Att gå sin egen väg – men till vilket pris?

Av Hanna Söderbaum

I Minsk syns den statliga reklambyrån bäst; längs var och varannan gata kan stadsborna beskåda reklam för sitt land. Det man basunerar ut är ett gemensamt självförtroende som ska stå emot de oliksinnade utländska makterna. På affischen står det ”Vitryssland för oberoende!”
 

Minsk, juli 2007

Vitryssland kandiderade till FN:s råd för mänskliga rättigheter i maj tidigare i år, men blev inte invalt till många demokratiförespråkares lättnad. I landets ansökan betonades motverkandet av människohandel och främjandet av socioekonomiska rättigheter, men som väntat, ordades det inte särskilt mycket om de med­bor­ger­li­ga och po­li­tis­ka rät­tig­he­ter­na. Tre månader senare, i slutet av augusti, arresterades ett 50-tal skådespelare och publik vid en föreställning av teatergruppen ”Fria teatern”1 i Minsks utkanter. Arresteringen utgör ännu ett exempel av ofri kulturutövning och begränsad organisationsfrihet i Vitryssland. Hur tolkar egentligen de vitryska makthavarna det civila samhället och dess funktion?

”Mångfald i utvecklingsvägar”

Det är tydligt att den vitryska regimen känner sig hotad av västländernas globala demokratiarbete. Till försvar för sin politik hävdas därför vikten av mångfald i utvecklingsvägar, vilket formulerades i deras ansökan: “Som förespråkare för att alla medlemsstaters nationella arv skall respekteras, stödjer Vitryssland konsekvent idén om mångfald i utvecklingsvägar samt nationers rättigheter att fritt avgöra deras egna politiska, ekonomiska och sociala system med hänsyn till deras historia, traditioner och kulturella värderingar.” Längre ner kan läsas: ”Jämbördig partnerskap, rättvis och öppen dialog med full respekt för medlemsstaters historiska, kulturella och religiösa arv är huvudprinciper till vilka Vitryssland förbinder sitt stöd för Rådet för mänskliga rättigheter.”

Den underliggande ideologin här är densamma som i de olika artiklar och uttalanden som den vitryska regimens politiker gör i de statskontrollerade medierna. Mer uppenbart oförenligt med de flesta västerländska MR-förespråkares åsikter, än ovan citerade ansökan, uttryckte sig den vitryska justitieministern Viktor Golovanov i en debattartikel som publicerades i en statskontrollerad dagstidning hösten 2006. Här höll han ett brandtal till försvar av ett aktivt vitryskt civilt samhälle. Det tydliggjorde att uppfattningen om vad det civila samhället är och fyller för funktion skiljer sig fundamentalt mellan de vitryska makthavarna och de flesta västerländska demokratiförespråkare. Enligt den vitryska justitieministern är syftet med det civila samhället att stärka staten. Samme man menar att anledningen till att EU infört inreseförbud mot ett trettiotal personer ur det vitryska makttoppskiftet, inkluderat Golovanov själv, är att EU-medlemmarna är rädda för sanningen om ”det vitryska undret”, d.v.s. den framgångssaga av både oberoende och ekonomisk utveckling som landet erfar. Enligt presidentadministrationens chef är anledningen till Lukasjenkas fortsatta starka stöd hos befolkningen att han är ”så skicklig på att balansera hur mycket frihet folket tål”.

Det finns många olika definitioner av det civila samhället, men de flesta inom den västerländska skolan liknar SIDAs definition: “Det civila samhället är en arena, avskild från staten, marknaden och familjen, där människor organiserar sig och agerar tillsammans i syfte att framhålla sina gemensamma intressen.”2 Det civila samhället utgör en arena för politisk diskussion och aktion. Det fungerar som medborgarskola och som kritisk granskare av staten. Här finns även möjlighet att föra dialog med staten och att kanalisera sina åsikter i syfte att påverka samhällsutvecklingen.

Enligt västerländsk demokratiteori krävs ett fritt utrymme för ett aktivt civilt samhälle där en pluralism av värderingar och verksamhetsmål finns representerade.

”Ömsesidig granskning stat – civilt samhälle”

Golovanov hävdar att ”vårt lands konstitution garanterar medborgarnas rättigheter till föreningsfrihet”, och att ”medborgarna i detta land aktivt utnyttjar denna rättighet”. Men snart förstår man att denna frihet inte gäller alla. Organisationsfriheten blir avhängig syftet med det civila samhället. I ingressen citerar justitieministern presidenten: ”Staten och samhället är två beståndsdelar som tillsammans skapar en helhet, vilka är förenade enligt principer om partnerskap och konstruktivt samarbete”. Golovanov understryker vidare betydelsen av samarbete och ömsesidig granskning mellan dessa sfärer. Icke-statliga organisationer ska samarbeta med staten, och på samma sätt som dessa organisationers uppgift är att granska statens efterlevande av konstitutionen är det statens uppgift att granska frivilligorganisationernas förehavanden. Med denna tolkning av läget är det inte konstigt att diverse frivilligorganisationer i Vitryssland som inte ”samarbetar” med staten ej heller är önskvärda i det civila samhället och därför inte får möjlighet att fungera på lagligt vis. ”Staten är ålagd att utöva kontroll över frivilligorganisationers verksamhet, fackföreningars respekterande av landets konstitution, annars kommer det civila samhället inte bidra med en förstärkning av staten.” Enligt västerländsk demokratiteori stärks ”nationen” i sin helhet möjligtvis av det civila samhället, men inte av ”staten” som sådan. En nation stärks om den blir mer demokratisk, men att stärka staten är att förminska möjligheterna på den icke-statliga arenan, det civila samhället.

”Ett rikt föreningsliv”

I Golovanovs artikel reduceras begreppet civilt samhället till familjer och föreningar (som syftar till att stärka staten). “Det handlar om folks liv på fabriken, i arbetskollektiv, folks privatliv, deras vanor, normer och traditioner.” På planekonomisovjetmanér stoltserar man med kvantitet snarare än kvalitet. Följaktligen kan vi läsa att antalet har vuxit och att det ”i dagsläget är fler än 2 200 frivilligorganisationer registrerade och verksamma i landet.” Men dessa fungerar alltså snarare som statens förlängda arm än självständig enhet. Golovanov räknar upp alla slags organisationer och föreningar som är verksamma, alltifrån organisationer som arbetar för barn med hjärtsjukdomar, organisationer för de efterlevande till stupade under det stora fosterländska kriget (den ryska benämningen på det andra världskriget), organisationer för rullstolsbundna gymnaster etc. Han skriver därpå utförligt om de många olika fackföreningar som han anser fungerar väldigt bra och i vilka nästan alla yrkesutövare är medlemmar. ”Ungefär 99,6 procent av dem som söker registrering som fackförening får positivt besked.” De vitryska fackföreningarnas uppgifter är annorlunda än de svenska; de vitryska må garantera sina medlemmar semestrar, men de skyddar inte de medlemmar som blir uppsagda utan annan förklaring än att de inte är ”samarbetsvilliga”.

Inte förvånande undviker Golovanov att nämna vikten av politiska frivilligorganisationer eller vikten av fria konstnärsorganisationer och andra kulturinstitutioner. Mer uppenbar blir de skilda uppfattningarna av föreningsfrihet hos dominerande krafter i väst och hos det vitryska toppskiktet då han börjar anklaga vissa organisationer för att ljuga och vara otrogna deras modersland: ”Men inte alla frivilligorganisationer respekterar sina stadgar eller uppfyller den funktion de hade för avsikt att uppfylla då de infann sig hos registreringsmyndigheten.” Han exemplifierar med en organisation som vid sin registrering hävdade att de skulle arbeta med stärkandet av kvinnors rättigheter, men som plötsligt istället helt urskillningslöst började underminera staten och gällande lagstiftning samt bli upprörda över ”övergreppen” vid manifestationer och demonstrationer. Golovanov letar ursinnigt efter organisationens mål enligt dess stadga, men enligt honom, förgäves. Andra organisationer hävdar han är än tydligare med sitt arbete i syfte att underminera den vitryska staten. ”Dessa verkar ha som huvudsakligt mål att erhålla humanitär hjälp genom finansiellt stöd till att genomföra seminarier, internationella konferenser, symposier osv., på vilka de försöker lära medborgarna, särskilt ungdomar, att ”förstärka demokratin”, men lär i själva verket ut hur man ruckar på statens grundvalar.” Golovanovs slutsats är att det främsta syftet med dessa organisationers tillkomst är att förvärva pengar från utländska sponsorer. Han frågar sig hur man kan göra så mot sitt eget lands konstitution, bryta mot gällande lagstiftning, ljuga, svika sitt eget land blint hänvisandes till internationella normer. Detta förfarande tvingar justitieministeriet att vidta sådana åtgärder som att ställa dessa organisationer mot väggen, till och med kräva organisationernas likvidering.

Golovanov hävdar att det under senare tid har vuxit fram en allt tydligare unipolär världsordning. Under parollen ”allmänmänskliga rättigheter” lär den kapitalstarka delen av världen andra hur man lever i, och bygger det civila samhället, allt enligt de starkas kriterier.

”EU:s sanktioner – ett tecken på rädsla”

De sanktioner som EU skärpte i höstas efter ytterligare fängelsedomar för oppositionspolitiker och unga aktivister innebar inreseförbud mot ytterligare några ur högsta domstolen. EU:s sanktioner är en skrämseltaktik som, enligt Golovanov, inte kommer lyckas: ”men trots detta skräms inte Vitrysslands rättsväsende utan kommer att vara trogen sitt lands konstitution, det vitryska folket och presidenten, vald av samma folk.” Hela den historiska erfarenheten av mänsklighetens utveckling säger att demokrati aldrig kan pådyvlas utifrån. Alla försök till sådan hjälp till dessa meningslösa frivilligorganisationer, som strävar till varje pris med att få in kapital utifrån underminerar inifrån staten och leder endast till en destabiliserande situation för landet. Demokratiska institutioner måste skapas på den nationella arenan. Om det internationella samfundet absolut vill hjälpa till att skapa förutsättningar för en utvecklingsprocess, måste de visa respekt för våra traditioner och vårt folks mentalitet, folkets vägval mot ett demokratiskt samhälle, grundat på värderingar befästa redan genom kristnandet.” Han förfäktar varje lands suveränitet och att de ”allmänmänskliga värderingar” som västerländska demokratiförespråkare missionerar ut som det enda rätta inte är annat än fula storebrorsmanér.

Anatolij Rubinov, chefen för presidentadministrationen och även han förbjuden att resa in i EU, skriver i Beloruskije Novosti 15 december 2006 att dessa sanktioner beror på västeuropéernas rädsla inför den sanna situationen i Vitryssland, det ovan nämnda så kallade ”vitryska undret”. ”Det europeiska folket skulle imponeras av den vitryska staten om de fick del av deras bild och börja stödja Lukasjenka. Vad som nu pågår i väst är ren propaganda där Vitryssland utmålas som diktatur etc.”

Enligt både Rubinov och Golovanov kan pådyvlad demokrati utifrån bara leda till destabilisering av landets grunder. Rubinov noterar USA:s värderingsskala, där demokrati prioriteras före ekonomisk stabilitet och fred. Vitryssland har erfarit en ytterst begränsad historia som självständig nation. Dessutom drabbades landet svårt av det andra världskriget och under de senaste decennierna av kärnkraftolyckan i Tjernobyl. Med blicken i backspegeln är det alltså inte helt konstigt att begreppet demokrati framstår som mycket diffust och inte självklart är prioritet nummer ett hos en del av befolkningen. Att demokratiska institutioner måste skapas på den nationella arenan låter klokt enligt många demokratiförespråkare, men för att den överhuvudtaget ska kunna växa måste det finnas utrymme för diskussion och möjlighet att påverka. Rubinov påminner om den före detta chefen för OSSE:s mission i Minsk som hävdade att det inte skulle finnas någon opposition om inte stödet utifrån fanns. Enligt Rubinov utgör detta ett bevis på att det inte finns någon inhemskt initierad opposition utan att allt är ett västerländskt påhitt.

”Folket inte moget för frihet”

Rubinov definierar demokrati som maktdelning och valbarhet, med tillägget; ”man kan även nämna betydelsen av mångpartisystem, fackföreningar och medborgarorganisationer”. Utifrån denna definition hävdar han att Vitryssland är en demokrati. Varför Lukasjenka har ett så stort väljarstöd beror på hans framgång att leda landet, och det naturliga förtroende folket har för någon de känner till. Man känner inte till de presidentkandidater som ännu inte innehaft posten, menar han. Att det kan vara ett tecken på att oppositionen får för lite medial uppmärksamhet, för lite utrymme att uttrycka sina idéer och program, tycks han inte reflektera över. Vidare hävdar Rubinov att det inte finns något som heter oberoende massmedia och skriver ”ta vilken tidning som helst i vilket land som helst som starkt kritiserar sin främste finansiär, må det vara staten eller ett företag, och den tidningen kommer inte att leva länge till”. Att det måste väl ändå vara önskvärt att en massmedia inte är beroende av en finansiär samt att det finns en journalistetik som gör det till ett ansvar att rapportera negativa saker även om en stödjande partner, nämner han inget om. Angående yttrandefrihet påstår Rubinov att folket inte är moget än, för denna frihet. Han menar att basen för ett fritt land finns men att dessa friheter inte är utvecklade som exempelvis i väst och hävdar att en president i detta land måste ha ett sinne för balans, för hur mycket frihet folket är moget för.

Det är lätt att få uppfattningen att många av ovan citerade mäns perspektiv delas av en avgörande del av den vitryska befolkningen. Det är dock svårt att säga sanningshalten i detta eftersom det som bekant råder informationsmonopol.


Fotnoter

1 Fria teatern gästspelade på Elverket i Stockholm i september 2006.

2 SIDA’s policy for civil society, April 2004.

Om Söderbaum Hanna 1 artikel
Hanna Söderbaum är D-student i statskunskap vid Uppsala universitet. Under höstterminen praktiserade hon vid sektionskontoret i Minsk, filial till Sveriges ambassad i Moskva. För tillfället skriver hon MFS-uppsats om organisationskultur på svenska företag i Ukraina