Bosnien – en sui generis stat

Av Emin Poljarevic

Det krävs inte att man är expert på säkerhetsfrågor för att konstatera att den säkerhetspolitiska situationen på västra Balkan¹ är fylld av paradoxer. Bosnien² som utgör en geografisk kärna av regionen är särskilt intressant i analysen av området. De mycket stora statsrättsliga problem som Bosnien upplever idag försvåras av en djup identitetskris samt en ekonomisk oordning. Den Europeiska unionen (EU) har investerat enorma resurser för att lösa det bosniska dilemmat. Det internationella samfundet³ har upprepade gånger uttryckt sin vilja att integrera regionen i det Euroatlantiska säkerhetskomplexet. Detta är också målet för samtliga stater i området, med Serbien som undantag. EU:s grundtanke har varit att skapa förhållanden som skall omöjliggöra framtida krig i området, men det som förblir problematiskt är, som vi snart ska se, EU:s strategival.

Den Etnopolitiska Dragkampen

Demokratiseringsprocessen i Bosnien har minst sagt varit motsägelsefull. Den europeiska grundtanken är att Bosnien skall vara en stat och alla framtida lösningar bör utgå från den idén. Daytonavtalet⁴, utformat under Förenta Staternas ledning, representerar själva den tanken och är därför fundamental i EU:s arbete i Bosnien. Avtalet som undertecknades 1995 är skrivet under en enorm press, i ögonblicket när krigsutgången inte var så självklar längre och man fruktade en eskalering av det civila lidandet (men denna gång på den serbiska sidan). Många Balkananalytiker anser idag att Daytonavtalet har överlevt sig själv då det kraftigt begränsar den politiska och demokratiska utvecklingen av landet.

Lord Paddy Ashdown är den nuvarande höga representanten och han har som huvuduppgift att implementera Daytonavtalet på det sätt han anser lämpligast. Detta är ingen lätt uppgift i en stat där tre dominerande etniska grupper kännetecknas av tre olika religioner, som hävdar att de pratar tre olika språk och dessutom är uppdelade i två entiteter och tio kantoner vilka drar åt olika håll i syfte att förverkliga sina etnopolitiska agendor.

Den bosnienserbiska entiteten Republika Srpska (RS) har som sitt huvudmål att ansluta sig till Serbien (en tanke som dessutom får stöd från den politiska ledningen i Belgrad). Den bosnienkroatiska politiska eliten, verksam i den Bosnjakisk-kroatiska federationen, försöker ansluta delar av Bosnien där kroaterna utgör etnisk majoritet till Kroatien eller åtminstone skapa en egen entitet. Det politiska ledarskapet i Zagreb har (officiellt) dragit tillbaka sitt stöd för den bosnienkroatiska agendan i Bosnien. Den bosniakiska flanken å andra sidan stödjer idén om en enhetlig stat, en multietnisk republik utan inre gränser. Denna idé stöds av EU som i sin tur saknar en solid plan för ett konstruktivt genomförande.

Bosnisk Identitetskris

För att EU skall lyckas i sitt arbete mot ett välfungerande Bosnien är det nödvändigt att det sker strategiskt och stegvis. Vissa statsvetare, som Juan Linz, Alfred Stepan, Arend Lijphart, Sumantra Bose etc., menar att en multietnisk stat kan enbart byggas när frågan om stateness⁵ är löst. Detta kan enbart ske efter att man har löst den identitetskris som Bosnien upplever idag. Landets stora dilemma ligger just i detta. Bosnien är namnet på en stat vars befolkning inte identifierar sig med densamma, något som liknar problematiken som plågade f.d. Jugoslavien där den jugoslaviska identiteten aldrig förverkligades. I det bosniska fallet bör den samlande bäraren av staten vara den bosniska identiteten som majoriteten av medborgarna bekänner sig till. Det internationella samfundet med Paddy Ashdown i spetsen har inte velat röra vid detta problem. En multietnisk och multireligiös stat kan existera i sin helhet enbart under styret av medborgare med en övergripande samfälld identitet. Ett exempel är Libanon där den multietniska mångfalden är minst lika komplicerad som i Bosnien, men där det existerar en övergripande identitet som är bärare av staten. I Libanon känner sig majoriteten av befolkningen som libaneser oberoende av deras religiösa tillhörighet och kultur, och detta fungerar.

Den avgörande identitetstransformationen kan endast ske genom en försoning över etniska gränser, bland annat genom en strukturalisering av den politiska miljön som inte präglas av nationell tillhörighet. Denna omstrukturering skulle säkra ett långvarigt och stabilt Bosnien, beredd att träda in i det europeiska säkerhetskomplexet.

Det civila ledarskapet i Bosnien har stort inflytande över sina respektive grupper och det är där de internationella insatserna i större utsträckning borde fokuseras. Eftersom det politiska etablissemanget till en stor del är kriminaliserat kan det vara nödvändigt att stärka övervakningen och kontrollen över deras verksamhet, åtminstone tills den nya generationen av kompetenta politiker har hunnit mogna. Paddy Ashdown har för närvarande stora befogenheter i genomförandet av reformer utav Bosniens statliga struktur, under namnet Stabilization and Association Process, som är en blandning av tidigare föreslagna reformåtgärder samt nya lösningar på de strukturella problemen. En av de mest kontroversiella åtgärderna är att Ashdown har rätt att avsätta folkvalda politiker och även partiledare i fall de inte följer Daytonavtalets riktlinjer. Ett av de mest sensationella ingreppen den höga representanten hittills har gjort är att avsätta sextio serbiska ledamöter tillsammans med parlamentstalesmannen i RS från sina politiska uppdrag på grund av deras ovilja att samarbeta med krigstribunalen i Haag. Ashdown har även befogenheter att förmena media som propagerar mot någon särskild etnisk grupp eller verkar mot Bosniens enhet, och han har visat att han menar allvar under flera tillfällen. Men dessa åtgärder förändrar inte de negativa strukturerna! Det tveeggade svärd som Paddy Ashdown kontrollerar är det primära verktyget i hans verktygslåda, men det är alltför otympligt för att användas på ett så komplext bygge som Bosnien ändå är. För ett framgångsrikt arbete krävs det ett avancerat precisionsverktyg som kan göra kirurgiska ingrepp i den svaga bosniska statskonstruktionen.

Det civila samhället

Demokratiseringsprocessen är beroende av utvecklingen i det civila samhället. I det multietniska Bosnien betyder det att stort ansvar ligger hos den opinionsbildande politiska eliten som kan hjälpa till att möjliggöra en sådan utveckling. För närvarande är det civila samhället i Bosnien mycket svagt, outvecklat och uppdelat i etniska och religiösa läger. Bara det faktum att Bosnien idag är den enda staten i världen som består utav en federation och en republik gör det nästintill omöjligt att utveckla ett fungerande civilt samhälle. EU har ett stort ansvar i utformningen av detta samhälle, eftersom det strukturella uppbyggandet av det politiska systemet är beroende av EU:s stöd. Här är institutionerna en avgörande länk i samhällskedjan, vilket också öppnar upp för skapandet av en gemensam identitet i Bosnien.

EU:s upprepade försök att europeisera det bosniska samhället är verkningslöst på kort sikt. Alla nationsstater har byggts upp ovanpå en gemensam nationell identitet som utgör den grundläggande idén staten samlas kring. För närvarande finns det ingen stat uppbyggd på den europeiska identiteten. En förklaring kan vara att EU medvetet försöker testa en av sina hypoteser om den europeiska identitetens övertygande kraft på det bosniska fallet. Hittills har EU:s charmoffensiv varit i huvudsak verkningslöst i uppbyggandet av en europeisk identitet i Bosnien. Däremot tycker majoriteten av befolkningen i Bosnien att ett medlemskap i EU är positivt för utvecklingen av deras tillvaro.

Utav de knappt 8000⁶ registrerade projekten inriktade på uppbyggandet av det civila samhället i Bosnien är knappt 200 aktiva och drivna av icke-statliga organisationer (NGO), utav vilka cirka 60 betecknas som starka och välstrukturerade. Eftersom det bosniska civila samhället är svagt och beroende av utlandsbistånd är det ultimata målet att inhemska NGO:s skall kunna utvecklas och vara en bärande kraft i framtidens Bosnien.

Den bosniska ekonomin har under efterkrigsåren aldrig återhämtat sig, och är starkt beroende av utlandsbistånd och assistans. Jordbruket har nästintill slagits ut på grund av olönsamhet, och den tunga industri som kännetecknade Bosniens ekonomi före kriget går på sparlåga. Om man håller med den allmänna uppfattningen om att ekonomisk utveckling och demokrati går hand i hand kan man också delvis förklara Bosniens tröga samhälleliga utveckling, dessutom kan det korroderade ekonomiska tillståndet delvis klarlägga folkets desperation och mottaglighet för etnisk propaganda. Trots Ashdowns väldiga politiska inflytande i landet är den interna etnopolitiska debatten lika påtaglig idag som för tio år sen, men den hätska etniska sinnesstämningen har blivit förfinad och inte lika påtaglig. Till exempel har oviljan för en politisk och etnisk försoning varit sval i de mest ekonomiskt drabbade delarna, framförallt i den serbiskt dominerande entiteten.

Avsaknaden av den klassiska ideologiska uppdelningen mellan de politiska partierna är också en bidragande orsak till en hätsk etnopolitisk atmosfär som klumpar ihop de etniska grupperna i kluster som i de flesta fall agerar irrationellt. Etnisk chauvinism har varit det största hindret i vägen för återuppbyggandet av ett fungerande Bosnien. Dessutom har de politiska ledarna ett stort intresse av att bibehålla det rådande status quo, dvs. en samhällsordning byggd på den etniska grundprincipen, på grund av olika anledningar. Det politiska ledarskapet har bevarat relationen till de kriminella nätverken, tidigare paramilitära styrkor och det bredare etniskpolitiska etablissemanget sedan krigets dagar. Dessa relationer har dessutom stärkts och blivit mer raffinerade under efterkrigsåren, i vissa fall har de kriminella aktörerna själva blivit en del av den politiska makteliten.

Risk för Återfall

Risken för en ny konflikt i Bosnien och övriga Balkan är påtaglig. Den ekonomiska tillbakagången, de etnopolitiska strukturerna, de svårlösta geopolitiska problemen samt en ostrukturerad och alltmer frustrerad internationell närvaro utgör en grund för framtida konflikter.

Arbetslösheten i Bosnien beräknas vara över 40 procent, vilket lämnar en enorm pool av potentiell arbetskraft för organiserade kriminella nätverk som driver illegala marknader över hela Balkan. Statens oförmåga att hantera dessa illegala nätverk som har tagit landet i ett järngrep genom att alliera sig med de olika etnisktstyrda politiska fraktionerna driver medborgarna längre bort från en försoning och tro på en gemensam framtid. Tron på att en etniskt homogen stat har störst chanser att lyckas ekonomiskt och rent funktionellt har starkt ökat i Bosnien, vilket blåser upp de etniska motsättningarna ytterligare. När man konstaterar att alla relativt etniskt eller nationellt homogena post-kommunistiska stater har lyckats lösa sina stateness problem och fått ordning på sina finanser (Slovenien, Kroatien, Ungern etc.) önskar man sig någonting liknande även i Bosnien. Sådant tänkande medför en stor risk för fortsatt konflikt där olika etniska grupper strävar efter en etniskt homogen tillvaro.

De olika orosmoment som Kosovodilemmat, statusen av provinsen Sandjak⁷, unionen mellan Serbien-Montenegro och Makedoniens inrikespolitiska utveckling är ofta sammankopplade med utvecklingen i Bosnien och en försämring av situationen i någon av dessa delar kan ha en dominoeffekt på säkerhetsutvecklingen i hela regionen.

Slutligen är den internationella närvaron nödvändig för att kunna bevara freden mellan de etniska grupperna i Bosnien. Den internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken har varit starka pådrivare av privatisering och liberalisering, vilket har kännetecknat dessa institutioners policy i nästintill alla fall av modernisering av tidigare kommuniststyrda stater. Strategin har gått ut på att stärka de finansiella institutionerna där den privata sektorn skulle ha den ledande rollen i utvecklingen. Denna till synes storartade strategi med stora investeringar i de socioekonomiska strukturerna har misslyckats, totalt! Om man utgår från BNP per capita är Bosnien 65 procent fattigare idag än före kriget. Det påtänkta frihandelsavtalet mellan länderna i västra Balkan kommer förmodligen ytterligare försvaga den inhemska industrin, vilket kan öka säkerhetsriskerna ytterligare. Bosnien har slukat enorma summor av utlandsbidrag utan att man har sätt avsevärda resultat, förutom att delar av den kriminaliserade politiska eliten har kunnat stärka sin maktposition.

Försoningsprocessen kommer att vara långvarig och kanske omöjlig att genomföra, men stora ansträngningar har gjorts och EU har inte råd att misslyckas då mer än bara politisk prestige vilar i potten. De internationella ansträngningarna bör vara mer strukturerade och sikta på att skapa långsiktiga lösningar, men på bosniernas villkor. Den pråliga öppningen av den 427 år gamla bron⁸ Stari Most i Mostar juli 2004 har varit ett EU-lett prestigeprojekt som har givits stort symbolvärde och har setts som ett försoningstecken mellan den bosniakiska och kroatiska sidan. Verkligheten är emellertid mindre romantisk än så. Många kroatiska nyckelpolitiker valde att inte närvara vid öppningen. Ett tecken på att entusiasmen inte delas av alla. “Det kanske blir för mycket försoning för en bro”, som en lokal invånare uttryckte det.

 För vidare information läs gärna

Bose Sumnatra, “The Bosnian State a Decade after Dayton”, International Peace Keeping, Vol. 12, No. 3, Autumn 2005

Fagan, Adam, “Civil Society in Bosnia Ten Years after Dayton”, International Peacekeeping, Vol.12, No. 3, Autumn 2005

Festic Amra, Rauche, Adrian, “War by Other Means, How Bosnia’s Cladestine Political Economies Obstruct Peace and State Building”, Problems of Post-Communism, Vol. 51, No. 3, May/June 2004

Massari, Maurizio, “Do All Roads Lead to Brussels? Analysis of the Different Trajectories of Croatia, Serbia-Montenegro and Bosnia-Herzegovina”, Cambridge Review of International Affairs, Vol. 18, No. 2, July 2005

Fotnoter