Srebrenica 10 år – ett oläkt sår

Av Ulf B Andersson

TV-bilderna på den bosnienserbiske generalen Ratko Mladić en varm dag i juli 1995 kommer länge att finnas kvar i det europeiska minnet. De har blivit en symbol över FN:s och Europas misslyckande och Srebrenica, en stad i östra Bosnien-Hercegovina, och de visade att slagordet ”Aldrig mer” var tomma ord också i Europa. Mladić stod där inför skräckslagna civila bosnjaker (muslimer), klappade en pojke på huvudet och sade:

”Var inte rädda. Ta det lugnt. Bussar kommer att hämta er. Ingen kommer att skada er.” Det var generalens ord för att dölja det som skulle hända. Senare samma dag framträdde Mladic i den serbiska televisionen i Belgrad och sade att ”vi ger denna stad till det serbiska folket. Till sist har tillfället kommit efter 1800-talets uppror mot turkarna då vi kan ta hämnd…”.

I dag arbetar FN:s krigsförbrytartribunal i Haag med att åtala de som anses bära skulden till att omkring 8 000 män i alla åldrar under några dagar sköts ihjäl. Det har tagit lång tid att beivra dessa brott, som i en uppmärksammad – och omdiskuterad – dom har stämplats som folkmord. Många bedömare anser att det är omöjligt att tribunalen ska kunna stänga som planerat år 2010 om inte Radovan Karadžić, president i Republika Srpska under kriget, och Ratko Mladić har infångats. De har varit efterlysta av tribunalen sedan 1995. De första åren kunde de röra sig fritt, men numera finns det ingen som med säkerhet vet var de befinner sig. Inför känsliga förhandlingsdatum med EU ökar spekulationerna om att Mladić snart ska skickas från Serbien till Haag. Så var det i slutet av februari när serbiska medier till och med gav detaljerade uppgifter om att förhandlingar pågick med Mladić om hur blodsutgjutelse skulle undvikas. Men ingen general reste till Haag den här gången heller.

Efter att den jugoslaviske ex-presidenten Slobodan Milošević avled i sin cell i Haag den 11 mars 2006 är det svårt att veta hur detta kommer att påverka den serbiska viljan att samarbeta med tribunalen i Haag. Regeringen i Belgrad har ett bräckligt regeringsunderlag och landets största parti, det högerextrema radikalpartiet, är svurna motståndare till tribunalen och hoppas att vinna ett nyval. Medan omvärlden ser Karadžić, och Mladić som ondskans inkarnation är stämningarna annorlunda bland serber, inte minst i Bosnien. Det Republika Srpska, som idag är en av två entiteter i Bosnien, fick sin bekräftelse i Dayton-avtalet som undertecknades 1995. På uppdrag av FN skulle 60 000 utländska soldater se till att freden respekterades. I november 2004 hade antalet soldater minskat till under 10 000 och befälet har övergått från Nato till EU. Men trots att över tio år har gått sedan vapnen tystnade längs frontlinjerna i de bosniska bergen varnar de mest pessimistiska för att den internationella styrkans tillbakadragande skulle medföra ett nytt krig.

En opinionsundersökning gjord i Republika Srpska i april 2005 visade att 60 procent av de tillfrågade ansåg Mladić vara en hjälte. Regeringen i Republika Srpska har sent omsider tvingats erkänna massmorden i Srebrenica, men många ser det som en läpparnas bekännelse framtvingad av Paddy Ashdown, som var chef för Office of High Representative, den internationella instans som fortfarande ytterst bestämmer i Bosnien. Serbiska demokratiska partiet (SDS), som grundades av Karadžić, dominerar fortfarande politiken i Republika Srpska. Partiet anses nu försöka distansera sig från krigsårens förbrytelser. Tomislav Kovać, inrikesminister i Republika Srpska förklarade i juni 2005 att general Mladić hade genomfört operationen i Srebrenica själv medan general Manojlo Milovanović, tidigare försvarsminister i Republika Srpska, kritiserade Mladić för att inte ha överlämnat sig till tribunalen i Haag. Den här typen av kritik möts bara av förakt av personer som Branko Todorović, som leder Helsingforskommittén i Republika Srpska.

– Varför sade inte Kovać det här 1993 eller 1996? Det här är ett patetiskt försök från ledarna i SDS att distansera sig från den politik partiet bedrev och där Mladić bara var en av de främsta verkställarna, sade Todorović till Institute for War & Peace Reporting (IWPR).

Todorović och andra kritiska röster i Republika Srpska menar att dagens SDS å ena sidan behöver tvätta av sig stämpeln som krigsförbrytare och å andra sidan måste ta hänsyn till den väljarkår som fortfarande ser Mladić som en krigshjälte. Och det anses fortfarande vara så att skugglika kriminella nätverk runt SDS ser till att Karadžić och Mladić kan hålla sig undan tribunalens efterlysningar.

Runt den 11 juli varje år blir händelserna i Srebrenica 1995 återigen som ett öppet sår. 2005 hade tio år gått och mellan 30 000 och 50 000 människor kom till minnesmärket och gravplatsen i Potocari. De kom för att påminna om att Srebrenicas offer inte är glömda och de kom för att ta farväl av ytterligare 610 identifierade kroppar som nu får vila i Srebrenicas jord. Tidigare har 1 327 personer begravts i Potocari, medan identifieringen har gått långsamt. Nya sekundära gravplatser hittas ständigt och nya kroppsdelar grävs upp som sedan ska pusslas ihop med andra kroppsdelar. Vid årets ceremoni i Potocari deltog för första gången presidenten från Serbien-Montenegro, Boris Tadić. Att han reste dit var ett viktigt steg för att erkänna det ansvar serberna bar för massakern, men det förvånade en del bedömare att Tadić inte bad om ursäkt för det som hände i juli 1995. Den bosnienserbiske presidenten Dragan Čavić uppgavs ha lämnat ceremonin före begravningen av de 610 offren. Som ett tecken på hur djup klyftan fortfarande är i dagens Bosnien sade en representant för Srebrenicas mödrar i sitt tal: ”Leve Bosnien- Hercegovina, död åt förövarna av folkmord på detta land”.

Dagen efter ceremonin i Potocari arrangerade serberna en egen minnesceremoni. Omkring 1 000 serber samlades i Bratunac för att hylla minnet av de 3 000 serber som påstås ha mördats av muslimska styrkor i Srebrenica-området 1992-95. Inga internationella deltagare kom, men en rad politiska ledare från Republika Srpska och Serbien deltog. Den serbiske presidenten Boris Tadić skickade en medarbetare medan den serbiske premiärministern Vojislav Koštunicas parti skickade sin vice ordförande, Sanda Rašković-Ivić. Det serbiska radikala partiet (SRS) skickade sina ledare, Tomislav Nikolić och Aleksandar Vučić.

I Bratunac fanns också de högsta politiska ledarna bland Bosniens serber på plats. Borislav Paravac, den serbiske representanten i det bosniska presidentrådet (som består av en bosnjak/muslim, en kroat och en serb) sade att alla serbiska byar runt Srebrenica brändes ned 1992. Presidenten i Republika Srpska, Dragan Cavić, betonade i sitt tal att serber har samma rätt som muslimer att få veta vad som hände deras anförvanter och att få en rättvis prövning av dessa övergrepp. Det har också varit det internationella samfundets uppfattning. Naser Orić, som under kriget var den bosniska arméns befälhavare i Srebrenica, greps i Tuzla i april 2003 och flögs till Haag. Där pågår en rättegång mot honom sedan 2004. Orić anklagas för övergrepp riktade mot serber.

Men att kräva rättvisa för alla offer, oavsett vem som har drabbats och vem som har begått brotten är en sak. Att förneka brott och hylla dem som var ansvariga för brotten är en annan sak. Enligt en uppgift i Sarajevotidningen Dnevni Avaz ropades talkörer som ”Leve Karadžić” och ”Leve Mladić” vid ett minnesmöte den 12 juli i kulturhuset i Srebrenica. Bland gästerna på mötet fanns Cavić, premiärministern i Republika Srpska, Pero Bukejlović och inrikesministern Darko Matijašević. Ingen av dem reagerade.

Sadik Ahmetovic, bosnjak som är vice ordförande i kommunfullmäktige i Srebrenica, reagerade så här enligt Dnevni Avaz:

– Det här visar att ingenting har förändrats i deras politik. Från krigets dagar med krigsförbrytelser och folkmord fram till i dag så är det samma politik.

Srebrenica och andra städer i östra Bosnien beskrivs i dag som spöklika ställen, invånarantalet ligger långt under siffrorna från 1992, arbetstillfällena är få och unga människor oavsett etnisk tillhörighet ser ingen framtid där. I Zepa, den andra enklaven i östra Bosnien som intogs av bosnienserberna sommaren 1995, finns i dag 500 återvändande bosnjaker. En av dem har arbete.

Krigsförbrytartribunalen i Haag fortsätter att jaga dem som beordrade massmorden. Gripandet i Buenos Aires den 8 augusti 2005 av Milan Lukic, efterlyst sedan 1998 för bland annat mord på 135 civila bosnjaker i Visegrad, visade att det inte finns någon säker tillflyktsort för krigsförbrytare. För den kroatiske generalen Ante Gotovina var frihetens dagar över när han den 8 december 2005 greps av spansk polis på Teneriffa och flögs till Haag. Gotovina är anklagad för mord på civila serber i Krajina i Kroatien i samband med Operation Storm sommaren 1995 och hade hållit sig undan sedan 2001. Förhoppningsvis kommer den dag när även Karadžić och Mladić inför FN-tribunalen i Haag tvingas redovisa hur morden på 8 000 män planerades och utfördes.

FOTO: Adam Haglund, Forum för Levande Historia. Här kan du hitta orginalbilden http://www.levandehistoria.se/klassrummet/den-livsfarliga-historien/del-2-folkmordet-i-srebrenica

Om Ulf B Andersson 1 artikel
Ulf B Andersson, journalist och författare till boken "Tuzla-förnuftets oas. Bosnien mellan krig och fred" (Federativs, 1996)