Serbien skriver ny historia

Av Christina Wassholm

– Jag ska berätta en hemlighet för dig. Vår direktör är den vackraste och dugligaste i hela Serbien.

Det säger den gamle mannen som ropat in mig till den långsmala museibyggnaden med gåvor som skänkts till Tito under hans tid som president för Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslavien. Man passerar byggnaden när man går på gångvägen upp till Blomsterhuset där Josip Broz Tito ligger begravd. Målade pilar på marken anger färdriktningen, så man får en känsla av hur mycket folk det kan vara där samtidigt. Men det finns ingen skylt på huset och det händer lätt att besökare missar att här gömmer sig en skatt.

Den saknade skylten är bara en av de tusen saker som den nya direktören, 40 år gamla Katarina Živanović vill ta tag i. Hon är sedan en och en halv månad tillbaka chef för en av de viktigaste, mest förnäma institutionerna i Serbien, och i framtiden kanske i hela forna Jugoslavien: Museet över Jugoslaviens historia. Som det heter nu. Det är ett helt komplex med massor av byggnader och det har gått igenom liknande namnändringshysteri som de flesta gator och platser av betydelse i Serbien de senaste 100 åren. Från Bulevar Mira, fredens boulevard, ser man museet uppe på en höjd. Det är mäktigt, man känner sig liten och på vägen upp tänker jag på hur overkligt det känns att aktivistbruden Katarina blivit chef här. Overkligt, men jättebra, som ett bevis på att Serbien inte är det oföränderliga gubbvälde det oftast ser ut som. I entrén sitter en gubbe i blå rock bakom en glasruta till vänster. Det är egentligen bara att gå förbi honom om man vill in på museet, för det är ingen entréavgift. Det är dock inte resultatet av någon särskild kulturpolitik utan av att museet saknar stadgar sedan det slutade vara en jugoslavisk institution och blev en serbisk sådan och därför inte har rätt att ta ut avgifter. Jag anmäler mitt ärende och mannen lyfter en 40 år gammal telefonlur och ringer. Han kallar henne ”direktorka”, den genuskänsliga varianten av den annars manliga standardformen av direktör. De är roliga med titlar i Serbien, det är viktigt som attan. Och jag blir glad, det är fint att han kallar henne så.

I den stora tio-meter-till-taket pampiga entréhallen rakt framför mig finns det en vrålsnygg trappa rakt fram. På varsin sida av den står två av Titos gamla bilar, välputsade blanksvarta Fordar från femtiotalet. Till vänster direkt efter entrén finns ingången till personalavdelningen. Katarinas rum är alls inget direktörsrum. Där finns ett enkelt skrivbord med en laptop på, några spånskivor mittemot som anslagstavla (”det tog mig två veckor att få hit dem”, säger Katarina), en pytteliten besökshörna med två små stolar och ett litet, litet bord. På väggen hänger lite glaspärlor, några julgranskulor och färgglada broscher är uppsatta på den skinnklädda dörren som leder in till ett angränsande rum. Det är Katarinas pynt, men hon säger att det här rummet är tillfälligt. När jag först hörde talas om Katarinas nya jobb, var historien som gick att hennes företrädare vägrade flytta ut från sitt kontor och att Katarina därför fick flytta in i en skrubb. Hon slätar över det lite nu, säger att hon ändå ville sitta här på själva museet och inte på kontoret inne i stan. Hon föreslår att vi ska sätta oss ute i trädgården, och säger med ljudlösa läpprörelser och en nickning mot läderdörren att det hörs så väl genom väggarna här.

De senaste 15 åren har Katarina varit chef för kulturcentret Rex i de gamla judiska kvarteren i centrala Belgrad. Det drivs av den oberoende radio- och tevestationen B92 och är känt för roliga och oftast politiskt provocerande utställningar och filmvisningar. Ibland har även den elektroniska musikfestivalen Dispatch sitt hem på Rex. Det är också där Zoe ordnar anti-stress workshops för kvinnor en gång i månaden. Katarina var med från starten, och när jag frågar hur det känns att ha lämnat Rex säger hon att hon ärligt talat hade kunnat gråta i dagar men att hon är för gammal för det. Hon är effektiviteten förkroppsligad: tunn och snabb i tal och rörelser. Hon går runt i sneakers och gråblå friluftsbyxor och ser ut som en bibliotekarie i en mellanstor svensk stad. Hon säger att om hon hade valt att ta över direktörskontoret inne i stan, ”stort som en fotbollsplan”, hade hon varit tvungen att klä sig därefter. Hon visar mig kuratorernas rum på andra sidan entréhallen, dit hon kanske ska flytta. Där finns lite murrigare möbler, böcker längs med väggarna och röd heltäckningsmatta.

– Den röda mattan känns viktig, säger hon och skrattar ironiskt.

Det är ett rejält kliv från Rex till museet. Från ett aktivistpräglat alternativt kulturcentrum där Katarina med sina 40 år var äldsta medarbetaren, till en statlig institution där hon är näst yngst och genomsnittstiden som nuvarande personalstyrkan jobbat är 26 år.

– Ja, det är väldigt annorlunda. På Rex arbetade jag med ett team som jag hade valt själv och vi var alla från den första generationen organisationsaktivister, väldigt gräsrot. Det var folk som du aldrig behövde kolla när de kom till jobbet, snarare se till så att de gick hem någon gång. Här är det helt annorlunda, alla är statsanställda. För några dagar sen fick jag be en medarbetare att inte börja varje mening med ”för 26 år sedan…”, säger Katarina.

Ansvariga politiker motiverade utnämningen av Katarina med att vilja förnya och professionalisera. Katarina är klar över sin uppgift.

– Jag för med mig modernisering. Vi ska använda projekthantering som ett sätt att jobba, med tydliga deadlines. Det har inte varit på modet här tidigare.

Museet byggdes på sextiotalet som en gåva till Tito från Belgrad stad och det skulle vara det finaste och mest moderna som fanns då. Katarina visar mig biosalongen, ingången är bakom en av de gigantiska Fordarna med snyggsnygg träpanel längs väggarna och ljusbeiga sammetsfåtöljer som ser ut att aldrig ha använts. De har just fått pengar till en ny filmduk, Katarina hoppas på ljudsystem nästa år. Det nuvarande är originalet, en retrosympatisk brun trälåda som skymtar bakom draperiet. När vi går upp för trappan och jag går igång på vilken fantastisk byggnad det här är och allt man skulle kunna göra, håller Katarina med men konstaterar att hon lärt sig att ordet potential har en prislapp.

Hon jobbar mest med att försöka få till en tidsplan som är logisk.

– Det finns så många saker som måste göras på samma gång för att jag ska slippa skämmas över var jag jobbar, säger Katarina. Hon nämner som exempel att det finns två toaletter för besökare, och viftar besvärat med handen mot de två bajamajorna som står bakom museet, ett komplex med 700 besökare per dag. Väggar måste rivas. Det måste bli slut på att entrévakterna sitter och dricker kaffe och röker på vingliga stolar vid skraltiga bord utanför ingången.

Katarina vill göra området till en modern turistattraktion. Det måste finnas en museibutik. Samarbete med Serbiens och Belgrads turistföreningar. En karta över anläggningen. Personal som pratar engelska. Excel istället för miniräknare på ekonomiavdelningen. Det är 28 anställda på museet, med stor övervikt på administrativ- och servicepersonal med endast grundskoleutbildning; vaktmästare, trädgårdsmästare, chaufförer, städare, portvakter, sekreterare.

– Det finns två heltidsanställda maskinskriverskor, utropar hon i återhållen desperation.

Tito som pop-ikon

Serber är ett folk som ömt vårdar sin historia. Man är stolt över sina ärorika nederlag såväl som rebelliska uppror, med en tendens att fokusera på nederlagen. Titos partisaners seger över fascisterna i andra världskriget har skapat ändlösa filmer, hjältehistorier, barnlekar. Kosovomyten är såklart en del av det, nederlaget mot Ottomanska riket på Trastfältet, Kosovo polje, 1389. Nutidshistorien, med Jugoslaviens sönderfall och folkmordet i Srebrenica och Kosovo vars status fortfarande är olöst. Jag frågar Katarina hur nervös hon är över att röra vid alla dessa heliga kor.

– Jag tycker att vi ska arbeta med alla element av Jugoslaviens historia. Det här ska vara en öppen plats, för konfronterande möten mellan människor som tycker olika. Det enda tabu som är kvar på 2000-talet är sex mellan funktionshindrade, hävdar Katarina bestämt.

Bor vi på samma plats, tänker jag. Antingen är hon som Srdja Popović från Otpor och tycker det mesta är fint jämfört med hur det var under Milošević. Eller så använder hon Zoes strategi att låtsas att allt är annorlunda än det egentligen är.

Katarina pratar mycket om en ny läsning av historien. Om Tito, om andra världskriget.

– Jugoslaviens historia är inte bara om soldater, serbiska četniks och kroatiska ustaša, utan om ett inte så lyckat försök till interkulturellt, interetniskt och internationellt samhälle. Det är spännande att diskutera den vinkeln av Jugoslaviens historia och Titos bidrag till det.

– Jag tror att Tito är okej att diskutera, det finns inga öppna sår. Hans liv kan öppna upp diskussioner som är relevanta i dag, om civil olydnad till exempel.

Hon har bett historiestudenter vid Belgrads universitet att komma på ämnen i Jugoslaviens historia som är relevanta för världen i dag. Hon berättar om en utställning hon producerade på Rex, om Belgrads judar i historien och hur den utställningen ställde frågan hur den som är din granne i dag kan bli en ”jude” (eller ”muslim”, ”bög”, ”šiptar”*) i morgon. Hon skulle vilja hitta ett team av människor som kan läsa Titos historia på nytt. Själv gillar hon att tänka på honom som en pop-ikon.

– Han är en produkt skapad av sig själv, som Andy Warhol. Han är som ett hologram, där man aldrig vet vad som är på riktigt. Vi växte upp med historier om hur smart och kvicktänkt han var som barn. Det fanns en fantastisk bild av honom som en livsnjutare som kunde sitta i vit kostym rökandes en stor havannacigarr och prata om arbetares etik. Plus att han var en smart politiker.

Marskalk Tito var svag för uniformer och ganska fåfäng. Och maktglad, så han såg till att bli president på livstid. Han har hyllats för hur han återuppbyggde Jugoslavien efter andra världskriget och hur han förenade landet. Han har kritiserats för att i sammanhållningens namn varit hård mot uttryck för olikheter, något som tog sig uttryck i fängslanden, avskedanden och andra repressalier mot oliktänkande. Alla barn var med i Titos pionjärer och gymnastiserade, sjöng sånger och stärktes i karaktären. Alla vuxna hade jobb och någonstans att bo. Och det var jämställt, man fick rätt till abort 1952 och kvinnor var civilingenjörer. På pappret var allt fint, verkligheten var givetvis en annan.

Jag gillar också ett annat slags museum. Ståtliga statliga hotellet Metropol, på Bulevar Kralja Aleksandra där Tito på femtio-, sextio- och sjuttiotalen tog emot celebra gäster. I baren hänger svartvita fotografier: Tito med Sophia Loren, Gina Lollobrigida, statschefer från afrikanska länder. Nu är det en stor byggarbetsplats, hotellet har privatiserats och det är bara att hoppas att de nya ägarna inser värdet av att bevara den coola baren med de svarta skinnfåtöljerna, de gigantiska och tunga askkopparna i glas och de svartvita fotografierna. Annars får man i framtiden åka söderut på motorvägen strax innan avfarten till Paračin för att besöka Restoran Tito, där Boban bläddrade i boken om Titos begravning när vi var på väg till Leskovac. Lite närmre Hotel Metropol, om man följer Bulevar Kralja Aleksandra bort från stan, kan man hitta Korčagin, där musiker spelar nostalgiska jugolåtar, hela inredningen är en hyllning till titoismen och menyn är späckad med Titocitat. Det finns en hel del jugonostalgi i Serbien, och i de andra delarna av det trasiga landet som hette Jugoslavien. Många levde bättre då, och man hade ett pass som kunde ta en nästan vart som helst i världen. Det sägs att det jugoslaviska passet på Titos tid var det mest eftertraktade på svarta marknaden.

Katarina visar den nuvarande utställningen, En värld av silver, en statisk utställning i glasmontrar med silverpresenter till Tito. Katarina vill sluta med utställningar som är baserade på föremål och göra framtida utställningar mer till en presentation av en livsstil och en del av en era. Och använda många fler sorters media.

Vi klättrar upp på museets platta tak med vidunderlig utsikt över Belgrad. Katarina pekar på en mobiltelefonmast på taket och säger det finns inget avtal om att operatören fick sätta upp den där, de betalar ingenting. Bara en av tusen saker att ta tag i.

wassholm_katarina nr 1 2009

Katarina Živanović på museet

 

wassholm_blomsterhuset nr 1 2009

Blomsterhuset, där Tito ligger begravd


 

* Šiptar, ord för alban, används ofta i nedlåtande syfte

Om Christina Wassholm 1 artikel
Christina Wassholm är frilansjournalist bosatt i Belgrad. Artikeln är ett omarbetat utdrag ur boken ”Vi är Serbiens hjärta – Ett reportage om party, panik och politik ” (Silc förlag) som släpptes i december 2008