News Ticker

Ryssland efter Putin

The following two tabs change content below.

Stefan Hedlund is Professor of Russian and East European Studies at Uppsala University and Research Director at the UCRS Centre for Russian and Eurasian Studies. His main research focus is on neo-institutional theory. He has written extensively on institutional development and attempted institutional reform in Russia, from Kievan Rus up to the present.

Latest posts by Stefan Hedlund (see all)

Av Stefan Hedlund

När Vladimir Putin i maj 2008 lämnade över makten som Rysslands president till Dmitry Medvedev, om det nu verkligen var vad som skedde, kunde han se tillbaka på åtta år av enastående framgångar. När Boris Jeltsin mot slutet av 1999 av oklara skäl kunde övertalas att lämna presidentposten i förtid, uppfattades Ryssland allmänt som ett hopplöst fall. Ekonomin var körd i botten, utlandsskulden omöjlig att hantera, och det allmänna sociala tillståndet i landet direkt förfärande. När så Putin i sin tur valde att träda tillbaka, hade världen förändrats. Ryssland var på väg tillbaka, som pånyttfödd stormakt, kanske även supermakt.

Innan vi övergår till att begrunda vad vi kan ha att vänta av Ryssland under president Medvedev, kan det vara på sin plats att närmare granska vad det var som orsakade den stora förändringen – från katastrof till framgångssaga. Den avgörande frågan här måste vara i vilken grad de positiva förändringarna kan uppfattas som bestående. Den allt mer befogade oro allt fler bedömare hyser över utvecklingen efter Putins avgång kan bara ses mot bakgrund av vad det var han lämnade i arv till sin efterträdare.

Den grundläggande anledningen till att bilden av Ryssland under Putin kom att bli så positiv sammanhänger nästan uteslutande med den makroekonomiska utvecklingen. Under Putins första två år som president förekom en omfattande medierapportering kring politisk stabilitet, och genomförande av nödvändiga reformer, men efter 2002 dog denna ambition ut. Putins fortsatta politiska gärning har visserligen varit både målmedveten och effektiv, men den har, som vi strax skall se, knappast varit ägnad att ingjuta hopp om en fortsatt demokratisk utveckling. Låt oss därför inleda med att begrunda just den ekonomiska utvecklingen.

Under Jeltsins tid som president genomled Ryssland en hyperdepression som saknade tidigare like. Inte i något annat land i modern tid hade man under fredstida förhållanden kunnat registrera ett så dramatiskt fall i BNP. Beroende av hur man väljer att uppfatta den officiella statistiken, föll Rysslands BNP under åren 1991-98 med 40-50 procent, och investeringarna med långt mera. Konsekvenserna för sociala skyddsnät, för offentligt ansvar för hälso- och sjukvård, och för befolkningens välmående i största allmänhet, blev som ovan nämnts direkt förfärande. I augusti 1998 tillkom så att även landets finansmarknader kollapsade, vilket ledde till att frågan om statsbankrutt fördes upp på dagordningen. När Jeltsin lämnade sitt ämbete fanns således god anledning för honom att begrunda det egna ansvaret.

Det var mitt i detta traumatiska tillstånd som Vladimir Putin påbörjade sin vandring mot makten, först som premiärminister och därefter som president. Vid denna tid kunde det synas som ett omöjligt uppdrag. Åtta år senare kunde han lämna ett blomstrande land, med hög ekonomisk tillväxt, stigande reala inkomster, obetydlig kvarstående skuldsättning, och rekordstora valutareserver. Moskvabörsen i synnerhet hade gått från att vara världens sämsta till att bli världens bästa fondbörs.

Även om Putin själv drog mycket stora fördelar av detta, enligt ryktet även i form av betydande personlig förmögenhetsuppbyggnad, bör man fråga hur mycket av den ryska ekonomins omvandling som egentligen var hans förtjänst. Svaret blir att mycket lite, om ens något, av denna framgångssaga på något grundläggande vis har skapats av Putin och/eller hans regering.

Det första steget på vägen mot återhämtning togs redan mot slutet av 1998 och under början av 1999. En mycket kraftig devalvering av den ryska rubeln gjorde att importen av framför allt konsumtionsvaror, som tidigare varit synnerligen omfattande, sjönk som en sten. Då i stort sett alla ryska producenter hade betydande ledig produktkapacitet, kunde man snabbt utnyttja tillfället att expandera på den inhemska marknaden. Samtidigt gjorde den billiga rubeln att även rysk export fick stor draghjälp. Det kombinerade resultatet blev att den ekonomiska tillväxten sköt rejäl fart, detta långt innan Putin ens var påtänkt som ny makthavare. Devalvering kan dock aldrig ge annat än tillfällig lindring. Då rubeln idag har återtagit sitt tidigare värde, är denna effekt uttömd.

I samband med Jeltsins tillbakaträdande tillkom så att priserna på olja började stiga kraftigt. Fram till sommaren 2008 hade oljepriset stigit från runt $10 per fat till närmare $150 per fat. Då Ryssland tillsammans med Saudiarabien är världens största oljeexportörer, kunde både den ryska statskassan och privata ryska oljebolag kamma hem exportinkomster ingen tidigare kunnat föreställa sig. Resultatet har blivit att den ryska utlandsskulden nu är i det närmaste helt avvecklad, att ryska statsfinanser har gått med stabila överskott, och att både den ryska centralbanken och det ryska finansdepartementet har kunnat bygga upp stora reserver.

Anledningen till att även detta, med undantag för utlandsskulden, måste uppfattas som endast tillfälliga förbättringar ligger i att mycket lite, om ens något har gjorts för att stärka den ryska ekonomins grundläggande prestationsförmåga. Snarare än att använda de goda åren till att förbättra infrastruktur, uppgradera teknologi, och påskynda strukturomvandling, har den allt överskuggande ambitionen varit att tjäna så mycket pengar som möjligt, så snabbt som möjligt.

När Putin lämnade makten efterlämnade han en ekonomi som till det yttre såg ut att vara stark och konkurrenskraftig, men som vid närmare betraktande utgör föga mer än ett ihåligt skal, om än elegant målat. Som vi strax skall se, finns det all anledning att frukta att den globala finanskrisen skall få långt mer förödande konsekvenser för Ryssland än för de flesta andra industrialiserade länder.

Innan vi övergår till denna betraktelse kan det dock finnas anledning att kort betrakta även det politiska arv Putin lämnar efter sig. Om de positiva ekonomiska framgångarna kan betraktas som flyktiga, måste – tyvärr – konsekvenserna av Putins politiska gärning uppfattas som både negativa och långsiktigt uthålliga. Under hans tid vid makten lyckades Kreml upprätta kvävande kontroll inte bara över landets parlament, utan också över stora företag, över medier och över icke-statliga organisationer, där inräknat religiösa samfund.

Den minsta gemensamma nämnaren i samtliga dessa negativa utvecklingstrender är att den statliga säkerhetstjänsten FSB – inrikes arvtagare till det gamla KGB – de facto har tagit över rollen som maktcentrum i Ryssland. Detta är något helt unikt. Inte vid något tillfälle i tidigare rysk/sovjetisk historia har en säkerhetstjänst haft så stor makt som i dagens Ryssland. Givet den etik och moral, eller kanske snarare avsaknad därav, som har frodats inom denna tjänst måste Putins beskydd av sina gamla kolleger inom KGB uppfattas som utomordentligt illavarslande.

Om vi därmed övergår till att begrunda vad vi kan ha att vänta under president Medvedev kan vi börja med att anföra fyra viktiga händelser som har utspelats under det senaste halvåret.

Den första rör den ryska fondbörsens utveckling. Från all-time high den 16 maj, tappade index fram till mitten av oktober hela 80 procent. Bedårade av ständigt upprepade försäkranden om att den ryska ekonomin inte skulle komma att påverkas särskilt hårt av den globala finanskrisen valde utländska investerare att hålla ut, och kom därmed att ta mycket stora förluster.

Nästa händelse var femdagarskriget i Georgien i augusti. Oavsett vad man väljer att tro om vem som faktiskt inledde stridshandlingarna, kvarstår att Ryssland bevisligen var mycket väl förberett för detta krig, samt att striderna utspelades på georgiskt territorium. Trots upplevelserna av krigen på Balkan, som också blev en stor överraskning, fanns det inte någon som helst beredskap inom EU att hantera en situation där den ryska krigsmakten genomförde väpnat överfall på en internationellt erkänd grannstat. Även svenska försvarspolitiker tycks ha tagits med fullständig överrumpling, vilket knappast kan uppfattas som särskilt förtroendeingivande.

Händelse nummer tre utspelades kring årsskiftet, då den ryska statliga duman i stor hast antog en ny lag om brott mot staten. Med ett uppenbart syfte att göra det enklare för Kreml att ingripa mot misshaglig intern opposition, stadgar den nya lagen bland annat att man i dylika fall inte kommer att använda sig av juryförfarande. För människorättsaktivister kom detta som ännu ett mycket oroväckande tecken på hur respekten för mänskliga rättigheter fortlöpande urholkas.

Den fjärde och sista händelsen var den gaskonflikt som på nyårsdagen åter bröt ut mellan Ryssland och Ukraina, och som fick till konsekvens att ett antal länder i östra Europa de facto togs som gisslan av Gazprom, i dess ambition att tvinga Ukraina till underkastelse. Det som till det yttre framhålls som en handelskonflikt, kan vid närmare begrundan svårligen uppfattas som annat än ryska ambitioner att destabilisera Ukraina, och att sätta definitivt stopp för planer på ett fortsatt närmande till väst. Trots att exakt samma scenario spelades upp tre år tidigare, fanns inte heller denna gång någon som helst beredskap inom EU att möta krisen.

Vad allt detta i grunden kan reduceras till är att Ryssland definitivt har lämnat den väg som för ett tag, under Jeltsins turbulenta styre, tycktes vara riktad mot väst, mot ökad integration och mot anpassning till västerländska demokratiska och rättsliga värderingar. Den kurs Putin har stakat ut, och som upprätthålls av Medvedev, måhända i avvaktan på att Putin skall återvända till Kreml, pekar i rakt motsatt riktning. Ryssland återgår nu allt tydligare till sitt historiska arv av autokrati, repression och xenofobi, kombinerat med stark statlig inblandning i den ekonomiska verksamheten.

Det som kvarstår att fundera över är hur väl denna modell kommer att lyckas hantera den finanskris som snart nog kommer att drabba även Ryssland, och då med full stormstyrka. In i det längsta kommer Kreml att framhärda i att inte tillåta diskussioner rörande de faror som väntar, och man kommer att ta till med allt hårdare tag mot varje försök till öppen opposition. I grunden kvarstår dock att inte ens den mest hårdhänta behandling från KGB kan framtvinga ekonomisk tillväxt.

Förnyad depression och omfattande social misär kan leda till oroligheter som allvarligt skakar regimen. Det är uppenbart att man från Kremls sida fruktar denna utveckling, men det är inte lika uppenbart hur långt man är redo att gå för att hindra öppna protester. För Rysslands sedan länge hårt prövade befolkning väntar sannolikt ännu en utdragen period av stor oreda, hur lång den blir kan dock bara framtiden utvisa.

 

<\/body>