Media, Geopolitik och svensk osäkerhetspolitik: en polemik

Av Jens Stilhoff Sörensen

Vi står inför ett nytt kallt krig som, beroende på hur olika parter agerar, kan bli både varaktigt och få allvarliga konsekvenser. Vad var det som gick snett och hur bör man förhålla sig till den senaste utvecklingen i relationerna mellan USA, EU, NATO och Ryssland? Vilka konsekvenser har händelseutvecklingen för svensk säkerhetspolitik? Vilka slutsatser bör dras om USA:s, NATO:s och EU:s, eller låt säga väststaternas, östpolitik under hela pesrioden efter det kalla kriget? Krisen i Georgien genererar flera viktiga frågor kring vilka en rejäl belysning och debatt vore nödvändig. Samtidigt syns inga tecken till en sådan, vare sig i det politiska etablissemanget eller i massmedia – inte på ledarsidor, debattsidor eller nyhetssidor.

Media unisona

Den svenska medierapporteringen och debatten om Rysslands inmarsch i Georgien kännetecknas, med ett fåtal lovvärda undantag, av en ytlig moralisering och indignation inför allmän rysk opålitlighet och hemskhet. Den enkla bilden känns igen utifrån psykologiska modeller som visar att man alltid tenderar att tolka det egna och den egna sidans beteende som dispositionellt gott och endast i undantagsfall situationellt ont, medan motsatt förhållande gäller för den andra och misstrodda parten. Om ’jag/vi’ gör något bra så beror detta på ’min/vår’ goda egenskap (jag/vi är dispositionellt goda och välvilliga) medan ett eventuellt felaktigt eller ont beteende hos mig/oss är situationellt, det vill säga, beror på omständigheter i situationen. Om ’de’ gör något gott så är det däremot situationellt, medan allt ont de gör är dispositionellt. Vi har en liknande inramning när vi relaterar till amerikansk och europeisk politik gentemot Ryssland. Problemet är universellt och inte minst massmedia har överallt samma tendens, men i Sverige har vi ett särskilt tydligt problem med likriktning, politisk korrekthet och en slags dogmatisk rättrådighet. I större länder som exempelvis Tyskland finns ett bredare spektrum, men även i små länder som bland annat Danmark finns en betydligt bättre omvärldsbevakning och nyhetsanalys än i Sverige, med fördjupningsprogram på TV som Horisont och Dags Dato, och generellt mindre likriktning i debatten och i tidningsmedia. När det gäller rapporteringen av krisen med Ryssland och Georgien håller både tysk och dansk media betydligt högre kvalitet medan det i den svenska debatten och rapporteringen är som om vi lider av ett slags kollektivt Poltavakomplex.

Det är främst bilden från den journalistiska rapporteringen och ledarsidorna som är ensidig och förutsägbar, men tendensen bryter också igenom hos många debattörer. Endast sällan syns försök att tolka dynamiken ur rysk synvinkel eller ur geopolitisk synvinkel, vilket är centralt för en säkerhetspolitisk analys. I svensk media och debatt får geopolitiska analyser ge vika för moralpredikande, trots att begreppet geopolitik ursprungligen lanserades av en svensk forskare, Rudolf Kjellén. Vi känner igen ensidigheten från andra konflikter. Under NATO:s bombningar av Serbien-Montenegro 1999, som har klara paralleller till krisen i Georgien, var bristen på källkritik, den ensidiga vinklingen, de ogrundade påståendena och bristen på analys i svensk media så systematisk att den måste liknas vid krigspropaganda. En hel del hänger fortfarande kvar och ogrundade påståenden har blivit etablerade sanningar, åtminstone medialt. Till exempel är den typiska mediala beskrivningen av bakgrunden till FN-styret i Kosovo alltjämt att NATO tvingade Slobodan Milosevic att ge vika, trots att det i grunden var en revidering av texten från Rambouillet och en omförhandling av hela förutsättningen för NATO:s närvaro i Kosovo som möjliggjorde ett uppehåll i bombningarna och ett inträde för FN och NATO i Kosovo. På så vis följer slutsatsen att det är NATO:s maktdemonstration som har varit det väsentliga medlet till framgång medan förhandling varit irrelevant. I den mediala logiken har ställningstaganden, kampanjer och förenklingar (ofta förvanskningar) blivit alltmer dominerande inslag. Detta gäller både tidningar och TV. I det senare skulle varje ansats till bakgrundsanalys eller nyansering av propagandan förstöra effekten i de dramaturgiskt uppbyggda nyhetsprogrammen som ofta har inslag som främst syftar till att engagera åskådarna emotionellt, där det successivt byggs upp till ett crescendo, och avslutas med ett mer samlande tema där vi kan återgå till lugnet (väderleksprognosen). Även det offentliga samtalet och debattklimatet har börjat präglas av samma tendens.

Det går emellertid inte att basera en säkerhetspolitisk belysning, än mindre diskussion, på moraliserande eller rättfärdighet. Olika staters tolkningar och perceptioner måste beaktas och det är av lika stor vikt att reflektera över vad potentiella motparter kan tänkas anse om en möjlig utveckling. Med andra ord, den egna bedömningen måste innefatta en analys av vilka bedömningar andra kan tänkas göra. Detta är särskilt viktigt vid arbete för förtroendeskapande åtgärder. Man bör heller inte bli förvånad över att Ryssland agerar geopolitiskt om USA och NATO gör det.

Geopolitisk dynamik

Den ryska inmarschen i Georgien borde inte ha kommit som en kalldusch. Krasst uttryckt kan sägas att den har varit både tydligt signalerad och snarast beställd av USA och NATO under en tid. Ryskt säkerhetspolitiskt tänkande har traditionellt fruktat en inringning av stormakter från Väst och Ryssland har därför önskat en buffertzon mot ett sådant hot. Detta, om något, har varit kontinuerligt alltsedan Napoleonkrigen, via ryska inbördeskriget och andra världskriget till det kalla kriget. Efter Sovjetunionens sammanbrott har NATO, trots motsatta försäkringar och trots ryska protester och farhågor, successivt flyttat fram sina positioner till att omfatta tidigare Sovjetrepubliker. Den amerikanska framflyttningen har även skett i Centralasien där det har varit geostrategiskt intressant för kontroll av naturresurser, men provokationerna har skett på flera områden. Under Bushregimen har USA brutit mot folkrätten och invaderat och ockuperat Irak vilket alltför uppenbart kommit att tolkas som en ren geopolitisk frammarsch för att kontrollera oljan, säkra dollarns status i internationell ekonomi genom att försäkra att oljepriset fortsatt sätts i dollar (vilket utmanades av Saddam Hussein), och för att kontrollera andra staters, främst Kinas, tillgång till olja, och som i kombination med den amerikanska säkerhetspolitiska strategin från 2002, och vidare från 2006, kommit att tolkas som ren imperialism. Ryssland har systematiskt ignorerats och förnedrats i över ett decennium. Även den amerikanska planen på utplacering av radarsköldar och missilskydd i Polen och Tjeckien har fortskridit utan beaktande av ryska protester och uttalanden om att detta kan komma att leda till en rysk omdefiniering av sin säkerhetspolitik inklusive relationen till dessa stater. Ryska protester har systematiskt avfärdats som paranoia och att dessa inte får diktera säkerhetspolitiska planer i väst. En kulmen på USA’s och Västs ignorerande av Ryssland kom med erkännandet av Kosovo, vilket stred mot folkrätten (det möjliggjordes genom NATO’s angrepp på Serbien och stred mot Helsingforsdeklarationen från 1975 och mot FN’s säkerhetsrådsresolution 1244). Fallet med Kosovo utgör en alltför uppenbar parallell till Sydossetien och Abchasien. Även här avfärdades ryska protester såsom den dåvarande ryske presidenten Putins och utrikesministern Lavrovs uttalanden om att detta skulle komma att innebära att Ryssland omdefinierade sin position i förhållande till just Abchasien och Sydossetien. Mycket tydligare signaler än så här kan man inte förvänta sig i utrikespolitiska sammanhang. Vladimir Putin har också uttalat starka protester mot tanken på att Georgien skulle bli medlem i NATO, vilket USA har drivit alltsedan Saakashvili’s tillträde som georgisk president 2003. Signalerna har alltså funnits, men man har valt att inte registrera eller tro på dem.

I den specifika frågan om Abchasien och Sydossetien hade Ryssland så sent som i våras föreslagit en lösning baserad på Taiwan-modellen och att dessa områden formellt ska tillhöra Georgien i utbyte mot att de får reella ekonomiska och politiska förbindelser med Ryssland.

Detta har i sin tur avvisats av Saakashvili med amerikansk uppmuntran. På NATO:s toppmöte i början av april drev USA på för att associera Georgien till NATO men mötte motstånd från främst Tyskland och Frankrike. Resultatet blev ändå ett uttalande om att Georgien så småningom skulle bli NATO-medlem. Rysslands svar på detta har hela tiden varit mycket tydligt; man har förberett terrängen för ett erkännande av utbrytarprovinserna och varnat för konsekvenserna av en NATO-anslutning och även en utvidning av NATO i regionen. Ryssland har alltså agerat exakt som man varnade att man skulle göra om NATO fortsatte expandera och om väststaterna erkände Kosovo; man har formellt erkänt Abchasien och Sydossetien som självständiga. Även detta bryter förmodligen åtminstone mot Helsingforsdeklarationen, men det är Moskva som agerar följeslagare på en anvisad väg. Frågan är om man från amerikanskt håll har brustit i sina säkerhetspolitiska analyser och i sin underättelsetjänst, eller om man aktivt sökt provocera fram en rysk reaktion för att kontrollera de europeiska staternas relationer till Ryssland och till varandra?

Frågan om säkerhetspolitisk analys måste även riktas till den svenska regeringen, som i allmänhet har betraktat NATO:s framflyttade positioner som ledande till ökad säkerhet i närområdet. Den svenska regeringen har aldrig ifrågasatt om detta kan vara provocerande och leda till motreaktioner. För det är just som en motreaktion på främst amerikansk expansionism som Rysslands inmarsch i Georgien måste betraktas. Både Georgien och Kosovo är i det här sammanhanget spelbrickor i ett större geopolitiskt och geostrategiskt manövrerande och även om den ryska reaktionen kan anses vara överdriven så borde den inte ha varit oväntad. Provokationerna har främst kommit från USA och NATO. Man kan därför fråga sig vad det är som gör att man från amerikanskt håll har en så paranoid föreställning om sin omvärld att det anses nödvändigt med total global militär kontroll och ett systematiskt framflyttande av militära positioner. Dessutom, varför detta behov att systematiskt förödmjuka Ryssland? Har man verkligen förväntat sig att kunna rita om den geopolitiska kartan i Europa helt utan Ryssland? Under det kalla kriget fanns en säkerhetspolitisk devis för europeisk stabilitet om att Tyskland skulle hållas nere, USA inne och Ryssland ute. Efter Sovjetunionens sammanbrott parafraserade Johan Galtung ofta detta med att man borde hålla Tyskland uppe, USA inne och Ryssland inne. Med andra ord, ett starkt Tyskland var bra för Europa och i den geopolitiska turbulensen efter Sovjetunionens sammanbrott var det viktigt med förtroendeskapande åtgärder och att hålla goda relationer med Ryssland. Detta borde vara en grundläggande byggsten i östpolitiken, men så har inte varit fallet.

…och svensk säkerhetspolitik

Sverige har alltid klarat sig bra under amerikansk hegemoni och har kunnat utvecklas ekonomiskt under denna. Man har därmed ansett amerikansk expansion som huvudsakligen oproblematisk. Trots detta kan amerikanska provokationer även få återverkningar på svenska intressen. I centrala avseenden minskar detta säkerheten snarare än att öka den, vilket inte minst gäller i Europa inklusive Sveriges närområde. Detta har sällan framförts i den svenska debatten; i stället har det blivit något av ett mantra att betrakta en NATO-utvidgning som en stabiliserande och säkerhetspolitiskt befrämjande process, vilket också föranlett en omfattande svensk nedrustning gränsande till avrustning. Folkpartiet anser till och med att Sverige formellt bör ansluta sig till NATO och den nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund stödde entusiastiskt den amerikanska invasionen av Irak. Det är förmodligen en utmärkt arbetsfördelning att folkpartiet inte har större inflytande på utrikes- och säkerhetspolitiken, men i frågan om invasionen av Irak delades deras åsikt av vår nuvarande utrikesminister. Vid det tillfället var folkrätten uppenbarligen inte viktig. Man kunde här efterlysa ett förtydligande från regeringen om i vilka fall den anser att folkrätten bör gälla och när den inte bör göra det. Möjligen inte inför NATO:s bombningar av Serbien, när det gällde Kosovos självständighet, och kanske inte heller i Irak, men sannolikt i relation till Abchasien, Sydossetien och Trans-Dnestr/Pridnestrovie?

Oavsett svenska förhoppningar är det sannolikt att andra aktörer i närområdet ser en försvagad svensk försvarskapacitet som ett tomrum som måste beaktas i den egna säkerhetspolitiska bedömningen. Där Sverige inte kan agera måste NATO kunna agera, vilket i sin tur kan betyda att Ryssland anser sig behöva kunna agera. Svensk nedrustning blir på så sätt destabiliserande. Att som försvarsminister hävda att utvecklingen vi nu ser mot ett nytt kallt krig inte kan komma att ha betydelse i vårt närområde är ytterst modigt, för att inte säga övermodigt. Försvarsberedningens formulering att Sverige har förhoppningar om att andra medlemsländer i EU inte skulle förhålla sig passiva vid ett möjligt angrepp på Sverige eller vid en säkerhetspolitisk katastrof är heller inte säkerhetspolitiskt förtroendeingivande. De intressen som står på spel är alltför grundläggande för att hanteras utifrån förhoppningar och förväntningar. Givetvis är det ingen som ser en direkt militär hotbild mot Sverige men säkerhetspolitiken och försvarspolitiken kan inte helt byggas på hotbilder och scenarier. Det är heller inte möjligt att bygga framtidsscenarier endast på extrapolering av rådande förhållanden. Naturligtvis måste säkerhets- och försvars-politik utgå från en omvärldsanalys om hotbilder, där man ofta utgår från att extrapolera utifrån rådande förhållanden. Men samtidigt uppvisar historien tydliga exempel på att extrapolering inte är en helt tillförlitlig metod för att spekulera om framtiden; om man extrapolerar från feodalism får man inte kapitalism och industrisamhälle, och de som extrapolerade från kalla kriget kunde inte förutspå utvecklingen under 1990-talet. Extrapolering fungerar till viss del inom en given struktur eller ett givet system där den kan följa en inneboende dynamik och logik, men den har också uppenbara begränsningar.

Att bedriva säkerhetspolitisk planering utifrån förväntningar och förhoppningar är direkt oansvarigt och för den svenska säkerhetspolitikens del är försvarsberedningens formulering om ’förväntningar’ särskilt bekymmersam. Antingen bör man ta steget fullt ut, avsäga sig en del av den säkerhetspolitiska handlingsfriheten, acceptera de rådande förutsättningarna med amerikansk konfrontationspolitik (och rysk motreaktion), och ansluta sig till NATO, eller bör man bevara en försvarskapacitet som gör det trovärdigt att man kan bidra till stabilitet, bemöta och avvärja incidenter och agera på eget territorium.

 

 

Om Jens Stilhoff Sörensen 1 artikel
Jens Stilhoff Sörensen är forskare vid Utrikespolitiska Institutet och vid avdelningen för Freds- och utvecklingsforskning, institutionen för Globala Studier, Göteborgs universitet