Tio år av Östersjösamarbete – perspektiv och utmaningar

Av Vilhelm Konnander

Under det senaste decenniet har regionalismen åter hamnat på den internationella dagordningen. Den bipolära världsordningens fall, globalisering och återuppväckt kulturell samhörighet är några orsak­er till utvecklingen. Ur ett europeiskt perspektiv, bör man fråga sig om dessa nya regioner kan över­leva eller om några är övergående fenomen på vägen mot ett regionernas Europa. Därför bör förespråkare för Östersjöregionalism fråga sig – Vilka utsikter finns för en Östersjöregion?

Regioner bör ha egen politisk dynamik, klar agenda, tydliga samarbetsmönster och gemensamma spelregler. De grundas på identifiering, institutionalism eller funk­tionalism och drivs av subjektiva faktorer som historia, kultur och identitet, eller av objektiva för­hållan­den som geografi, geoekonomi och geopolitik.

Det regionala samarbetets framväxt
Det är nu tio år sedan Östersjöstaternas råd bildades som ett ramverk för Östersjöregionen. Idén till samar­be­te väcktes redan på 1960-talet av en delad oro för havsföro­reningar. Miljöskydd visade sig vara ett okont­ro­versiellt samarbetsområde även för stater skilda av järnridån. 1974 skapades HELCOM för att övervaka miljön i Östersjön. Ändå dröjde det till Ronnebymötet 1990 innan miljöfrågor blev kärnan till utvidgat samar­bete. Här samlades regionens regeringschefer och för första gången representerades de baltiska republik­erna på hög internationell nivå. Ronnebymötet lade grunden för Östersjöstaternas råd (CBSS) 1992, vilket därefter varit ett nav för regionalt samarbete. CBSS sågs som ”övergri­pande regionalt forum med fokus på behov av stärkt samarbete och samordning bland Östersjö­stater­na”. Målet var att ”stärka samman­hållningen mellan dessa länder, skapa större politisk och ekonomisk stabili­tet liksom en regional identitet”. Rådet består av de nordiska och baltiska länderna, Ryssland, Polen, Tysk­land samt EU-kommissionen. Huvuddelen av samar­be­tet äger rum i det omfattande nätverk av sakfråge­inrik­tade organisa­tion­er som växt fram under 1990-talet. Framgång eller misslyckande för dessa underorgan kan avgöra om regionen får en gemensam politisk agenda eller om den underställs enskilda staters intres­sen.

En region i vardande?
Med ca 70 miljoner invånare omfattar Östersjö­regionen stora befolkningscentra i Nord- och Central­europa. Den blickar tillbaka på en lång historisk tradition av handels­kontakter och folkvandringar. Oavsett om det handlar om vikingatida relationer med ett tidigt ”Rus” eller medeltida hanseatisk handel finner vi gemensamma faktorer som binder samman Östersjöns kuster. I mo­dern tid har omvärlden upp­fattat såväl de nordiska som de baltiska staterna som geografiska enheter. Större nationer, som Tyskland, Polen och Ryssland, har sett Östersjön som en port, mot öst eller väst.

För att idag skapa en Östersjöidentitet krävs såväl om­fattande förändringar som gemensamma ramverk och åtgärder för att främja samarbete. Centralt är dels för­bättrade materiella förhållanden för handel och ekonomi, transport och kommunikation, dels socialt hållbar utveckling inom miljö och hälsa, demokrati och rätts­­väsende. Fortsatt utveckling på dessa områden avgörs av inriktningen på övergripande europeisk integration.

Under tidigt 1990-tal kämpade länderna i regionen för att anpassa sig till den nya verklighet som utveck­lade sig runt dem. Olika alternativ övervägdes som bildandet av ett neutralt block i Centraleuropa eller medlemskap för de baltiska länderna i Nor­diska Rådet. Bombarde­manget av Vita Huset i Moskva 1993 samt Sveriges och Finlands inträ­de i EU 1995 fick tidigare östblocksländer att se ett när­mande till NATO och EU som enda lös­ning. Den dubbla östutvidgningen kom att dominera dag­ord­­ningen. EU:s utveck­ling på­ver­­­­ka­de även Öster­sjö­­samarbetet genom t.ex. 1996 års Östersjö­initiativ. När den nord­liga dimen­sionen såg dagens ljus 1997 stärk­tes inrikt­­ningen på Europa­samar­bete. Idag är medlem­­skap i EU inom räckhåll för Polen, Estland, Lettland och Litauen. Hur påverkas då regionalismen när nu Europas karta åter ritas om runt Östersjöns kuster?

Flertalet Östersjöstater är små länder, som på egen hand har litet inflytande över ett utvidgat EU. Att utforma gemensam politik på regional bas erbjuder större inflytande på unio­nens utveckling. Stöd till polskt och baltiskt EU-inträde ger möjligheter till regional poli­tisk samordning. För att skapa en region måste Öster­sjöstaterna inse att framgång nås lika mycket genom gemen­sam­ma värden som intressen. Fram­steg sker gradvis för att nå denna insikt. Den materiella grunden läggs för en känsla av regional samhörighet. För att skapa långsiktig regional harmoni måste Öster­sjöns folk uppleva att de har en gemensam framtid – en regional identitet.

Skiljelinjer?
Det hävdas att stater av jämförbar storlek och makt samarbetar bäst internationellt. När större och mindre stater samverkar riskerar samarbetet att antingen domi­ne­ras eller försummas av de större. I Östersjö­regionen är Tyskland, Polen och Ryssland jättar jäm­fört med andra stater. Medan Tysklands deltagande i regionalt samarbete har varit stabilt, utökar ett EU-medlemskap Polens val av partners i europeisk politik. Ett 40-miljonersland som Polen kan se allianser med andra aktörer som mer attrak­tiva än samarbete i Östersjön. Även om det europe­iska ramverket kom­mer i första hand erbjuder Östersjön ändå tillräcklig synergi för att både Tyskland och Polen ska finna regionalismen attrak­tiv. Istället är det Ryssland som är det stora frågetecknet.

Deltagande eller utanförskap har stått överst på Europas dagordning under 1990-talet. I CBSS med­lems­krets är det bara Ryssland som inte är eller vill bli medlem av antingen EU eller NATO. Oavsett nya samarbetsformer är medlemskap inte ett alternativ för Moskva. Istället vidgas det socioekonomiska gapet mellan Ryssland och övriga Europa. Frågan om Ryss­land är en del av Europa har åter väckts i europeisk debatt. Landets sociala och materiella utanförskap fördjupas. När NATO utvidgas blir tillträde till den europeiska marknaden allt viktigare för Moskva. Här kan ryskt medlemskap i WTO bli ett medel i relatio­ner­na till EU. Om unionens utvidgning till Östersjö­regionen utesluter Ryssland från lika handels­villkor med andra CBSS-stater kan landet välja att samarbeta endast i egenintresse. En sådan utveckling skulle försvåra regional integration. Därför kan Öster­sjö­regionen bli spelplan för Europas ryska dilemma. Om Östersjöns stora stater börjar dra åt olika håll kommer det regionala samarbetet bli en angelägenhet bara för de mindre staterna. En sådan utveckling riskerar på lång sikt att hota den regio­nala stabiliteten i norra Europa.

En framtid för Östersjö­regionen?
Förhoppningarna om en Öster­sjö­region är idag lika stora som tvivlen. Vad det till slut kom­mer an på är om Öster­­sjön verkligen är en naturlig region. Funk­tionellt sett kan området forma en region i geografiskt, ekono­miskt och politiskt häns­eende. Institutionellt har det regio­nala samarbetet en klar agenda och ett särskilt ram­verk genom Östersjö­staternas råd. Huru­vida regio­n­e­n kom­mer att få egen politisk dynamik eller om samar­be­tet endast är ett väntrum till EU-medlemskap är ännu för tidigt att avgöra. Öster­sjöregionalismens framtid beror i stor utsträckning på utvecklingen av en regional iden­­titet. Här är det uppmuntrande att när­ings­livet alltmer betraktar regio­nen som samman­hängande marknad. Därmed skulle en materiell grund läggas för att ut­veck­la social gemen­skap i regionen. I mer än ett årtion­de har vi nu sökt korsa gamla politis­ka och ekono­miska skilje­linjer för att skapa gemensam utveckling. Stora fram­gång­ar har nåtts när vi blickar tillbaka på det regio­nala samarbe­tets utveckling. Lång väg återstår dock innan drömmarna om en Östersjö­region kan förverk­ligas.

——————————————————————————–