vem som hade förstört den.) Om det berodde på Katjas vana att hantera ryska myndigheter eller att Jan och jag ringde till svenska ambassaden som i sin tur ringde en polischef, det vet jag inte. Dörrkillen skulle skulle komma kl 10.00 på fredagen. Skönt.
Lita på … hick … osch, grabben!
Kl 11.00 fredag ringde Katja och frågade var de höll hus. De sa att de skulle komma klockan 13:00. När klockan var slagen ringde de och sa att de skulle komma en och en halv timme senare. Så höll det på ett tag och framåt åtta – nio på kvällen sa Katja att det nog var kört för den dagen. De hade redan börjat dricka sprit och lät berusade i telefonen. De lovade komma klockan 10.00 på lördagsmorgonen.
Klockan 01:00 ringde det på dörren. Utanför stod ett fyllo och påstod att han var från en dörrfirma. Katja vägrade öppna. Efter tio minuters diskussion och efter att fyllot visat upp det papper som den första dörrkillen hade haft med sig, öppnade hon dörren.
Jag och Jan följde med fyllot ner för att bära upp dörren. Vi hade tidigare kommit överens om att bära upp dörren (alltså en sisådär 60 kg ståldörr som ska upp 8 trappor) för att få det lite billigare. Där nere i mörkret fanns två gubbar till, varav åtminstone en som inte stank sprit. Man får hoppas att det åtminstone var han som körde skåpbilen. De gick upp med verktygen till lägenheten och lämnade oss med dörr och dörrkarm.
Jan knatade själv iväg med dörren och fick nog hjärtat i halsgropen ett par gånger när han våning för våning tog sig upp. Trappbelysningen fungerade bara ibland och i några skrymslen låg uteliggare och sov. Glad över att vi hade fått upp dörren till rätt våning försökte Katja övertyga oss om att ta in den i lägenheten med tanke på stöldrisken. Men då sade vi nej. Dörren fick stå i trapphallen.
Nästa dag ringdes det som vanligt ett antal telefonsamtal eftersom dörrmannen inte dök upp, men till slut kom det nu nyktra fyllot och monterade in dörren. Några timmar senare lämnade vi lägenheten. På vägen hem stannade jag till vid den lilla hållplatsen “Km 73” utanför Vyborg, där Katjas sommarställe ligger. Jag HOPPADE verkligen av eftersom tåget var långt och hållplatsen kort. Jag fick kasta packningen med den nyinköpta samovaren och CD-skivorna ner i diket ett par meter ner och sedan hoppa efter.
Den förvånade mamman Natalia fick en nyckel och ett brev med titeln: “Lägenheten kanske inte ser ut som sist”. Därefter åkte jag vidare till Helsingfors via Vyborg och sedan med färja hem. När jag kom hem till trygga Sverige hade jag fortfarande polismannens ord ringande i mina öron: “Ni är väl beredda att komma tillbaka hit om ni behövs i utredningen”.