Går Europas gräns genom Ukraina?

Av Peter Lodenius

Kommer Ukraina att bli medlem i den Europeiska unionen inom en överskådlig framtid? Den frågan kan man inte i dagens läge ge ett svar på – hur det går beror dels på EU:s intresse och kapacitet att införliva nya medlemmar, dels på utvecklingen i Ukraina.

I den eufori som rådde i vida kretsar i Ukraina efter den orangea revolutionen i slutet av 2004 uppstod en föreställning om att ett medlemskap skulle kunna uppnås inom en relativt snar framtid. Även i EU uppkom försiktiga diskussioner om inte Ukraina nu var förtjänt av uppmuntran och om inte landet egentligen hörde till Europa i högre grad än Turkiet, som EU redan hade inlett medlemskapsförhandlingar med.

Men euforin dog ganska snabbt ut i Ukraina och i EU uppstod en allmän utvidgningströtthet efter den stora östexpansionen 2004. De eurobarometersiffror som statsvetaren Joakim Ekman redovisar i sin artikel om Turkiet i Inblick Östeuropa 1/2007 visar visserligen att attityden bland EU-medborgare till presumtiva nya medlemsländer i öst näst efter Kroatien är mest positiva till Ukraina, före resterande Balkanländer och Turkiet. Man kan ändå anta att både en geografisk och en politisk logik får EU att prioritera de återstående Balkanländerna, där problemen för närvarande i en del länder är så stora att man inte kan vänta sig snabba avgöranden.

Neuros eller migrän?

För EU gäller det dock att ge försiktiga signaler om framtida medlemsutsikter också till Ukraina i syfte att stärka demokratin och västinriktningen. Det kom exempelvis till uttryck i det avtal som undertecknades i juni 2007, som ska göra det enklare för ukrainare att få visum till EU.

Det är också på den punkten som ukrainarna mest högljutt klagat över EU:s kallsinnighet. Den ukrainske författaren Jurij Andruchovytj har i två tal inför en europeisk publik uttryckt många landsmäns känslor. I det första talet, inför Europaparlamentet i Strasbourg i december 2004, beskrev han ”miraklet” i Ukraina som ”en seger för Europa som ett etiskt värdesystem”. Andruchovytj hoppades få höra att ”Europa väntar på oss” och att den gamla ”karantänsgränsen” som skilt en del av Europa från en annan skulle försvinna. I det andra talet, när han vid bokmässan i Leipzig i mars 2006 mottog priset för europeisk förståelse, uttryckte han sin djupa besvikelse över att han inte fått höra några välkomnande ord, utan i stället under den tyska valkampanjen fått uppleva högerpolitiker utmåla ukrainarna som kriminella och prostituerade som man måste skydda sig mot. Inte heller från EU:s representanter fick Ukraina någon uppmuntran. Tvärtom planerades nya visumbestämmelser som skulle göra det både dyrare och svårare för vanliga ukrainare att komma in i Schengenland – cordon sanitaire skulle stramas åt. Andruchovytj kände sig instängd och hans slutsats blev att Europa utvecklats till hans ”neuros”.1

Historikern Jaroslav Hrytsak i L’viv har valt att se på saken ur ett omvänt perspektiv. Han definierar (i en text från 2003) zonen mellan EU och Ryssland som ett ”second-hand Europa”, där invånarna delar de europeiska värdena, men inte har varit med om att utveckla dem.

”För väst är Ukraina en migrän; landet ser ut och uppträder som Europas sjuke man. Här har vi en auktoritär och korrupt regim med oligarker i ledningen som manipulerar demokratiska procedurer, begränsar de politiska rättigheterna och saboterar pressfriheten.”

Hrytsak ser en skillnad i politisk kultur mellan Väst- och Östeuropa som har sin grund i förhållandet till religionen. I väst hade den religiösa och den sekulära sfären tidigt skilts åt medan den religiösa och den politiska makten i Bysans varit förenade. Konkurrensen mellan härskaren och kyrkan i väst gjorde det möjligt för andra aktörer att växa fram med sina egna maktkällor, vilket skapade grunden för ett medborgarsamhälle. I öst ledde däremot kyrkans underordning under staten till att det inte fanns några politiska eller andra aktörer.2

Hrytsak konstaterar emellertid att det i den västra delen av detta område mellan nuvarande EU och Ryssland också funnits en annan politisk och religiös tradition. Det polsk-litauiska samväldet, som under en tid sträckte sig till Svarta havet och länge hade Dnjepr som östra gräns, satte sin prägel på de östliga utmarkerna, kresy. De flesta västukrainare betraktar Polen som sin kulturella referenspunkt i väst, kanske för att det fanns ett betydande inslag av polska godsägare i området, och bortser från att det var det mer än hundraåriga habsburgska väldet som gav möjligheter för det ukrainska nationella medvetandet att forma sig.

Det delade Ukraina

De skilda politiska, religiösa och kulturella traditionerna i västra och östra Ukraina har stor betydelse också för förhållandet till EU. Historiker har lekt med tanken att västra Ukraina skulle anslutas till EU, medan östra Ukraina kunde stärka sina relationer till Ryssland och Vitryssland. Intresset hos både allmänheten och politikerna för en sådan delning är emellertid svagt.

Det som kallats kaffe och te-gränsen skilde under nästan 150 år den västra delen av rutenernas (de sedermera ukrainarnas) land från den östra delen.3 Kaffet och teet stod närmast som en symbol för de nya härskarna i Wien och Petersburg. Gränsen uppstod genom Polens första delning, som ägde rum 1772. Det är möjligt att bönderna på vardera sidan av gränsen ändå fortsatte att mest dricka vodka, en last som de i många fall lockats till av sina polska godsherrar (lönen betalades delvis i form av sprit på godsets krog).

Viktigare saker kom med tiden att skilja de båda ukrainska delarna åt. Religionen var i väst grekisk-katolsk och i öst grekisk-ortodox. Den habsburgska monarkin hade en konstitution som gav de många olika folken kulturella och politiska rättigheter, vilket ledde till att en ukrainsk nationalism utvecklades, speciellt kring universitetet i Lemberg (numera L’viv). Inom det absolutistiska tsardömet betraktades ukrainska däremot som en primitiv dialekt som inte fick förekomma i skrift; alla andra uttryck för tanken att ukrainarna skulle utgöra en separat nation var också förbjudna.

Skillnaderna mellan västra och östra Ukraina går emellertid mycket längre tillbaka i tiden. Västra och mellersta Ukraina ingick till stora delar i Kiev-Rus’, som kan kallas det första ukrainska riket. Det upprättades av svear och den härskande ätten styrde i ett par hundra år över något som framför allt var en handelsväg mellan nordvästra Europa, vars knutpunkt låg på de frisiska öarna, och Konstantinopel. Kulturella intryck kom från båda riktningarna och handeln gav välstånd. Kiev var på 1000-talet en av Europas rikaste städer och läskunnigheten var högre än i exempelvis Frankrike. Den styrande eliten var skandinavisk, medan undersåtarna huvudsakligen tillhörde slaviska och finsk-ugriska stammar.

Så småningom förföll Kiev-Rus’ i släktstrider, medan Moskvariket växte i styrka i nordost. Ursprungligen leddes också det av en Rurikättling, men de östliga influenserna, från mongoler och andra, har varit starka.

Hårda tag i östra Ukraina

Östra Ukraina har styrts från Ryssland, och demokrati har inte ingått i arvet därifrån. En central roll i ukrainsk politik har spelats av män från kol- och ståldistriktet Donbass. Regionen industrialiserades under senare delen av 1800-talet och arbetarna kom huvudsakligen från Ryssland. Privatiseringen skapade, på samma sätt som i Ryssland, oligarker med enorma förmögenheter. Eftersom många affärsmän kommit över sina tillgångar på mer eller mindre tvivelaktiga sätt har de sökt sig till politiken, eftersom den parlamentariska immuniteten ger dem skydd.

Donetsk, huvudorten i Donbass, har ett rykte som påminner om det som Chicago hade på 1930-talet. Den lokala maffian har ett inte obetydligt inflytande på politiken, speciellt genom Regionernas parti, som är landets största, och genom förre premiärministern Viktor Janukovytj. Metoderna har inte varit lika hårdhänta som i början av 2000-talet, när den dåvarande presidenten Leonid Kutjma kunde avslöjas som den som gav order om att mörda en besvärlig journalist.

Den sista spektakulära aktionen av det slaget var dioxinförgiftningen av presidentkandidaten Viktor Jusjtjenko kort före valet 2004. Han överlevde, men hans försvagade hälsotillstånd bidrog förmodligen till felbedömningar under de första åren av hans ämbetsperiod. Denna period präglades också av en dragkamp med det “västliga blockets” andra stora stjärna Julia Timosjenko och ett ständigt krig med Regionernas parti, som hade en klar majoritet i parlamentet. Ett tidigarelagt val hösten 2006 gav en knapp majoritet för koalitionen Jusjtjenko-Timosjenko, som innebar att Timosjenko kunde bilda en regering med åtminstone vissa förutsättningar att driva en mer konsekvent politik än den som förts under föregående valperiod.

Enligt den brittiske Ukrainakännaren Andrew Wilson är Regionernas parti fortfarande en klientelistisk och auktoritär organisation som för att kunna fungera som en sådan behöver kunna belöna sina vänner och bestraffa sina fiender och visa vem det är som bestämmer.4

Men partiet har övergått från att använda det som kallats rysk politisk teknologi (med inslag av maktutövning och våld) till att anlita amerikanska konsulter som ordnar masstillställningar med showprogram där kandidaten försöker skaka hand med så många som möjligt. Andra partier har följt efter.

Ukraina och väst

Så länge den här politiska kulturen är dominerande kan Ukraina knappast bli medlem i EU. Den orangea revolutionen var ett uttryck för västliga värderingar, med större tyngd på demokrati och medborgarsamhälle, men i förlängningen av detta samhällsprogram hoppades många också på en anslutning till EU. I västra Ukraina kan man tala om en folklig rörelse för dessa mål. Inte heller i östra Ukraina är man direkt emot ett EU-medlemskap, men här är det något som främst eliten driver av ekonomiska skäl.

På ett mer allmänt plan handlar det om hur dessa västliga värderingar sprids från västra till östra Ukraina. En spridning sker utan tvivel; de är redan dominerande inte bara i väst utan också i centrala Ukraina, med Kiev. Men det tar tid innan människors tankesätt förändras och därför kan det vara realistiskt att räkna med att Ukrainas medlemskap i EU blir aktuellt först om ett par årtionden. Under tiden har EU all orsak att underlätta Ukrainas förutsättningar för ett medlemskap, bland annat genom att främja kontakterna mellan EU-länderna och Ukraina, inte bara på statlig nivå utan kanske framför allt på medborgarsamhällets nivå.


 

Fotnoter

 

Om Peter Lodenius 1 artikel
Peter Lodenius är författare och journalist. Han har under många år varit chefredaktör för tidskriften Ny Tid. Han utkom 2006 med boken Ukraina i Europas mitt (Tigertext). Lodenius har tidigare skrivit böckerna Bush nya värld och Islam och moderniteten.