News Ticker

Moldavien – vem bryr sig?

Av Rutger Palmstierna

Stort som Jämtland med en befolkning stor som Norges är Moldavien inte bara ett av Europas mindre länder utan också det fattigaste. Många européer vet knappt att det finns, och av dem som vet tror en del att det är ett Tintin-land – Syldavien i ”Kung Ottokars spira”. Detta är dock helt fel; Syldavien är bergigt, befolkningen där talar ett slaviskt språk och där bor en muslimsk minoritet, medan Moldavien som saknar såväl berg som muslimer – till och med turkarna där är grekisk-ortodoxa kristna. Och även om moldaviskan skrivits med kyrillisk skrift (senast mellan 1945 och 1989) är det ett romanskt språk.

Frågan om språkets namn är däremot politiskt kontroversiell – moldaviska kallas språket av dem som eftersträvar närhet till Ryssland medan det av universitetens lingvister brukade benämnas rumänska. Den benämningen blev dock politiskt kontroversiell när kommunisterna återkom till makten 2001 (en tillfällig lösning var då ”vårt språk”). Med mina begränsade kunskaper i språket tror jag mig förstå att skillnaden knappast är större än mellan rikssvenska och den svenska som talas i övre Norrland.

Finns det överhuvudtaget skäl att bry sig om ett land så litet, fattigt och bortglömt att få vet att det finns? Under de senaste sju åren har jag tydligen gjort det varför jag är uppenbart partisk. Moldavien är kanske ett gruskorn ur evighetens perspektiv – men det finns i skon, brukar jag säga, och med grus i skon blir det obehagligt att gå. Skon är i detta fall EU, som mottagit kanske en halv miljon moldavier, legalt eller illegalt.

Skulle den moldaviska staten falla samman är risken stor att den skulle ersättas av en skurkstat à la den ryskstödda transnistriska utbrytar-republiken, och moldavier som vistas illegalt inom EU skulle då lätt kunna göras till infrastruktur för organiserad brottslighet. Att denna risk överhuvudtaget är tänkbar, beror inte enbart på omvandlingen från en del av den slutna sovjet-kommunistiska planekonomin till en oberoende marknadsekonomisk stat.

Ny stat av en del av ett gammalt land

Det finns flera faktorer som gjorde Moldaviens transitionsprocess svårare än för flertalet andra sovjetrepubliker. En av dem är att landet efter förlusten av sin självständighet till Turkiet på 1500-talet sett makten över det pendla fram och tillbaka mellan norr och söder – från Istanbul till St Petersburg till Bukarest till Moskva.

Moldavien låg alltså fram till Sovjetunionens upplösning 1991 vid Sovjetunionens gräns mot Rumänien. En gång i tiden var Moldavien mycket större, men när Ryssland erövrade landet från Turkiet 1812 fick de bara den del som ligger norr om floden Prut. Den del som ligger norr on Dnestr erövrade man redan på 1700-talet. Efter ett hundraårigt förtryck med ”förturkning” – som började under tiden Karl XII satt i Bender i vad vi då kallade Turkiet eller Osmanska riket, men nu är Moldavien – kom ryssarna som befriare. Efter att senare under 1800-talet ha utsatts för den hårdhänta förryskningspolitik som drabbade även finnar och polacker, lösgjorde sig också Moldavien från Ryssland 1917 och absorberades av Rumänien. Men under Andra världskriget återtog Sovjetunionen landet – makten över landet pendlade denna gång från söder till norr.

Efter en ånyo hårdhänt politik från Moskvas sida, men denna gång avseende kollektivisering och sovjetisering inklusive massdeportationer till Sibirien, överfördes Moldaviens kusttrakter – Bessarabien – till Ukraina. Som gränsprovins med etniska fränder på andra sidan gränsen blev landet starkt isolerat, samtidigt som samhället förryskades och ekonomin blev mer inlemmad i den sovjetiska ekonomin än någon annan sovjetrepublik: ingen annan republik hade en så liten andel handel utanför Sovjetunionen. I linje med traditionell kommunistisk politik mot etniskt avvikande gränsminoriteter byggde sovjetstaten samtidigt upp ett välstånd baserat på subventioner via det ekonomiska utbytet inom sovjetsystemet. Det innebar att moldaverna fick betala låga priser på gas och konstgödsel, men fick bra betalt för vin, tobak och grönsaker till det sovjetiska systemet.

Från sovjetiskt drivhus…

Detta i kombination med ett hyfsat utbyggt utbildningssystem och social trygghet gjorde 1980-talet till en materiellt och socialt bra tid för många moldavier. Att denna typ av politiskt styrd prissättning var vad som drev Sovjetunionen till konkurs 1991 märkte man inte så mycket av då.

Men när det sovjetiska systemet bröt samman innebar det att moldaverna hade en levnadsstandard långt utöver vad landets produktionsapparat kunde upprätthålla. Detta framgick dock inte av statistiken, som var såväl svårtolkad på grund av den sovjetiska statistiska metodiken, som baserad på starkt missvisande rapportering. Detta skapade stora svårigheter att placera in Moldavien i den internationella BNP per capita-skalan, som var avgörande för vilken typ av finansiering Moldavien skulle få: låginkomstländer får låna till biståndsvillkor, och medelinkomstländer till marknadsvillkor.

…ut i den globala kalluften…

I det internationella systemet föll det på Världsbankens lott att fastställa denna strategiskt viktiga siffra. I brist på trovärdig statistik försökte man i många fall – och sannolikt också i Moldaviens fall – använda sociala förhållanden, levnadsstandard, energikonsumtion o.s.v., som tecken på landets utvecklingsnivå och BNP per capita. Oavsett metod hamnade Världsbanken dock väldigt fel; man fastställde en BNP per capita på drygt 2 100 dollar, medan rätt tal torde ha legat på omkring 700 dollar. Med klassificeringen medelinkomstland fick Moldavien också tillgång till de internationella kapitalmarknaderna, men bara en fjärdedel av det bistånd som Georgien fick i förhållande till BNP.

…med språket som kruttunna

I självständighetsprocessen blev språkfrågan akut. Rumänska (eller moldaviska – redan namnet på huvudspråket i Moldavien är politiskt kontroversiellt, då namnvalet anger personens orientering mot Moskva eller Rumänien) hade talats enbart i hemmen medan ryskan var det offentliga rummets språk. Liksom 1917 valde alltså den moldaviska majoriteten att göra deras språk till det enda officiella språket.

Detta gav regionen på andra sidan Dnestr, Transniestr, skäl att med ryskt stöd (och ett tag i samarbete med den turkisktalande gagausiska delen i söder) bryta sig ur Moldavien. Transniestr hade förblivit sovjetryskt under mellankrigstiden. Huvuddelen av den tyngre industrin hade placerats här och området hade av detta skäl en starkare sovjetrysk prägel än Moldavien i övrigt. Styrelsen låg kvar i händerna på medlemmar av nomenklaturan, dvs. Sovjetimperiets härskande klass, medan den sovjetiska 14. Armén svarade för säkerheten. Det blev ett kort och intensivt inbördeskrig där de moldaviska polistrupperna inte förmådde att återta kontrollen över regionen.

Frågan är fortfarande olöst, och ett oläkt sår för Moldavien. Inte minst på grund av att den på många olika sätt försvagat den moldaviska staten; den ger Moskva ett starkt inflytande i regionen, den komplicerar Moldaviens medlemskap i WTO och den har skapat negativa konsekvenser för de moldaviska statsfinanserna. Vid krigsslutet lämnade den dessutom efter sig en hyperinflation, som det tog ett antal år att reda ut. Detta fick också långsiktiga konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen.

Ekonomiskt sammanbrott följde…

Som om inte detta räckte innebar sammanbrottet av det hårt centraliserade, planbaserade distributionssystemet inom Sovjetunionen också exempelvis att landsbygden, som stod för huvuddelen av landets produktion, inte längre hade några kanaler för leverans av sina produkter. Eftersom det sedan 1940-talet kollektiviserade eller förstatligade jordbruket delades upp i individuella jordlotter innebar detta att bönderna övergick till husbehovsodling, med kraftiga konsekvenser för exporten. Denna drabbades också av den moldaviska industrins problem; hårt inlemmad i den sovjetiska produktionsapparaten (en del farmaceutisk industri var exempelvis hemlig och producerade bara för sovjetarmén) saknade man inte bara marknader utan också förmågan att bearbeta marknader.

Till detta kom valutapolitiken som i enlighet med IMF:s praxis på den tiden användes som inflationsankare. Konsekvensen blev en allt mer övervärderad valuta och ett växande underskott mot utlandet till följd av vikande konkurrenskraft och av andra skäl fallande produktion. Eftersom skatteuppbörden till stor del kom från företagens vinster, och dessa var snabbt fallande, fick staten lika snabbt växande budgetunderskott. Vid mitten av 1990-talet motsvarade bådadera en fjärdedel av BNP – en rekordhög siffra.

Men i kraft av sin medelinkomststatus, och sin marknadsinriktade politik hade Moldavien inga problem att täcka underskotten med lån utifrån: det var ju på ”emerging market” euforins tid.

…och skuldkris

Allt detta tog ett slut med förskräckelse i början av 1999. Utlösande orsak var den ryska valutakrisen i augusti 1998. Utländska aktörer (banker, fonder m.fl.) hade placerat mycket stora pengar i ryska högförräntande papper eller finansierade ryska banker motsvarande placeringar. Under våren 1998 föll dock oljepriset vilket skapade oro över Rysslands förmåga att betala sina skulder. Samtidigt uppdagades att betydande belopp som IMF lånat ut till den ryska centralbanken hade försnillats, medan kapitalflykten bara tilltog. Den 14 augusti brast den ryska bubblan och rubeln rasade.

I Moldaviens fall inleddes en liknande process under hösten efter rubelfallet, då utländska placerare i moldaviska statspapper började ta hem sina pengar. Till skillnad från sin ryska motpart försökte den moldaviska nationalbanken stötta landets banksystem vilket den lyckades med. De var dock till slut tvingade att se valutan rasa, från 4 moldaviska lei per dollar till 10.

En omedelbar konsekvens var att statens betalningar i dollar på utlandsskulden tog en motsvarande mycket större andel av skatteuppbörden i lei. Som mest motsvarade den kontraktsenliga skuldtjänsten två tredjedelar av skatteintäkterna. I det längsta försökte regeringen honorera skuldbetalningarna genom att hålla inne med statliga löner och pensioner samt eftersätta underhållet av den sociala och den fysiska infrastrukturen (skolor, sjukhus och vägar). Snart nog var det fysiska sönderfallet av infrastrukturen i Moldavien större än i någon annan del av regionen.

– som Bangladesh men med kalla vintrar

Det är under den här tiden bilden av Moldavien som Europas fattigaste land uppstår: ett Bangladesh med kalla vintrar… Särskilt på landsbygden blev läget ohållbart, även om det inte var så fett i städerna heller. Av landets cirka 4 miljoner invånare utvandrade mellan en halv och en miljon människor legalt eller illegalt till mer eller mindre omänskliga arbeten mellan Ankara, Lissabon och Murmansk. Inte sällan transporterades de till slutdestinationen av moldaviskägda bussbolag med säte i, exempelvis Grenoble. I en jämförelse med svenska mått mätt skulle det motsvara minst en och kanske över två miljoner människor som lämnar vårt land på grund av ekonomisk misär.

… ger kommunistisk comeback

När nuets misär avtecknade sig mot ett förflutet som tedde sig rosigt var det inte så konstigt att de moldaviska väljarna 2001 kastade ut reformpolitikerna och gav kommunisterna 50 procent av rösterna, vilket blev drygt 70 procent av mandaten i parlamentet. Moldavien blev alltså det första landet i det forna Sovjetunionen som i val hade fört ett oreformerat kommunistparti tillbaka till makten. Dessutom blev, under ledning av en tidigare inrikesminister i det sovjetiska Moldavien, Vladimir Voronin landets nye president. Möjligen var det första gången överhuvudtaget som ett kommunistparti kommit till makten i fria och rättvisa val…

Kommunisterna hade gått till val på ett närmande till Ryssland, lägre gaspriser och drömmen om de bättre tiderna från förr. Detta, och tvetydiga åtgärder som den nya regimen vidtog, skapade osäkerhet om den fortsatta reformprocessen. Följden blev försämrade relationer med IMF och Världsbanken, vilket i sin tur försvårade en snabb lösning på problemen med utlandsskulden. En period av ömsesidigt växande misstroende följde, som 2003 ledde till ett sammanbrott i relationerna mellan IMF och Moldavien.

Konsekvensen av detta var att olika former av finansiellt stöd från IMF och Världsbanken frös inne liksom en hel del offentligt bistånd. Att lösa skuldproblemet var dessutom omöjligt utan stöd från IMF. Osäkerheten gjorde också att utländska direktinvesteringar lyste med sin frånvaro. Med en mycket svag balans i utbytet med omvärlden blev landet helt beroende av inflödet av arbetarremissor, dvs. pengar som skickades hem av moldavier som arbetade utomlands. I dag är Moldavien ett av de länder i världen som får mest arbetarremissor – numera omkring en tredjedel av BNP. Dessa pengar går dock huvudsakligen till konsumtion och bostadsbyggande, medan utvecklingen av landets produktions-apparat släpar efter. Detta har ytterligare skärpt klyftan mellan stad och land. Medan huvudstaden Chisinau numera har en relativt modern bilpark och trafikstockningar finns det få bilar på landsbygden, där många fortfarande tar sig fram med häst och vagn.

…och ryskt tryck

Men läget förändras. Under 2004 stod det klart att Ryssland ställde höga krav för att lösa den transnistriska frågan och efter utdragna protester annullerade Voronin en preliminär överenskommelse som skulle ha gjort Moldavien till en konfederation med vetorätt för Transnistrien och starkt ryskt inflytande. I valen 2005 stal därför Voronin oppositionens kläder (som för övrigt var orangea efter ukrainsk förebild) och lade om kursen mot EU. Under hösten gjorde dessutom den moldaviska regeringen tydligt att man avsåg ta itu med hur ekonomin fungerade och förbättra investeringsklimatet. Detta öppnade dörren för ett nytt avtal med IMF och en slutlig lösning av skuldproblemet i maj 2006.

I det läget kunde man förväntat sig att friska pengar skulle börja strömma in i landet. Dessvärre visade det sig vara helt fel. Inte nog med att gamla biståndsutfästelser från ledande biståndsgivare som Sverige och Nederländerna hade förfallit utan att ersättas med nya – det saknades även budgetresurser. Dessutom drev det ryska gasbolaget Gazprom igenom en snabb anpassning mot marknadspriser, medan de ryska myndigheterna genomdrev importstopp för moldaviskt vin – landets största exportpost – med hänvisning till sanitära och kvalitetsmässiga problem. En hypotes har varit att embargot avsågs som påtryckning på Moldavien att släppa invändningarna mot ryskt WTO-inträde, men sedermera har frågan om återupptagande av vinimporten länkats ihop med den transnistriska frågan.

Moldavien orienterar sig västerut

Det verkar nu som om Moldaviens huvudspår går mot Bryssel snarare än Moskva eller Bukarest. Relationen mot kusinerna i söder är komplicerad; den till storebror norrut är fylld av misstroende mot ryskt översitteri. En öppning mot EU skulle utgöra ett stöd för Moldavien gentemot båda, samtidigt som den skulle ge ett starkt stöd till rehabilitering av infrastrukturen. Efter biståndsgivarkonferensen i december, som organiserades av EU och Världsbanken för att förebygga den valutakris som hotade på grund av det ryska trycket, verkar det som om biståndspengar äntligen kommer att börja strömma in i landet.

Detta kommer att påskynda rehabiliteringen av infrastrukturen efter skuldkrisen, och få hjulen att snurra snabbare på landsbygden än vad som har varit fallet hittills. Sker detta – och med den konsolidering av det moldaviska jordbruket till större enheter som möjliggjorts tack vare Lantmäteriverkets Sida-finaniserade uppbyggnad av ett fastighetsregister – vore det märkligt om inte den moldaviska ekonomin är på väg in i en tillväxtfas. Samtidigt arbetar regeringen på att underlätta för utländska investeringar, som borde ge ytterligare stöd för återhämtningen.

Men en öppning är en sak – vägen till medlemskap är däremot sannolikt lång. För detta talar EU:s utvidgningsbaksmälla, samtidigt som Moldaviens korruption, svaga rättssystem och blandade demokratiska praxis inte förkortar den. Man får inte heller glömma bort att det transnistriska problemet – med dess ryska koppling – kan sätta käppar i hjulet för Moldaviens EU-ambitioner.

I det långa loppet är kanske ändå en EU-anslutning förhoppningsvis det mest sannolika och i varje fall det lyckligaste slutet på en halvtusenårig moldavisk historia av förtyck och styre utifrån. Alternativet – vad det nu skulle vara – torde inte bli bättre för Moldavien, eller för Europa. Och så många av landets invånare bor ju redan i EU. Så problemet med gruset i skon kanske löses till slut genom att skon blir större…

Rutger Palmstierna, bl.a. rådgivare till Moldaviens regering och SIDA-konsult.

 

<\/body>