Av Ingmar Oldberg
Ukrainas förhållande till Förintelsen och judarna har för oss i Sverige av olika skäl överskuggats av Tysklands och Polens motsvarande förhållande. Frågan förtjänar dock att uppmärksammas, därför att den fortfarande är ett allvarligt politiskt och moraliskt problem i Ukraina, vilket nära hänger samman med landets strävan att bygga upp sin nationella identitet. Detta återspeglas tydligt i den ukrainska historieskrivningen, museer och offentliga minnesmärken. Denna artikel bygger dels på relevant och aktuell forskning, främst lundahistorikern Johan Dietsch’ avhandling om hur man i Ukraina sett på Förintelsen fram till mitten av 2000-talet och den amerikanske Holocaust-experten Omer Bartovs bok om spåren efter judarna i det nutida Västukraina,1 dels på insamlat material under studieresor till Kiev och Lviv 2007 och 2010 samt internetkällor.
Bakgrund
Nazitysklands och dess ukrainska hantlangares folkmordspolitik drabbade enligt gängse beräkningar över 900 000 judar i sovjetiska Ukraina 1941-1944. Detta är faktiskt det största antalet offer i något land näst efter Polen, där antalet offer beräknas till 3,3 miljoner.2 Förintelsen drabbade inte minst judarna i östra Galizien, som Sovjetunionen tog från Polen i kraft av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. De utgjorde en relativt stor minoritet (1931 639 000; 9,3 procent), och antisemitismen var utbredd.3 Under efterkrigstiden och särskilt sedan 1991 har många av de kvarvarande judarna utvandrat, främst till Israel. Vid folkräkningen 2001 fanns det bara cirka 80 000 (0,2 procent) judar kvar i hela Ukraina, i nuvarande Västukraina bara 12-15 000.4 En rik kultur, som genom århundraden präglat delar av Ukraina och Polen, har nästan helt försvunnit.
Ukrainsk historieskrivning om Förintelsen
Den officiella historieskrivningen i efterkrigstidens sovjetiska Ukraina visade inte särskilt intresse för judarna som etnisk grupp eller för det fruktansvärda öde som drabbat dem under kriget, vilket Johan Dietsch övertygande visar i sin forskning. I stället utsattes de återstående judarna för de allsovjetiska kampanjerna mot ”sionister” och ”kosmopoliter” som ansågs lierade med västliga imperialister. Historieskrivningen om kriget handlade i stället främst om det enade sovjetfolkets seger över den tyska fascismen, vilket tjänade som en ny stark legitimeringsgrund för det socialistiska systemet. Man medgav dock att kriget inneburit enorma offer, och i polemik med västliga historiker, som intresserade sig för judeutrotningen, fördömde man organisationen för ukrainska nationalister (OUN) och dess upprorsarmé (UPA) i västra Ukraina för att ha hjälpt de nazistiska ockupanterna.5
Den antikommunistiska ukrainska diasporan i Nordamerika, som strävade efter att bevara sin nationella identitet, hyllade kosacktraditionen sedan 1600-talet med ledare som Bohdan Chmelnitskij, självständighetskämpar som Symon Petljura och UPA-ledaren Stepan Bandera under första respektive andra världskriget, medan deras antisemitism, som ledde till återkommande pogromer, förnekas. I stället för Förintelsen intresserade sig den ukrainska diasporan å sin sida särskilt för Holodomor, Stalins avsiktliga hungersnödspolitik i Ukraina 1932-33, som ansågs vara ett folkmord riktat mot det ukrainska folket. Man framhöll bland annat, att fler ukrainare dog i Holodomor än judar i Förintelsen och att judar som framträdande representanter för den kommunistiska sovjetmakten och säkerhets-polistjänsten (NKVD) var medskyldiga till Holodomor. UPA och UNA:s frihetskamp hyllades och somliga ansåg rentav att det sovjetiska förtrycket före kriget rättfärdigade vissa ukrainares samarbete med Nazityskland under kriget.6
Delar av denna historieskrivning övertogs, när Ukraina blev självständigt 1991. I strävan att bygga upp en egen identitet framhävs numera den nationella kampen för frihet sedan 1600-talet och tidigare. Leninstatyerna i landets västra delar har ersatts av monument till kosackledare och nationalistledare. Ukrainas politiska ledning har sedan 1990-talet försökt få Holodomor internationellt erkänt som ett folkmord mot ukrainarna och händelsen behandlas som en ukrainsk motsvarighet till Förintelsen.7 De officiella historieböckerna betonar visserligen inte ofta de judiska kommunisternas ansvar för Holodomor, men överallt i dagens Ukraina publiceras och säljs det antisemitisk litteratur, bland annat Hitlers Mein Kampf. Ukrainas största privata institut för högre utbildning (MAUP) med 30 000 studenter har gett ut en rad sådana skrifter.8
Samtidigt som den officiella historieskrivningen i dagens Ukraina framhäver den nationella kampen mot sovjetmakten betonar den emellertid också liksom på sovjettiden ukrainarnas aktiva kamp mot Nazityskland och nazisternas illdåd. Det jättelika segermonumentet Mat – Rodina står sålunda fortfarande kvar i Kiev, och segerdagen den 9 maj (andra världskrigets slut) firas som tidigare. Ukraina ses således som offer för de två totalitära regimer, som ingick i Molotov-Ribbentrop-pakten. Enligt en lärobok från 1994 hälsades visserligen den sovjetiska ockupationen av Öst-Galizien 1939 av många som en befrielse från Polen, men den ledde också till sovjetisering och deporteringar österut, vilket gjorde att många välkomnade den följande tyska invasionen. Då Nazitysklands ockupation sedan blev ännu värre än den sovjetiska började ukrainska partisaner bekämpa den.9 Det framgår sällan att ukrainare fanns med på båda sidor av frontlinjen.
Nazisternas massmord på judar i Ukraina förtigs numera inte, men det förknippas huvudsakligen med Babij jar 1941. Nazisternas rasideologi förklaras inte och judarnas tragedi ställs fortfarande i skuggan av ukrainarnas lidanden. En lärobok från 2004 medger att judar drabbades särskilt i massakern i Babij jar och tillägger att varje stad hade sitt Babij jar. Nazisterna pressade ukrainarna att inte hjälpa judarna, men många hävdas ha gjort det ändå och blivit avrättade och därför i efterhand hyllats av Israel. Särskilt nämns den uniatiske metropoliten Sjeptitskij.10 Det framgår knappt att ukrainska nationalister hjälpte till med judeutrotningen.11 Dåvarande premiärminister Jusjtjenko deklarerade vid Förintelse-konferensen i Stockholm 2000 att miljontals ukrainares erfarenheter av sin Holocaust gjort att ukrainarna väl förstår judarnas eldprov (ordeal).12 När Jusjtjenko 2004 blev vald till president efter den så kallade orangea revolutionen, stödde han sig främst på nationella och västinriktade grupper i västra och centrala Ukraina.
Johan Dietsch konkluderar i sin bok, att den officiella bilden av ukrainarna som både hjältar och offer inte tillåter att andra folk fått lida mer än ukrainarna eller att ukrainare varit medskyldiga till judeutrotningen i Ukraina. Dietsch visar likväl att ukrainska historieböcker, som tar upp andra länder, behandlar Förintelsen mer objektivt som ett folkmord speciellt riktat mot judarna och det kallas då rent allmänt för ett europeiskt trauma.13 Ett annat exempel är att Jusjtjenko vid ett statsbesök i Tyskland 2007 avvek från protokollet genom ett besök på ett koncentrationslägermuseum, vilket kunde förklaras med att hans egen far suttit fången där. På så sätt kringgås problemet med ukrainarnas medverkan i Förintelsen på hemmaplan och det ges en bild av att Ukraina delar europeiska värderingar och tillhör den europeiska gemenskapen.
Babij jar
Den ukrainska synen på judeutrotningen kan klart illustreras med fallet Babij jar, som ansetts vara den största enskilda massakern i Förintelsens historia och som blivit en symbol för dess tidiga, icke-industriella skede.14 Efter den nazityska invasionen avrättade en Einsatzgruppe under två dagar i slutet av september 1941 i ravinen Babij jar över 33 000 judar. Avrättningarna fortsatte därefter och utsträcktes till kommunister, romer, sinnessjuka, samt ukrainska nationalister i det koncentrationsläger som inrättades i området (Syrets). Bland förövarna fanns också ukrainska hjälppoliser. Totalt beräknas mellan 70 000 och 120 000 människor ha mördats.
Då sovjetarmén närmade sig under 1943 försökte nazisterna dölja spåren genom att låta koncentrationslägerfångar gräva upp liken och bränna dem, varefter fångarna dödades. När sovjetarmén kom fram i november 1943, förvandlades koncentrationslägret till ett interneringsläger för tyska krigsfångar fram till 1946, då det revs. På 1950-talet byggdes ett bostadskomplex och ett stadion i området, likaså en damm vid ravinen, en damm som sedan brast med hundratals dödsoffer som följd. Då Nikita Chrusjtjov var kommunistpartichef i Ukraina, motsatte han sig förslag från judiska författare som Ilja Ehrenburg att resa ett monument över offren, men det inre och yttre trycket för att göra det ökade efterhand. Ett genombrott skedde genom Jevgenij Jevtusjenkos berömda dikt från 1961, som inleddes med orden ”Vid Babij jar finns ingen minnessten”. Dikten tonsattes snart av Dmitrij Sjostakovitj i hans 13:e symfoni.15
År 1966 satte myndigheterna upp en liten minnessten och tio år senare uppfördes ett svulstigt, typiskt sovjetiskt monument på fel plats med följande text på ryska, ukrainska och hebreiska: ”Här avrättades 1941-1943 över 100 000 Kiev-bor och krigsfångar av tysk-fascistiska inkräktare.” Judarna särskiljdes inte. Först 50 år efter massakern invigdes under medverkan av västliga organisationer ett menorah-monument till minne av de judiska offren på rätt plats.16
Intrycket av detta urvattnades emellertid, då man därefter på olika platser placerade ut flera andra minnesmärken; efter avrättade ukrainska nationalister (1992), två ortodoxa präster (2000), dödade barn (utan nationalitet och med text bara på ukrainska) samt – med tysk medverkan – ett monument till minne av ukrainska Ostarbeiter och koncentrationslägerfångar i Nazityskland (2005).17 Det kan tilläggas, att det är svårt att hitta monumentet därför att ukrainska broschyrer saknar kartor över området, det finns inga skyltar uppsatta och lokalbefolkningen kan inte ge besked. År 2001 lade visserligen president Kutjma grundstenen till ett judiskt minnes- och mötescenter vid Babij jar finansierat av amerikanska organisationer, men det blev aldrig byggt, och efter en lång debatt beslöt i stället den judiska församlingen 2009 att själv uppföra ett minnescenter.18 Inför fotbolls-EM 2012 lanserades också en plan att bland annat bygga ett nytt hotell alldeles intill monumentet, men det stoppades av Kievs borgmästare efter häftig kritik från judiska grupper över hela världen.19 Hanteringen av Babij jars minne är, kort sagt, både upprörande och beklämmande.
Förintelsen i Lviv (Lvov, Lwów, Lemberg)
Liknande observationer kan göras beträffande Lviv, det nuvarande Västukrainas huvudort, som annars är en vacker stad med en rik och mångkulturell historia. Judarna utgjorde under mellankrigstiden en framträdande folkgrupp i det polska Galizien (639 000 judar år 1931, vilket motsvarande 9,3 procent, och i Lvov 120 000 judar år 1939). Deras antal minskade visserligen tack vare en process av polonisering, sekularisering och modernisering, men trots detta drabbades de således av rivaliserande antisemitiska polska och ukrainska nationalister inom landet och två mordiska totalitära regimer utifrån, samtidigt som emigration till USA och Palestina omöjliggjordes.20
Efter den nazityska ockupationen av Polen i september 1939 flydde 130 000 judar till det sovjetiska Västukraina, varav de flesta till Lvov, men de drabbades i stället av kommunistiskt förtryck och klasskamp. En proportionellt större andel judar än polacker deporterades faktiskt av NKVD österut i Sovjet, därför att många var affärsmän, hantverkare eller intellektuella. Men även om 25-30 procent av dem dog under deportationen, så räddades ändå många på så sätt till livet. När Hitlers arméer sedan tågade in i Galizien under sommaren 1941, började genast folkmordet på de judar som var kvar.
Efter kriget blev ukrainarna snart den dominerande gruppen i staden och ryssarna den näst största. Inte många judar har återvänt och det finns numera bara en liten fungerande synagoga i Lviv.21 Som Bartov med många foton visar är numera nästan alla spår efter judarna i före detta Galizien utplånade eller förfallna och skändade av nutida antisemiter. Också i Lviv saknas i stort sett skyltar och information i form av broschyrer och kartor.22 Gator har bytt namn och bara Starojevrejska vulitsa skvallrar om att det har funnits ett stort ghetto innanför murarna i centrum. Av den stora synagogan från 1580-talet återstår bara en grund och ett tomt valv bakom ett fult plåtplank. En liten plakett på ukrainska och engelska upplyser om att synagogan förstördes av tyska soldater. Strax intill kunde man våren 2007 se väggklotter med uppmaningen ”Smert zjidam” (död åt judarna), vilket man inte mödat sig om att ta bort.23
Förslag att återuppbygga synagogan och skapa ett judiskt museum och kulturcentrum på platsen har inte förverkligats.24 I stället har det alldeles intill uppstått en restaurang, som tagit synagogans vackra namn, nämligen Gyllene rosen.
Klotter vid Lvivs före detta stora synagoga 2007. Foto: Ingmar Oldberg
Ett annat exempel är ett monument vid ett före detta fängelse mitt i staden över offer för NKVD under åren 1939-1941, alltså efter den sovjetiska erövringen. Texten på monumentet nämner särskilt att i Lviv-området sköts över 3000 ukrainare, polacker och judar, vilket illustreras med de nationella symbolerna treudden, örnen och Davidsstjärnan. Det kan dock noteras att färgen på Davidsstjärnan fått flagna medan de andra nationalitetssymbolerna bättrats på.26 Det är svårt att inte misstänka att detta hänger samman med att ukrainska nationalister såg och ser NKVD som dominerat av judar och ansåg att avrättningarna främst drabbade ukrainare.
Monument över offer för sovjetisk terror 1939-1941 i Lviv. Foto: Ingmar Oldberg, 2007
Kontroversiellt är också vad som hände efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen. Enligt judiska forskare och organisationer genomförde den ukrainska bataljonen Nachtigall, tillsammans med tyska trupper och lokala ukrainare massakrer på judar de första dagarna i juli innan de avtågade. I slutet av månaden genomfördes en ny pogrom, som kallades ”Petljura-dagarna” efter en ukrainsk ledare som lett pogromer under självständighetskampen 1919.27 1959 hölls i DDR och Sovjetunionen en kampanj mot Theodor Oberländer, som haft befäl för Nachtigall och nu råkade vara västtysk inrikesminister, för delaktighet i första massakern. Oberländer tvingades avgå, men han och bataljonen friades 1960 av en internationell undersökningskommission och tyska domstolar.28 Frågan aktualiserades åter 2007, då president Jusjtjenko utnämnde Roman Sjuchevitj, som lett bataljonen tillsammans med Oberländer, till ”Ukrainas hjälte” och avvisade anklagelserna om att han medverkat i pogromerna. Före sin avgång 2010 gav Jusjtjenko samma titel även till Stepan Bandera, som var ordförande i den ukrainska självständighetsrörelsen, men också förknippas med antisemitiska pogromer under kriget.29
Några slutsatser
Det kan alltså konstateras att de ukrainska myndigheterna inte bedrivit någon verklig Vergangenheitsbewältigung i förhållande till Förintelsen så som t.ex. Tyskland och i viss mån även Polen gjort. Den rika judiska kulturen i Västukraina har nästan utplånats under och efter kriget. Vanhelgandet av judiska minnesmärken och begravningsplatser vittnar om att antisemitismen fortfarande lever kvar i västra Ukraina. Dagens unga ukrainare vet mycket lite om landets judiska historia och de brott som ukrainare begått eller medverkat till.30
I någon liten mån motverkas dock detta förhållande av en ny faktor, nämligen Ukrainas växande kontakter med västliga länder. Bland annat har antalet judiska turister, främst från Israel och USA, som vallfärdar till trakter där de eller deras förfäder bott, starkt ökat sedan 1990-talet. Det finns numera direktflyg mellan Lviv och Tel-Aviv. Denna turism bidrar till områdets ekonomi och påminner invånarna om judarnas del i landets historia.
Man skulle också kunna hoppas att många ukrainares önskan att bli en del av det rika och välordnade EU bidrar till att de alltmer anpassar sig till den västeuropeiska synen på mänskliga rättigheter och demokrati. President Jusjtjenko förde sålunda sedan 2004 en klart västorienterad politik. Men samtidigt stödde han sig som nämnt på nationalister i västra Ukraina med antisemitiska inslag. År 2010 efterträddes Jusjtjenko dock av den ryskorienterade Viktor Janukovitj som främst har sitt stöd i östra och södra Ukraina. Denne har liksom Ryssland och judiska organisationer kritiserat förhärligandet av OUN, UPA och deras ledare. Janukovitj lovade vid ett besök i Moskva att frånta Bandera och Sjuchevitj deras hjältestatus och ville inför Europarådet inte kalla Holodomor för ett folkmord endast mot ukrainare.31 Janukovitj deltog därefter i Rysslands 60-årsfirande av segern i andra världskriget.
Frågorna kring ukrainska nationalisters motståndskamp och svältkatastrofen 1932 är alltså fortfarande hett politiskt stoff som inte bara engagerar historiker utan också bidrar till regionala spänningar i Ukraina och påverkar landets utrikespolitik. Men förintelsen av judarna och ukrainarnas medverkan i denna tas sällan upp i detta sammanhang. Frågan väntar fortfarande på ukrainska historiker, som kan erkänna att offer också kan ha varit bödlar.
Fotnoter
1Johan Dietsch, Making sense of suffering. Holocaust and Holodomor in Ukrainian Historical Culture (Lund University 2006), Omer Bartov, Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine (Princeton University Press 2007).
2 Lucy Dawidowich, The war against the Jews (Middlesex-New York 1975), s. 477-480; Betsy Gidwitz, Jewish Life in Ukraine at the Dawn of the Twenty-first Century: Part One, Jerusalem Letter no. 451, April 2001, www.jspa.org/jl/jl1351.htm, hämtat 1 september 2010, s. 4.
3 För regional fördelning, se Father Patrick Desbois, The Holocaust by Bullets, (Palgrave Macmillan, 2008) s. 234 f.
4 John Grabowski, ”Antisemitism i det orangea Ukraina”, SKMA nyhetsbrev (Svenska kommittén mot antisemitism), s. 4, november 2005, www.skma.se/2005/nov.2005.pdf, hämtad 19 maj 2010; Bartov, s. 18.
5 Dietsch, s. 69, 97-110. Enligt Gidwitz, s. 4, fanns 454 000 judar kvar ännu 1990.
6 Dietsch, s. 122-136.
7 Dietsch, s. 216-226.
8 Grabowski, s. 4.
9 Dietsch, s. 155 f.
10 V.A. Smolij (red.) Istorija Ukrainy XX-potjatku XXI stolittja (Kyiv 2004), s. 115 f.
11 I The Holocaust by Bullets lägger fader Patrick Desbois och hans intervjuoffer skulden entydigt på nazisterna och ingenting sägs om ukrainsk antisemitism.
12 Dietsch, s. 160 f.
13 Ibidem, s. 227-234.
14 Dietsch, s. 236 ff.
15 Shmuel Specter, “Babi Yar” i Israel Gitman (ed.) Encyclopedia of the Holocaust, MacMillan, 1990, www.zchor.org/BABIYAR.HTM, 5 sept. 2007, s. 2-5
16 Ruth Helen Gruber, Jewish Heritage Travel. A guide to Eastern Europe, National Geographic, Washington D.C. 2007, s. 106 f; Michael Berenbaum, “Baby Yar”, Britannica Concise Dictionary, www.britannica.com/ebc/article-9011617, hämtat 5 september 2007; “Babi Yar”, Wikipedia (artikel med fotnoter, textutdrag och foton), www.wikipedia.org/wiki/Babi_Yar, hämtat 5 september 2007.
17 För foton, se Museum of Family history, The Cemetery Project, Babi yar, www.museumoffamilyhistory.com/hme-ukraine.htm, hämtat 19 maj 2010.
18 Vladimir Matveyev, “Plan to build memorial at site of massacre in Ukraine stirs debate; Jewish Telegraphic Agenc, 24 July 2006, www.ncsj.org, hämtat 19 maj 2010; Lev Krichevsky, ”To build or not – new Babi Yar senter stirs hot debate”, Jewish Telegraphic Agency, www.jewishsf.com/content, hämtat 5 september 2007; ”Design sought for Jewish Babi Yar memorial”, Jewish Telegraphic Agency, 29 april 2010, www.jts.org/news/article, hämtat 19 maj 2010.
19”Babij Jar-hotell förbjuds”, Allt om historia, http://artikel.alltomhistoria.se/nyhetsarkiv, hämtat 19 maj 2010.
20 Bartov, s. 18 f, 32 f; United States Holocaust Museum, Holocaust Encyclopedia, ”Lvov”, www.ushmm.org, April 2010, hämtat 13 april 2010.
21 Bartov, s. 36-39.
22 I en broschyr på ryska om det judiska arvet i Lvov talas det bara om nazityska förövare under kriget. (Jurij Birjulev, Evrejskoe nasledie L’vova. Putevoditel’ (L’vov 2002), s. 18-23.
23 Egna foton maj 2007 och april 2010.
24 Gruber, s. 111.
25 Bartov, s. 28 f; Gruber, s. 111 f.
26 Bartov, s. 34; egna foton maj 2007 och april 2010.
27 US Holocaust Memorial Museum, Holocaust encyclopedia, ”Lvov”, www.ushmm.org, hämtat 13 april 2010.
28 Wikipedia, “Lviv pogroms”, s. 1-4, “The Lviv pogroms controversy (1941)”, s 1-10, www.wikipedia.org/wiki hämtat 13 april 2010, “Nachtigall Battalion”, hämtat 1 september 2010. Enligt en amerikansk forskare, Alfred A. de Zayas, genomfördes den första pogromen enbart av ukrainska och polska civila före truppernas ankomst den 29 juni som svar på det judiskdominerade NKVD:s massakrer och de nazityska myndigheterna försökte rentav skydda judarna från lokalbefolkningen. (Publications extempore, kapitel 20 ur de Zayas,The Wehrmacht War Crimes Bureau (Lincoln-London 1979), s. 1-9, http://alfreddezayas.com, hämtat 13 april 2010 (artiklar med källhänvisningar och citat)
29 Clifford J. Levy, ”’Hero of Ukraine’ splits nation, inside and out, The New York Times, 1 mars 2010, www.nytimes.com/2010/03/02/world/europe, hämtat 3 mars 2010; Pavel Korduban, “leftish, pro-Russian extremists defy Yushchenko over history”, Eurasia Daily Monitor, nr. 197, 2007, www.jamestown.org, hämtat 25 oktober 2007. Sjuchevitj hedrades också med ett ukrainskt frimärke. ”The Nachtigall Battalion”, s. 3.
30 Bartov, s. 9, 201-210.
31 Reuters, ”Ukraine’s Yanukovich to repeal Bandera hero decree”, 19 mars 2010, www.reuters.com, hämtat 25 maj 2010; The Voice of Russia, Yanukovich’s Holodomor statements forged on PACE site, 28 april, http://englisch.ruvr.ru/print/7025535.html, hämtat 25 maj 2010.