Kärlek, familj, mammor, barn och hot mot nationen – Den ryska populationsdiskursen

Av Johnny Rodin

Under de senaste tjugo åren har den ryska befolkningen minskat med mer än åtta miljoner människor, från cirka 148 miljoner till 140 miljoner invånare. Anledningarna till detta är framför allt två. För det första, födelsetalen har minskat drastiskt sedan början av 1990-talet. Då födde ryska kvinnor som regel omkring två barn. Under början av 2000-talet födde en stor grupp kvinnor inga eller ett barn. Endast ett litet fåtal fick fler än två barn. För det andra, dödligheten har skjutit i höjden. Medellivslängden är 2010 endast 66 år, 59 år för män och 73 år för kvinnor. Ryssland ligger på sjunde plats i den internationella dödstalsstatistiken, före länder såsom Somalia, Lesotho och Zimbabwe. Sedan 2008 har antalet födslar ökat något samtidigt som mortaliteten minskat. År 2009 upplevde landet för första gången på decennier en blygsam befolkningsökning. Många bedömare menar dock att detta är en temporär utveckling. FN:s prognoser visar att Rysslands befolkning kommer att minska under överskådlig framtid.

En dylik befolkningsminskning kan uppfattas olika av staters regeringar. Om det uppfattas som en negativ utveckling, vilka skäl anförs till detta? Kan eller bör staten ingripa för att förändra situationen? Vad kan eller bör den i så fall göra? Den ryska ledningen har under merparten av 2000-talet tydligt klargjort att landets kraftiga populationsminskning utgör en allvarlig kris och en svår utmaning för den ryska staten. Vladimir Putin, rysk president under perioden 2000-2008, berörde populationsfrågan direkt eller indirekt i alla sina årliga tal till det ryska parlamentet. Från och med 2006 tycktes frågan hamna högst upp på dagordningen. Befolkningsspolitiken kom nu att sammanvävas med Rysslands ambition att återetablera sig som en ledande nation, såväl i närområdet, som på det globala planet, vilket hade kommit att bli en bärande idé under Putins presidenttid. Den långa raden av åtgärder som sattes in under andra halvan av 2000-talet inriktades framförallt på landets låga fertilitet. De ekonomiska och sociala villkoren för familjen och barnen skulle förbättras. Barnbidragen och andra monetära ersättningar höjdes. Nya former för ekonomiskt stöd för mödrar inrättades. Staten vidtog även åtgärder för att stärka traditionella familjevärderingar samt mödrars och familjens sociala status.

Stormaktsidentitet och befolkningspolitik

Den ryska statens kraftfulla reaktion på befolkningsminskningen bör sättas in i en vidare historisk och politisk kontext. Ryssland har sedan århundraden både varit och sett sig själv som en stormakt med legitima anspråk på en viss position visavi såväl sitt närområde som det internationella samfundet. Den upplevda försvagning som landet genomgick i och med transformationen under 1990-talet kom under alltmer att ses som en anomali av Rysslands naturtillstånd. Denna försvagning hade också stärkt den förhärskande känslan hos den ryska statsledningen av att vara utsatt för hot i alla väderstreck: av Nato i väst, av den muslimska världen i söder och av Kina i öster. Under ett möte i Säkerhetsrådet i juni 2006 hävdade både Putin och Dmitrij Medvedev, då president respektive vice premiärminister, att den demografiska situationen var nära förknippad med landets ekonomiska, politiska och till och med rent militära säkerhet. Statliga företrädare och dokument gör gällande att inte bara blir rekryteringsunderlaget av soldater och officerare magrare, det föreligger också risk att omkringliggande stater kan komma att göra anspråk på ryskt territorium. Förmodligen avses här att avbefolkningen av Rysslands östligaste delar skapar ett vakuum som kan komma att fyllas av kinesisk invandring.

En minskande befolkningsmängd rimmar således illa med såväl Rysslands självbild som dess syn på sin omvärld. Ryssland kan inte återta sin legitima stormaktsstatus om man har en alltför liten befolkning. Flera centrala policydokument visar att ambitionen är att få en stabil befolkningsmängd på omkring 145 miljoner (Konseptiia Demograficheskoi Politiki do 2015 goda, 2001; Konseptiia Demograficheskoi Politiki do 2025 goda, 2007).

Befolkningsminskningen förklaras generellt genom statens försvagning under transformationen och de ekonomiska umbäranden och sociala omvälvningar som denna också förde med sig. Staten tog inte tillräckligt ansvar för sina medborgare under denna tid genom att man misslyckades med att dämpa de ekonomiska och sociala effekterna av transformationen. Den höga dödligheten ses som ett resultat av socialt förfall som medförde ökat drogmissbruk, alkoholism, HIV, mord och självmord. De låga födelsetalen förklaras genom försämrade ekonomiska villkor, såsom lägre eller utebliven lön, dyrare bostäder och en otryggare arbetsmarknad. Det sociala, eller rentav moraliska förfallet ses som en viktig pusselbit för att förklara även den låga fertiliteten. Att ryska medborgare i allt högre grad lever i samboförhållanden, de höga skilsmässotalen och det ökande antalet utomäktenskapliga barn och aborter anses utgöra svåra hinder för att förbättrad fertilitet.

Att staten nu skulle spela en mer aktiv roll för att förbättra den demografiska situationen verkade självklart. En stor och interventionistisk stat tillhör det kommunistiska arvet. Ett annat sådant arv är att förväntningarna från medborgarnas sida gentemot staten tycks generellt vara tämligen höga samtidigt som förtroendet för statens institutioner normalt sett är lågt. Inledningsvis (2006-2008) satsade staten framförallt på att stimulera högre födelsetal genom att öka de ekonomiska bidragen, underlätta villkoren för unga familjer vad beträffar bolån samt genomföra kampanjer för att stärka familjens och mödrars sociala status. Staten gjorde även ansträngningar för att bekämpa den höga dödligheten, men dessa åtgärder var mer blygsamma och hade lägre offentlig profil. I sitt årliga tal till parlamentet 2006 menade Putin att både hälsa och migration är viktigt för den demografiska situationen, ”men invandring kommer inte att lösa våra demografiska problem om vi inte skapar bra förutsättningar och incitament för ökad fertilitet här i vårt eget land. Om vi inte vidtar kraftfulla åtgärder för att stödja moderskap, barndomen och familjen”.

Så kallad ”familism” har kommit att dominera befolkningspolitiken. Detta innebär att familjen ges en speciell och fördelaktig plats i samhället och att familjens intressen går före individens. Familjen ses i policydokument som ”den mest rationella och vitala enheten för människan och hans normala socialisering”. Den normala familjen beskrivs som den ”hela” eller ”fullständiga” familjen (”polnaia semia”), vilken inbegriper två gifta makar med två eller fler barn. Det är dock tydligt att det är modern som anses bära huvudansvaret för familjen och barnens uppfostran.

Två konkreta exempel på de åtgärder som den ryska staten vidtagit är det så kallade ”moderskapitalet (kallas ibland även för familjekapitalet)” och kampanjen ”Familjeåret 2008”. Moderskapitalet infördes i början av 2007 och innebär att kvinnor som föder ett andra barn får motsvarande åttiotusen kronor (2009). Dessa kan dock inte erhållas i kontanter, utan kan endast överföras från den statliga pensionsfonden. Pengarna får användas till att förbättra bostaden eller avbetalning av bostadslån, att bekosta utbildningen för barnet eller kan investeras i moderns pensionsfond. Ansökan om moderskapital ska göras innan barnet fyllt tre och kapitalet får användas endast efter att barnet fyllt tre. Fadern kan erhålla dessa pengar endast vid moderns bortgång eller och om hon förklarats omyndig, vilket understryker det ansvar som mödrar åläggs för ökad nativitet.

En annan typ av åtgärd av mer symbolisk karaktär var ”Familjeåret 2008”. Vid invigningsceremonin fastslog den dåvarande vice premiärministern Medvedev att: ”vår huvuduppgift är att återställa den status som familjen åtnjöt i början av förra seklet”. Under detta år genomförde staten flera informationskampanjer. I Moskvas tunnelbana hängde länge plakat föreställande en kvinna med tre barn på armarna, med texten ”landet behöver era rekord”. Det inrättades dessutom nya högtider och ordnar, såsom ”Dagen för familjen, kärleken och troheten” (8 juli) och orden ”Föräldraära” som kan ges till föräldrar som på ett ansvarsfullt sätt uppfostrar fyra barn eller fler.

Ryssland – Quo vadis?

Man kan konstatera att den ryska befolkningspolitiken har kommit att sammanflätas med ambitionen att återta landets regionala och globala ställning som stormakt. Att föda fler barn och föra en hälsosam livsstil är inte bara en fråga om personlig lycka och välmående, utan också något av en plikt gentemot fosterlandet. En kedja mellan barn-mödrar-familj-nation-stat bildas. På så sätt har det privata knutits till det offentliga. Den ryska befolkningspolitiken liknar i detta avseende politiken som bedrevs i andra delar av Europa under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet.

Man kan bara spekulera i hur effektiv denna politik kan tänkas bli. Både fertiliteten och mortaliteten har förbättrats sedan 2006. När det gäller födelsetalen är det dock mycket svårt att fastslå huruvida ökningen kan tillskrivas den förda politiken eller om det handlar effekter av befolkningsstrukturen där vissa generationer helt enkelt är större än andra, vilket skapar helt naturliga uppgångar och nedgångar i nativiteten. Klart är dock att den ryska eliten inom i princip alla sfärer ser landets demografiska utveckling som mycket problematisk. Det återstår att se vad man är beredd att göra om positiva effekter av den förda politiken uteblir på lite längre sikt.



Om Johnny Rodin 1 artikel
Johnny Rodin är statsvetare verksam vid Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) samt Stockholm Centre on Health in Societies in Transition (SCOHOST) vid Södertörns högskola. Hans forskning berör internationell politik, nationalism, statsbyggnad och rysk offentlig politik. Har bland annat varit medredaktör för "Det nya Östeuropa - Stat och nation i förändring", SNS (2009).