Av Sofie Bedford
Innan jag kom till Azerbajdzjan var jag övertygad om att ett sådant exotiskt land måste innebära obegränsad tillgång till spänning och farligheter. Efter ett par månader här bland théhus, moskéer och oljeborrtorn kan jag konstatera att större delen av tiden påminner livet har ganska mycket om livet i andra mer ”normala” delar av världen. Ibland kan man dock ha turen att ramla in i något som liknar ett äventyr och var just det jag gjorde en helg i höstas.
I början av november förra året var det val till azerbajdzjanska Parlamentet och till min stora besvikelse visade det sig att jag var för sent ute för att delta i OSSEs valövervakningsgrupp. När jag på kvällen två dagar innan valet fick erbjudandet att valövervaka för en fristående kandidat blev jag därför eld och lågor, trots att omständigheterna kring det hela tycktes lite mystiska. En bekant till en bekant var PR ansvarig för kandidatens valkampanj. Eftersom de misstänkte stort valfusk i en särskild region där större delen av invånarna förväntades stödja honom ville de ha dit fler utlänningar vars närvaro förhoppningsvis skulle kunna avskräcka sådan aktivitet. Den knappa marginalen gjorde att vi inte skulle hinna bli ackrediterade valövervakare, men det var inte heller nödvändigt. Vår uppgift var bara att komma dit, visa oss och prata med folk. De skulle täcka alla vara utgifter och det bästa av allt – vi skulle få flyga till Nachtjivan, en enklav av Azerbajdzjan som ligger helt avskilt från resten av landet inne på armeniskt territorium.
Flygresan gick förvånansvärt bra, även om man kan ifrågasätta vissa aspekter av flygsäkerheten ombord. Vartannat säkerhetsbälte var ur funktion och att syrgasmasker skulle uppenbara sig vid eventuell katastrof var heller inte att vänta. Under hela den 45 minuter långa flygresan hördes det i Azerbajdzjan synnerligen välbekanta ringandet från mobiltelefoner. Det faktum att passagerare ombads att ha allt sitt bagage inne i planet gav en god möjlighet att studera vad de släpade med sig. De enorma plastkassarna visade sig ha minst sagt mycket blandat innehåll. Där fanns allt från jätteburkar med inlagd kål till rörmockarutrustning och barnleksaker. Efter alla historier man hört om flygresor i före detta Sovjetunionen var det nästan en besvikelse att det inte fanns några levande djur i kabinen, men å andra sidan fick vi vara med om ett våldsamt polisingripande. En man fördes bort under stort bök och stök efter landningen. Ryktet sa att han försökt ha sönder ett fönster – andra gissningar var att han var oppositionell politiker. Vi lär aldrig få veta.
Nachtjivan har alltid varit avskilt från resten av landet, men tidigare var det möjligt att ta sig dit landvägen. Den blockad som Armenien infört mot området till följd av Nagorno-Karabach konflikten gör att flyg idag är den enda möjligheten. Att landa i Nachtjivan var som att komma till ett helt nytt land. Efter att ha andats oljefylld bakuluft gjorde de snötäckta bergen i horisonten och den friska atmosfären ett nästan paradisiskt intryck. Faktum är också att området har en mycket stark biblisk anknytning. Namnet Nachtjivan kommer från Nukchttjichan – Noaks koloni, vilket grundar sig på teorin att Noaks ark rammade berget Ilan-dag i Nachtjivan innan den totala grundstötningen med Ararat (nuvarande Turkiet).
Om vi redan innan tyckt att hela resan var lite mystisk så minskade inte den känslan när det visade sig att våra värdar hade order om att uppfylla vår minsta önskan. Kylen i det annars väldigt välutrustade ”gästhus” där vi blev inkvarterade visade sig vara tom och när vi bad om lite vatten fylldes det upp till bredden. Vi bad om sightseeing och blev försedda med en stor Volga, chaufför och guide. Enligt principen att man aldrig kan få något för ingenting började vi så frukta att vi förväntades uppträda på strippklubb senare eller bli sålda till Iran, tre västerländska flickor som vi var, men vi beslöt att inte fundera mer dock utan njöt av sightseingen som förövrigt hade tydliga inslag av ”Mästerkatten i Stövlar”. Om nästan alla fina moskéer eller mausoleer vi veta att ”vår kandidat” hade renoverat eller byggt dem och under vår rundtur i några små byar fick vi bekräftat att han också var väldigt populär bland folket.
Nachtjivan är det område som genererat allra flest deltagare till Azerbajdzjans politiska spel. Presidenten är därifrån och det är väl känt att de flesta utnämningarna av högt uppsatta politiker grundar sig på gemensam härkomst från området. Kanske är det på grund av detta som invånarna i Nachtjivan skiljer sig från invånarna i till exempel Baku med avseende på deras omåttliga politiskta intresse. Ingen jag frågade i Baku hade lust att rösta, medan folket i de här byarna inte tycktes ha någon högre önskan. Dessvärre uppgav sig många av dem vara rädda för repressalier om de röstade ”fel” och tänkte därför avstå.
Att besöka byarna var en överväldigande upplevelse. I samma ögonblick vi kom ut ur bilarna strömmade små och stora gubbar till från alla håll under något som började som ett avlägset mumlande och slutade med att de stod tätt, tätt i en ring runt oss och skrek långa haranger på azerbajdzjanska. Det första intrycket var skrämmande, men när vi så småningom insåg att de bara ville berätta om sin situation blev det istället intressant och sorgligt.
I Nachtjivans byar har många mycket att berätta för Sofie.
Av Nachtjivans befolkning på 350.000 personer är 85% klassade som fattiga. Majoriteten är beroende av jordbruk och eftersom Armeniens blockad lämnar de lokala producenterna utan tillgång till nationella och internationella marknader befinner sig området i en mycket kritisk situation. Matpriserna har stigit mer än i andra delar av landet, den lokala industrin ligger nere på grund av brist på råmaterial och energiresurser och många familjers enda inkomstkälla är de pengar som familjemedlemmar utresta till Turkiet eller Iran skickar hem. I vissa byar lär hela den manliga arbetsföra delen av befolkningen vara utomlands, men i dem som vi besökte fick vi precis motsatt intryck. Under hela resan såg vi inte en enda kvinna, vilket troligtvis var ett resultat av att landsbygden i mycket högre grad än städerna präglas av en muslimsk atmosfär där kvinnor inte syns. Det är också kvinnornas uppgift att hämta vatten, en tidskrävande uppgift som kan ta upp till 4 timmar.
En vy över landsbygden i Nachtjivan.
Inte förrän på valdagen visade det sig vad vår kandidat planerat för oss. Det var inte riktigt så illa som att bli såld till Iran men inte en helt angenäm upplevelse ändå. Han och hans underhuggare åkte runt i vallokalerna, identifierade ”misstänkta” händelser och hämtade sen dit oss i syftet att framställa oss som någon slags valövervakningspolis. Detta kändes inte helt lyckat med tanke på att vi inte var officiella på något sätt och inte ens kunde hävda att vi var neutrala eftersom vi kom med kandidaten i tätt släptåg. Till sist lyckades vi övertyga våra vänner om att på egen hand få åka runt och prata med folk i vallokalerna, vilket vi gjorde ett tag och hade kunnat fortsätta med också om jag inte blivit akut magsjuk.
Tack vare att chefen för flygplatspolisen av någon anledning fattade tycke för mig och försåg oss med allehanda godsaker (som jag naturligtvis fick kväljningar bara jag såg dem) blev den ganska långa väntetiden på flygplatsen nästan uthärdlig. När det slutligen blev dags för boarding packade han ner allt vi inte ätit i min väska, gav oss varsin röd ros och jag fick lova att komma och bo med honom och hans fru nästa gång. Det visade sig att denna första relativt korta väntan bara var inledningen på en evighetslång inne i planet. Ingen visste vad vi väntade på och ingen brydde sig heller. Den ruskigt illaluktande damen på ena sidan om mig var djupt försjunken i sina kalkyler över hur mycket hon måste muta tullen för att få ta in sitt turkiska stöldgods. Männen på andra sidan började dricka vodka efter en timme och blev mer och mer uppsluppna. Ett rykte spred sig om att planet var trasigt och att en reservdel skulle komma med ett annat plan. Efter TRE TIMMAR lyckades min vän polischefen hämta ut oss och se till att vi fick åka med samma plan som resten av vart team som nu, 5 timmar senare, också kommit till flygplatsen.
Resan slutade som den började. I en stor svart Mercedes med diplomat-skyltar i ett mörkt Baku. Vår kandidat blev givetvis inte vald. Det talas om valurnor fulla redan vid vallokalens öppnande, vallokaler som stängde redan mitt på dan när de uppgav sig ha slut på valsedlar, lokala observatörer som vägrades inträde i vallokalerna och mycket mer. Fantasin när det gäller valfusk tycks inte ha några gränser men det är förstås svårt att säga vad som var sant av alla de historier vi fick höra. Även om så lite som en tiondel visar sig verkligen ha inträffat kan man dock konstatera att Azerbajdzjans redan instabila demokrati är mycket, mycket illa ute.
