Av Joakim Ekman
Roskildefestivalen, Danmark
Den 26 juni 2003
Det känns som om jag av misstag vandrat rakt in i en film av Emir Kusturica och hamnat på ett zigenarbröllop, någonstans på Balkan. I ett tält har man byggt upp en scen, där ett band nu underhåller den berusat skrålande publiken. Sångaren är fullständigt galen: han svettas, åmar sig, skriker och hoppar upp och ner, som en mustaschprydd Iggy Pop. Han väser på engelska med en kraftig slavisk brytning: “I woz thirteen beerz drrrunk”… Då och då sliter han tag i sin akustiska gitarr, och förstärker energiskt ljudbilden, som annars är uppbyggd av ackordion, violin, saxofon och trummor. Två unga kvinnor dansar runt kring honom i virvlande kjolar. Man förväntar sig nästan att få se ett par flaxande höns fara förbi, eller vända sig om och se ett stort lerigt tamsvin i någon dypöl. Zigenarpunk? Östeuropeisk folkmusik möter Sex Pistols? Ett vansinnigt ös är det i alla fall. Och vansinnet har ett namn: Gogol Bordello.
För mig, som åkt till Roskilde för att se “vanliga” rockband som Queens of the Stone Age, Fu Manchu och Metallica, är det en omvälvande upplevelse. Det är fullkomligt bisarrt. Sångaren Eugene Hütz, med sin förskräckliga mustasch och sin vilda blick, ser ut som en hästskojare snarare än som en rockartist. Hans skrovliga röst passar perfekt till den vilda musiken. Ori, Yuri och Sergej och de andra i bandet är alla rutinerade musiker, och de röjer loss nästan lika våldsamt som Hütz. De kvinnliga medlemmarna i bandet står för cabaret-inslaget, som färgglada danserskor eller utklädda till korrupta tulltjänstemän med stora tiggarhinkar. Immigrant-temat är återkommande hos Gogol Bordello, och finns framför allt dokumenterat på bandets första, kanske något undermåligt producerade album Voi-la Intruder , med låtar som “Passport” och “Greencard Husband”. Det handlar om svårigheterna med gränspoliser och uppehållstillstånd i en värld där de rika länderna allt mer sluter sig samman. Gogol Bordello har också släppt ett andra album, Multi Kontra Culti vs. Irony, som har fått betydligt bättre recensioner, och ytterligare en skiva är på gång.
Det New York-baserade bandet, med rötter i Ukraina, Ryssland och Israel, började spela tillsammans i slutet av 1990-talet. De uppnådde snabbt kultstatus i undergroundkretsar. Sedan dess har gruppen utvecklats till vad som ibland beskrivs som ett slags östeuropeiskt Pogues. Jämförelsen är inte helt tokig. Precis som Shane MacGowan och hans anhang i Pouges på 1980-talet blandade traditionell irländsk folkmusik med punkmusikens explosiva energi, låter Hütz (född i Kiev 1972) slavisk folkmusik, klezmermusik och vild zigenarmusik framföras med en slags punkattityd. Bandets namn leder tankarna såväl åt östeuropeisk litterär absurdism (Nikolaj Gogol), som åt det mer sjaskiga och burleska; en kringresande bordell eller en rännstensteater. Denna mix återfinns också i Gogol Bordellos texter. Den handlar om just den typ av blandning av realism och fantasi, och tragedi och komedi som utmärker Kusturicas filmer (Zigenarnas tid, Underground, eller Svart katt, vit katt). Surrealism, svart humor, alkoholromantik och skabrösa historier förenas i en salig röra, och presenteras med en sådan frenesi att man inte kan låta bli att imponeras. Jag kan bara avsluta med en uppmaning: har ni möjlighet, gå och se detta band!
——————————————————————————–
Intresserad av att höra Gogol Bordello? Ladda ner gratis mp3-filer på www.gogolbordello.com. Låten “Bordello Kind of Guy” rekommenderas.