News Ticker

DDR-nostalgi: ett kommersiellt jippo eller ett hot mot demokratin?

The following two tabs change content below.

Manuela Hallerstedt

Manuela Hallerstedt studerar statskunskap vid Samhällsvetenskapliga institutionen, Örebro universitet

Latest posts by Manuela Hallerstedt (see all)

Av Manuela Hallerstedt

År 2003 hände det någonting i den tyska medievärlden. Flera av de stora tv-kanalerna började sända underhållningsprogram på temat DDR-nostalgi. Den östtyska isprinsessan Katarina Witt gästade tv-soffan iklädd sin gamla FDJ-skjorta och det blev plötsligt kult att vara DDR-nostalgiker och minnas ”den gamla goda tiden” i den socialistiska diktaturen. Åtskilligt har skrivits om den tyska återföreningsprocessen. Samhällsvetare har vridit och vänt på opinionsdata för att undersöka om tyskarna är ett enat folk eller inte. Det är dock först nu som forskare fått upp ögonen för att de senaste årens DDR-nostalgivåg kanske inte enbart är ett kommersiellt jippo.

De flesta forskare tycks vara överens om att den tyska återföreningen inte är ett avslutat kapitel. Skillnaderna mellan före detta Öst- och Västtyskland är ännu för påtagliga. Infrastrukturen i de så kallade nya delstaterna är 16 år efter återföreningen fortfarande kraftigt eftersatt. I de östtyska delstaterna är arbetslösheten ungefär dubbelt så hög som i väst. De mentala klyftorna mellan öst- och västtyskar uppfattas också än i dag som förvånansvärt stora. Det finns ett betydande missnöje bland östtyskarna, vilket bland annat avspeglas i deras negativa attityder till ”den västtyska” demokratin. Allt detta har statsvetare och sociologer funderat över i många år.

En ny fråga för forskarna

Under den senare hälften av 1990-talet och i början av 2000-talet svepte en ostalgie-våg över Tyskland. Ordet är en sammansättning av nostalgie (nostalgi) och Ost (öst) – innebörden av ostalgie blir alltså ”östnostalgi”, det vill säga DDR-nostalgi. Begreppet sägs ha myntats av underhållningsartisten Uwe Steimle och det har kommit att åsyfta en rad olika kulturyttringar: en kraftigt ökad efterfrågan på östtyska konsumtionsprodukter och kitschiga souvenirer med östtyska symboler, ett växande intresse för tillbakablickande underhållningsfilmer och tv-program, fester med DDR-teman, och debattforum på Internet. Allt detta kan tolkas som ett slags längtan efter det förflutna: DDR säljer!

Trots den omfattande forskningen om den tyska återföreningsprocessen och de tyska medborgarnas demokratiattityder är det först nyligen som forskare börjat uppmärksamma denna ostalgie-våg. Innan Thomas Ahbe gav ut sin Ostalgie: Zum Umgang mit der DDR-Vergangenheit in den 1990er Jahren (2005) var ostalgie-fenomenet framför allt förknippat med konsumtionsmönster och inget självklart tema för en samhällsvetare. Förra året kom också Katja Nellers DDR-Nostalgie (2006) och nu har debatten bland forskarna kommit igång: är ostalgie en harmlös kulturyttring eller finns det en fara i att man trivialiserar en förtryckande diktatur?

Ett land som försvunnit

När Tyskland återförenades och Västtyskland tog över de östtyska delstaterna skulle alla DDR-symboler rensas bort och västtysk standard införas. Västtyska byråkrater flyttade tillfälligt över till Östtyskland för att lära östtyskarna hur den västtyska politiska förvaltningen fungerade. I denna process skapades en situation där östtyskar hamnade i beroendeställning och i underläge, eftersom deras kunskaper och erfarenheter uppfattades som mindre värda. Den västtyska synen på östtyskar var att de hade levt i ett slags självbedrägeri i DDR. Efter återföreningen blev planekonomins brister uppenbara. Fabriker tvingades lägga ner och arbetslösheten sköt i höjden. Efter att man öppnat Stasis arkiv uppenbarades en omfattande spionageverksamhet i vilken mer än var sjätte östtysk medborgare varit delaktig. Att vara östtysk i den nya tyska staten var alltså inte någonting att vara stolt över. Bland västtyskarna spreds synen på de nya landsmännen som omoderna, ineffektiva, provinsiella och godtrogna.

I det återförenade Tyskland var det dags att omskola östtyskarna till demokratiska tyskar. Västtyskarnas kunskaper om DDR var samtidigt bristfälliga och debatten kom delvis att bli onyanserad. DDR-tiden var ingenting som skulle framhållas; det var enbart någonting man skulle ta avstånd från. Detta är en rimlig demokratisk hållning, naturligtvis. Samtidigt är det en hållning som inte stämmer överens med många östtyskars vardagserfarenheter av livet i DDR. Många östtyskar – oavsett om de såg sig som socialister eller ej – uppfattade sig inte nödvändigtvis som ”offer”. Deras erfarenheter och synpunkter kom inte fram i debatten. Detta har lett till att det uppstått ett behov hos östtyskar att få erkännande för sin östtyska identitet och att trotsigt få säga att ”allt inte var sämre i DDR”. Detta behov kommer till uttryck i ostalgie-fenomenet.

En försvarsreaktion

Det finns otaliga synliga yttrandeformer för ostalgie. Produkter som minner om forna DDR-tider säljer som aldrig förr. På typiska turiststråk i Berlin, som till exempel kring Checkpoint Charlie, kan man inhandla t-shirtar med till exempel ”das Ampelmännchen” (den östtyska trafikljusgubben) eller texten ”Born in the GDR”, eller andra souvenirer med DDR-tryck. Det är emellertid inte bara turister som konsumerar dessa nostalgiprodukter. Populärast är de bland östtyskarna själva.

Jag frågade en man som vuxit upp i DDR varför han gick klädd i en t-shirt med trafikljusgubben. Idag arbetar han i väst, i Hamburg. Han svarade att han tyckte det var roligt att ha en sådan t-shirt som visar att han är östtysk. Förmodligen skulle han inte ha haft på sig t-shirten hemma i öst, trodde han. Detta exempel visar att det tycks finnas ett behov bland östtyskar att särskilja sig från västtyskar genom att vara specifikt östtyska. Detta behov tycks också förstärkas när östtyskar befinner sig bland västtyskar. När jag frågar samme man om hur han ser på sin barndom och hur hans familj ser på DDR-tiden så är han snabb med att försvara det som var bra eller till och med bättre i DDR än i det återförenade Tyskland. Han erkänner att den demokratiska Förbundsrepubliken är bra, men vill ändå framhålla att allt faktiskt inte var dåligt i DDR.

Detta exempel är representativt för många östtyskars förkärlek för ostalgie: det handlar om en försvarsreaktion mot västs nedvärderande syn på DDR. De aspekter av DDR som östtyskar försvarar är i synnerhet det sociala skyddsnät som de upplevde att de hade i DDR och som de saknar i dagens Tyskland. Östtyskar som socialiserats i det socialistiska DDR tycks ha andra förväntningar på det politiska systemet än västtyskarna. En indikator på detta är att runt 92 procent av östtyskarna instämmer med påståendet ”det är statens ansvar att se till att man har en skälig levnadsstandard även när man är sjuk, har hamnat i sociala svårigheter eller är arbetslös och när man är gammal”. Bland västtyskar är motsvarande siffra lägre, runt 82 procent enligt opinionsmätningen ALLBUS 2004.

Good Bye Lenin!

År 2003 kom Wolfgang Beckers film Good Bye Lenin!, vilken blev en stor biosuccé. Filmen är fylld till bredden med synliga DDR-symboler som väcker gamla minnen till liv och framkallar nostalgi. Här återskapas en stat som inte längre existerar vilket ger östtyskar chansen att få återuppleva tiden där och minnas mer än just bara de dåliga aspekterna eller i alla fall skratta åt eländet. Samma fenomen kan iakttagas när östtyskar går på ostalgie-fester för att dansa till östtysk musik. På sådana fester är det vanligt att man klär sig i DDR-typiska kläder som till exempel partiskjorta eller uniform. Festlokalerna är dekorerade med DDR-propaganda och konferencieren tilltalar gästerna på typisk partijargong. Allt för att återuppliva den gamla ”goda” tiden i diktaturen DDR. Filmen Good Bye Lenin! åtnjöt även stor popularitet utomlands och när de stora tv-kanalerna hakade på nostalgivågen och började sända underhållningsprogram om DDR nådde ostalgien sin kulmen. DDR gick från att vara kult till att bli familjeunderhållning!

Demokratiska aspekter

Men är det rimligt att betrakta att en kulturyttring som trivialiserar en förtryckande diktatur som harmlös? Utgör DDR-nostalgin ett hot? Den stora tyska opinionsmätningen ALLBUS visar att ju mer DDR-nostalgisk man är desto mindre stöttar man det politiska systemet i det återförenade Tyskland. Tre viktiga variabler som antas vara indikatorer på DDR-nostalgi uppvisar ett starkt negativt samband med stöd för det politiska systemet och dess element i Tyskland. Den första är inställningen till socialism. Det betyder att de östtyskar som anser att socialism är bra ger ett lägre stöd till det politiska systemet i det återförenade Tyskland. Den andra variabeln är inställningen till DDR. De östtyskar som anser att DDR hade fler goda än dåliga sidor är mer negativt inställda till Förbundsrepublikens politiska system. Den tredje variabeln rör levnadsstandard. Det har visat sig att östtyskar som anser att deras levnadsstandard har försämrats sedan återföreningen ger ett lägre stöd till det nuvarande politiska systemet. Allt detta visar på att ostalgie också handlar om missnöje med demokratins funktionssätt i det återförenade Tyskland. Det är således förhastat att avfärda ostalgie som enbart en kommersiell kulturyttring och därmed ignorera dess politiska förtecken.

Nazinostalgi är otänkbart

DDR-nostalgi borde istället ifrågasättas som andra typer av politisk nostalgi för diktaturer. Det är till exempel intressant att jämföra tillbakablickandet på DDR med förhållningssättet till Nazityskland. Medan det är allmänt accepterat att anordna ostalgie-fester och bära DDR-symboler framstår det som en helt bisarr tanke att arrangera en nazinostalgifest där gästerna är utklädda till exempelvis Adolf Hitler och Eva Braun och dansar till toner av Zarah Leander. Lika orimligt är det att föreställa sig att RTL skulle visa ”Nazinostalgishowen” klockan 20 en lördagskväll.

Vad det handlar om är olika diskurser. Nazitiden är en ofrånkomlig skuldbörda, medan DDR är någonting man kan skämta om. När man betänker hur många människor som förtrycktes, förföljdes och till och med mördades i partiets namn i DDR är det dock värt att reflektera över rimligheten i att officiella östtyska statssymboler visas upp på skoj. Bör man inte ta hänsyn till dem som föll offer för DDR-diktaturen, på samma sätt som offren för Nazidiktaturen? Opinionsmätningar från senare år har visat att oroväckande många östtyskar tycks ha glömt att den östtyska säkerhetspolisen Stasi hade fler informanter per capita än vad Gestapo hade under nazitiden. Enbart runt 30 procent av östtyskarna minns ”misstänksamhet, angiveri och omyndighetsförklarande” när de tänker tillbaka på livet i DDR.

Ett potentiellt hot

Ostalgie-produkter förmedlar en ensidig bild av DDR eftersom de i första hand betonar DDR:s goda aspekter. Detta är problematiskt, givet den okunskap om den tyska efterkrigstidshistorien som samtidigt riskerar att cementeras. De tyska skolorna och universiteten ägnar idag allt mindre tid åt den tyska delningen och det kalla kriget. Resultatet på sikt blir att ungdomar i det återförenade Tyskland kommer att veta väldigt lite om DDR.

Okunskapen om DDR-diktaturen och trivialiseringen av den i form av ostalgie kan leda till att unga människor inte uppskattar demokratin och inte förstår vikten av att gå demokratiskt tillväga för att visa sitt missnöje. Det är ett problem i östra Tyskland att högerextremism har fått fotfäste. Arbetslösheten bland östtyska ungdomar är hög och många tilltalas av högerextremistiska rörelser, där de får visa sitt missnöje med situationen. Ett exempel på detta är att det högerextremistiska partiet NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands) är märkbart populärare i de östra än i de västra delstaterna. Förutom NPD:s valframgångar i östtyska delstater vittnar många brutala våldsdåd mot invandrare om samma utveckling. 2004 begicks i östra Tyskland tre gånger så många högerextrema våldsdåd per invånare än i västra Tyskland.

Att öst- och västtyskar inte är ett enat folk i den bemärkelsen att de har en gemensam politisk kultur tycks alla forskare vara överens om. Det råder dock ingen allmän konsensus om huruvida ostalgie är problematiskt eller inte. Den aktuella forskningsdebatten talar dock för att det åtminstone är olämpligt att förringa betydelsen av de diktatoriska inslagen i DDR så som ostalgie-trenden gör. Att de demokratiska principerna tycks vara sämre förankrade hos DDR-nostalgiker än hos icke-nostalgiker tyder också på att ostalgie inte bara är olämpligt utan till och med oroväckande.

<\/body>