Av Olga Granlöf
Det är viktigt att öka kunskapen om kvinnohandeln med östeuropeiska kvinnor, men det är ännu viktigare att fokusera på det individuella och mänskliga i fenomenet samt se de bakomliggande orsakerna. Mot bakgrund av larmrapporterna från internationella organisationer om kvinnohandel och den intensiva massmediala uppmärksamheten kring trafficking och den senaste debatten kring sexhandel med ryska kvinnor i Norrbotten vill jag nu göra en ”djupdykning” i ämnet.
Kommunismens sammanbrott
I den pågående debatten återkommer gång på gång filmen ”Lilja 4-ever” som symbol för alla levnadsöden som ryska flickor och kvinnor möter i Sverige. Att fokusera bara på Liljas öde är dock en grov förenkling av verkligheten.
Under 1990-talet har de sociala och ekonomiska omvälvningarna efter kommunismens sammanbrott påverkat människor i det forna Sovjetunionen mycket starkt. Till följd av dessa förändringar har nya sociala grupper uppstått, och de ekonomiska klyftorna mellan grupperna har ökat. Segregeringen är ett faktum i dagens Ryssland.
En annan konsekvens av de sociala och ekonomiska förändringarna är massutvandring. Kombinationen av ekonomiska försämringar och ett öppnare samhälle har medfört att allt fler ryssar söker sig utomlands för att bosätta sig där, tillfälligt eller för gott. Det går att urskilja flera sociala grupper i denna flykt, bland annat forskare, nyrika ryssar, elitidrottare och musiker. En stor mängd av de flyende ryssarna utgörs dock av kvinnor. Det finns inga siffror kring den pågående massutvandringen, som oftast sker illegalt. Vad gäller sexhandeln uppskattas den, enligt International Organisation of Migration (IOM), enbart i Västeuropa omfatta enhalv miljon kvinnor årligen, varav två tredjedelar av dessa kvinnor beräknas vara från Östeuropa.
De strukturella och politiska faktorerna har en stor betydelse för de ryska kvinnornas flykt. Dessa faktorer uppmärksammas och lyfts fram i svensk massmedia, men de förklarar bara delvis kvinnoflykten och den mer organiserade kvinnoexporten. Jag menar att man idag kan kan prata om en omfattande kvinnomigration. Jag vill fokusera på mer osynliga faktorer till kvinnors utvandring från Östeuropa.
Myten om den ryska kvinnan
Ända sedan 1800-talet har kvinnans ställning i Ryssland varit mångbottnad. Synen på kvinnan har haft sin grund i det ryska patriarkala samhället och varit starkt influerad av den rysk-ortodoxa kyrkan. Kombination av dessa gav kvinnan en underordnad position i det gamla ryska samhället. Den stora förändringen kom tillsammans med den ryska revolutionen. En av portalfigurerna för kvinnans frigörelse blev Aleksandra Kollontaj, en adelsflicka som kom i kontakt med den revolutionära socialismen. Kollontaj förespråkade radikala idéer, som genuin makt till arbetaren, kvinnans reella frigörelse och äktenskapets avskaffande, vilka dock aldrig blev verklighet i Sovjetunion.
Den efterföljande sovjetiska eran präglades av den officiella jämställdheten mellan könen. Den tog sig uttryck ikvinnans rätt till arbete och hennes aktiva deltagande i samhällsbyggandet. Den verkliga situationen för kvinnan avvek dock kraftigt från myten om den fria, jämställda och jämlika kvinnan. Kvinnans liv var tyngt av dubbel arbetsbelastning. Hemarbete försvårades också av brist på livsmedel, knapp hushållsekonomi och avsaknaden av hushållsmaskiner. Skötsel av hemmet var helt och hållet kvinnans ansvar. Det förväntades också att kvinnan aktivt skulle bidra med ideellt arbete i den gemensamma kampen för det framtida lyckliga samhället.
Kollontajs idéer om kvinnans frigörelse och äktenskapets avskaffande är lika fjärran i dagens Ryssland. När feminismen förs på tal i privata samtal med kvinnor i exempelvis Ryssland, Ukraina, Moldova och Uzbekistan blir reaktionen ofta negativ. Dagens ryska kvinnor har ofta uppfattningen att feminismen är något som västeuropeiska kvinnor ägnar sig åt. Inte sällan förknippas feminister med manhaftiga kvinnor med tveksam sexuell läggning och förvirrad bild av sin egen kvinnlighet. Vad står bakom denna uppfattning? Låt mig börja med mina observationer i det sovjetiska 1980-talet.
Den ryska kvinnans syn på sig själv
På 1980-talet arbetade jag på en av de största och rikaste boksamlingarna i forna Sovjetunionen, Riksbiblioteket i Moskva. Jag arbetar på en av de absolut största och rikaste boksamlingarna i hela dåvarande Sovjet. Arbetsplatsen dominerades av kvinnor mellan 20 och 50 år. Majoriteten av kvinnorna på min avdelning var i åldrarna 22-25 år, alla med högskoleutbildning. Vid raster och luncher kretsade samtalen uteslutande kring män. Det var inget konstigt samtalsämne i den åldern, men stämningen var något pressad och bevakande. Kvinnorna på avdelningen ville gifta sig och det var bråttom. De unga flickorna, som inte blev uppringda på jobbet av manliga kavaljerer och som inte heller gick på en träff betraktades som förlorare. Samtalen mellan kvinnorna präglades av det desperata letandet efter en blivande make. De äldre kvinnorna på avdelningen bidrog till denna ständiga oro, eftersom de var oroliga för sina ogifta döttrar. Den rådande uppfattningen är att den främsta uppgiften för en kvinna var att bli en hustru; att vara ogift var skamligt. Skammen förknippades med en känsla av att förbli icke önskad och icke vald.
Jag förstod så småningom att dessa mycket unga, trevliga och välutbildade tjejer på allvar var oroliga över att hamna på ”glasberget”. I ryska finns motsvarande begrepp ”staraja deva” vilket i direkt översättning betyder ”gammal ungmö”. Förutom det skiljer man på ”kvinna”, ”ung kvinna” och ”flicka”. Dessa ord syftar inte i första hand på kvinnans ålder som i svenskan; det finns en skarp gräns mellan ”ung kvinna” och ”kvinna”. En ung kvinna förvandlas till kvinna i samband med sitt första sexuella umgänge med en man, d.v.s. i samma ögonblick som hon förlorar sin mödom. Samtidigt var sexuellt umgänge för kvinnor länge accepterat endast inom äktenskapet. Därför blir begreppet ”staraja deva” nedsättande och pekar ut en kvinna som ”ofullbordad” – det betecknar någon som inte har haft en socialt accepterad sexuell kontakt med en man. Begreppet ”staraja deva” är laddat och används aldrig i direkt tilltal till en kvinna, om inte avsikten är att kränka.
Lösningen i väst
Tjugo år senare kommer minnen från riksbiblioteket över mig. Jag får ett julkort från Riga med följande innehåll, ordagrant återgivet:
Dear Olga!
How are you? I remember when you told about immigration in Uppsala. Will I have any chance?
About myself: I am 43, education-high. I am pedagogic. I work as a teacher. I am divorced. I hade son. He has 19. He finished building school.
A life in Latvia every year stays with very bad, and I know I want to change my life, because I am so lonely. Best regards from I.
Denna fråga är inte ny för mig. Under 90-talet har jag vid flera tillfällen fått liknande frågor från ryska, ukrainska, estniska och lettiska kvinnor som befunnit sig på tillfälligt besök i Sverige. Dessa kvinnor har velat att jag ska hjälpa dem. De har berättat för mig hur svårt livet är där hemma och om sina drömmar att lämna hemlandet. De har velat flytta till Sverige genom att inleda ett förhållande med en svensk man. Och den mannen skulle jag hjälpa dem att hitta. Trots att det har gått tjugo år sedan kan jag inte låta bli att koppla samman dessa förfrågningar med de tidigare observationerna från riksbiblioteket. De post-sovjetiska kvinnorna söker ett bättre liv utanför sina hemländer. Kvinnorna söker sig till väst som flyktingar, genom att ta ett arbete eller via äktenskap. Att flytta till ett annat land, speciellt ett västeuropeiskt, ses som en definitiv lösning på problemen därhemma.
För några år sedan fick jag en porrtidning i min hand. På mittupplaget fanns flera sidor med annonser från kvinnor i Ryssland, Ukraina och Polen. Kvinnorna som annonserade hade högskoleutbildning, var ensamstående med eller utan barn och sökte en stadig relation med en svensk man. Jag undrar om dessa kvinnor känner till att deras annonser hamnar i en porrtidning? Vilka svar får de och hur blir deras liv i Sverige? Här är några livshistorier.
Exempel från Sverige
Under min tjänstgöring inom socialtjänsten på tidigt 1990-tal kom jag ofta i kontakt med kvinnor med rysk bakgrund. De kvinnor som var under utredning hade svenska partners och hade ofta allvarliga relations- och familjeproblem. I ett fall hade en rysk kvinna med två söner stiftat bekantskap med en svensk man i Ryssland och sedan flyttat till mannen i Sverige. Socialtjänstens utredning visade att mannen hade utsatt barnen för sexuella övergrepp. Det framkom att dessa närmanden mot barnen börjat redan under mannens besök hemma hos kvinnan i Ryssland.
I ett annat fall etablerade en kvinna via telefon en kontakt med en man boende Sverige genom avlägsna bekanta. Ett första möte ordnades i Sverige och mannen betalade hennes resa. Kvinnan var 20-års åldern och det var hennes första besök utomlands. Hon blev förtjust, både i landet och mannen. Hon tackade ja när han friade till henne efter en veckas umgänge. Samlivet med mannen präglades senare av en instängd tillvaro då hon förbjöds att umgås med andra rysktalande kvinnor och delta i svenskundervisning. Sedan följde år av psykisk misshandel, mannens notoriska otrohet och kvinnans utdragna kamp för att lämna äktenskapet. När kvinnan fick distans till äktenskapet med den svenska mannen insåg hon att priset hon betalade blev alltför högt.
Och ett tredje exempel. En kvinna med två barn kommer från Uzbekistan till Sverige. Hon söker asyl och får avslag från Migrationsverket, hon överklagar beslutet och får avslag även i Utlänningsnämnden. Men kvinnan har av andra rysktalande på förläggningen fått veta att det finns ett annat sätt att få stanna i Sverige. I väntan på ett definitivt besked om avvisning och hemtransport försöker hon träffa en man att etablera ett förhållande med. Hon söker sin blivande man på alla möjliga ställen: på barer, diskotek och via internet. Det är svårt, eftersom kvinnan varken talar svenska eller engelska, men det går. Efter flera tillfälliga och några veckolånga relationer leder en av bekantskaperna till äktenskap efter endast ett par möten. En sådan hastig familjebildning gör mig fundersam över parets gemensamma framtid. Deras beslut berör inte bara de två vuxna utan även deras sammanlagt fyra barn från tidigare förhållanden.
Det ryska som det onormala
Längtan till väst finns närvarande hos den post-sovjetiska kvinnan. Det finns flera socio-ekonomiska anledningar till att vuxna kvinnor söker ett bättre liv utomlands, men mycket pekar på att tendensen slagit rot också bland mycket unga flickor i dagens Ryssland. Så när och hur formas denna längtan? Jag åkte till Sankt Petersburg för att söka svar på denna fråga hos unga ryska flickor.
Genom att analysera intervjuer som jag har gjort med unga ryskor framträder deras konstruktion av väst som det ”normala” och det ryska som det ”onormala”. Flickornas resonemang gäller de vardagliga livsvillkoren som mat, lön, trygghet och utbildning. De ser inte väst som en myt om himmelriket – utan som normalitet. Flickorna konstruerar i berättelserna sin egen tillvaro, sitt land och sin hemmiljö som ”det andra” i relation till det självklara och normala; det som finns i väst.
Det finns även en annan konstruktion som lyser genom i flickornas berättelser. När vi pratar om deras framtidsdrömmar finns den framtida mannen starkt närvarande. I framtiden ser de sig själva i relation till mannen; de verkar konstruera sig själva som det andra. Mannens innebörd är given i relation till kvinnan. Han framträder som en självklar och given familjeförsörjare. Bilden av sig själv i förhållande till mannen är densamma hos den post-sovjetiska unga flickan från Sankt Petersburg som hos den sovjetiska unga kvinnan på riksbiblioteket i Moskva.
Simone de Beauvoir skapade ett begrepp inom kvinnoforskningen, då hon lyfte fram bilden av kvinnan som det andra. Inom den postkoloniala forskningen finns en etablerad syn på Ryssland som det andra Inom den postkoloniala forskningen finns en etablerad syn på Ryssland som ”det andra”, alltså något annorlunda, okänt, som ligger långt borta, på gränsen mellan Europa och Asien. Men öppenheten mot väst har tillfört en ny dimension i ryska kvinnors självbild. I samtal med unga ryska flickor konstruerar de sig själv som det andra i dubbel bemärkelse, både som ryska och somkvinna.
Dyrköpt dröm
Det vittnas återkommande om de omfattande hälso- och sociala problemen i dagens Ryssland, med bland annat stor arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och en snabbt sjunkande medellivslängd bland ryska män. Frågan är var en ung ryska kan hitta sin framtida trygga försörjare till make. Efter ett litet tankeexperiment är det inte svårt att komma fram till följande slutsats; om jag vore en rekryterare av nya flickor och kvinnor till den expanderande sexhandeln, eller en mer rumsren äktenskapsförmedlare, då skulle jag börja leta bland dagens ryska kvinnor och flickor. Alla förutsättningar för en lyckad rekrytering finns där. Kvinnorna är missnöjda med sina nuvarande livsvillkor och positionerar sig i en underordnad ställning, både som ryskor och på grund av sitt kvinnliga kön.
Många rysktalande kvinnor söker ännu idag räddningen i en man, och helst en man från väst. Att vårda och pyssla om är många rysktalande kvinnors bild av att vara en riktig kvinna. De senaste 10-15 åren har de upptäckt att de kan rikta sin omsorg mot en snäll och trevlig svensk (eller tysk, amerikansk, holländsk, italiensk) man istället för en arbetslös och desorienterad ryss. Denna upptäckt har nu förvandlats till en ny överlevnadsstrategi för många rysktalande kvinnor. Det är många som söker tillfälligt arbete eller studier i väst med förhoppningar om att träffa den västerländske prinsen. Ännu fler söker aktivt en livspartner i väst. Kontaktförmedlingar och resebyråer som säljer resehandlingar, webbsidor för dating – det finns många som tjänar pengar på de rysktalande kvinnor dröm om ett bättre liv. Men vad blir priset kvinnorna betalar för denna dröm?
——————————————————————————–
