News Ticker

”Antingen är du det eller inte” – om förhållandet mellan det förflutna och nuet i Serbien

The following two tabs change content below.

Jelena Spasenić, fd Belgradbo, är fil mag i nordiska språk, lärare i serbiska/kroatiska/bosniska vid Uppsala universitet och blivande antropolog

Av Jelena Spasenić

Nadežda Milenković är en serbisk expert på marknadsföring. Hon är dessutom kolumnist i den serbiska tidskriften Vreme. I anslutning till en reklamkampanj för ett ölmärke kom hon på en intressant slogan – ”Ili jesi, ili nisi”, dvs ”antingen är du det eller inte”. Milenković har i en radiointervju förklarat att hon länge haft behov av att säga att det åtminstone ibland finns situationer i livet då man antingen är det eller inte. Man kan inte vara en aning fascist eller en aning arbetsam; man kan inte acceptera något därför att en person säger det samtidigt som man fördömer det när en annan talar om exakt samma sak. Man måste ta ställning och det känns mycket bra när man en gång gjort det, menar hon.

I det Milenković sa kände jag igen mycket av serbernas irritation, inklusive min egen, över den politiska ledningens dubbla spel. Det finns en tydlig, fast ganska förenklande parallell mellan Milenkovićs resonemang och de val som Serbien står inför. Emellertid är den allmänna diskussionen om Serbien både utomlands och på hemmaplan också förenklande och lämnar tyvärr inte så många ’om’ och ’men’ mellan ’antingen’ och ’eller’. ’Om’ och ’men’ kan som regel de intellektuella syssla med. I dagsläget gäller det däremot att agera snabbt, effektivt och oavsett vad man än gör, ta en otvetydig ställning i förhållande till det förflutna – vad gjorde exempelvis Serbien i Jugoslavienkriget? Beroende på vad man anser om den saken, kommer man att förhålla sig på ett motsvarande sätt till de äldre samhällsstrukturerna, eller rättare sagt till de människor som sedan en lång tid tillbaka, dvs fortfarande, representerar dessa strukturer. ’Fortfarande’ betyder alltså att de är kvar och att ledningen därigenom redan tagit ställning, dock utan några helt otvetydiga, offentliga besked. Detta ger mig och många andra en tankeställare. Antingen är vissa människor brottslingar, eller så är de inte det. Eller är en sådan kategoriskhet kanske för mycket att begära i ett samhälle där maktinnehavarna håller varandra om ryggen på grund av ömsesidiga tjänster och där det just nu inte kan vara annorlunda? Ska man vänta på att enstaka individer vänder varandra ryggen för att äntligen inse att de finns där för medborgarnas skull och inte tvärtom?

I Serbien har naturligt nog de flesta funnit sig i sin maktlöshet. De lyckades dock samla kraft för ett uppror mot Milošević, men det verkar som just det upproret inte räcker särskilt långt. Nu befinner sig landet i ett övergångsstadium som präglas av ett slags separationsångest, ensamhet och oro. Serbien har nämligen separerats från en maktregim och en förbundsstat; det är fortfarande isolerat i de flesta bemärkelser; människorna är oroliga för framtiden, då landet har tömts på sina viktigaste tillgångar i nästan alla former. Dessutom står Serbien i skamvrån på grund av ett folkmord i Bosnien som det anklagas för. Separationen har också krävt att man skapar distans till eller tar avstånd från det ’förra livet’, vilket kan vara oerhört svårt för den enskilde för att inte tala om ett helt samhälle där alla enskilda liv ska samordnas. De ’vanor’ som serberna skaffat sig under de senaste femton åren och som de nu måste göra upp med, har försatt dem i en påfrestande situation i alla avseenden. Västeuropa har inte sparat på sin kritik och inte heller dragit sig för att måla upp Serbien som ytterst underutvecklat, samtidigt som många västeuropeiska politiker, intellektuella och journalister såsom väntat inte visat några tecken av större vikt på självdistans i Jugoslavienfrågan.

Vid första anblicken på de serbiska förhållandena drar vi ganska entydiga slutsatser, eller rättare sagt sparas vi den mödan eftersom de redan är dragna och upprepas flitigt – medan resten av Europa demonstrerar framstegets innebörd, begår serberna ett folkmord på bosnienmuslimer; och medan resten av Europa satte punkt på andra världskriget för sextio år sen, lär serberna har satt bara ett kommatecken där för att när tiden är mogen fortsätta sin offensiv för ett Storserbien. Denna fick sin höjdpunkt i Srebrenica. Sådana slutsatser går självfallet inte att undvika när de berör det okränkbara människolivet som en politisk fråga, dvs som ett medel som används i storslagna, militaristiska och politiska syften. Det skadar emellertid knappast att tänka att det alltid pågår en osynlig kamp mellan olika framställningar av den sociala verkligheten och att denna sällan är så enkel att man kan dra entydiga slutsatser om den. Den första anblicken ger alltså ingen säker kunskap utan endast vaga intryck.

Hur bemöter man exempelvis anklagelserna om Srebrenica i Serbien? På alla sätt som man kan tänka sig. På det officiella planet, i parlamentet och i medierna, utövas en relativt stor press – med serbiska mått mätt – på den allmänna opinionen att inse dess moraliska ansvar för de politiska beslut man stöttat och det allmänna tillstånd i vilket man så länge funnit sig i. Det serbiska parlamentet har däremot inte lyckats få till stånd ett dokument där det enhetligt skulle ta avstånd från Srebrenica. De individer och organisationer i Serbien som just nu hårt driver sina krav på att ålägga serberna en kollektiv skuld är relativt få och illa omtyckta, men de kan i alla fall framföra sina budskap fritt. Precis som man kan tycka att parlamentsledamöterna inte gör sitt jobb och inte heller sköter Srebrenicafrågan på ett vettigt sätt, så framstår också den kritik som riktas mot serberna för deras vägran att acceptera ’sanningen’ om Jugoslavienkriget som ganska håglös. De politiska besluten verkar vara övervägande kortsiktiga och inkompetensen på många plan är förbluffande, medan allt detta förargar den vanliga serbiska medborgaren och underblåser nationalismen.

Det som uppenbarligen fattas är en konkurrens mellan i grunden skilda politiska program som skulle vara mer verklighetsnära, pragmatiska och sakliga. Nu har man bara en hård konkurrens mellan olika typer av personangrepp. Visst finns det många politiska partier i Serbien, kanske för många, men de skillnader dessa uppvisar ter sig inte som särskilt tydliga. Mitt intryck är att deras funktion snarare är att förbrylla än göra förhållandena klara för medborgaren. Inför detta börjar man känna resignation, ointresse, ja, den maktlöshet som kommentaren ”Svi su isti!” – ”De är likadana allihopa!” ger uttryck för. Tyvärr ligger det mycket i det. Just nu framstår det politiska etablissemanget som så segt att serberna skulle behöva göra ett uppror mot varje enskild politiker från Miloševićs tid för att de äntligen ska dra sig tillbaka och låta andra komma fram. Vilka skulle det vara i så fall och var finns de? Visst har många unga människor lämnat landet men många är också kvar. De menar att de inte kan komma till tals på grund av de som har ’vuxit ihop’ med sina poster, men det finns ändå relativt fria kanaler för alternativa åsikter som lyckas nå ut till ganska många.

I radioprogrammet Peščanik yttrar sig det borgerliga, intellektuella Serbien kritiskt om de aktuella sociala problemen. Där får man ’avreagera sig’ obehindrat på de politiska ledarna. Vid mitt senaste besök till Belgrad i juni 2005 lyssnade jag på sista programmet för den säsongen. Många intressanta ståndpunkter framfördes, bland annat om en identitetskris bland serberna – ”vi vet inte längre vilka vi är” – på grund av alla lögner som de i åratal matats med; om deras förväntningar och krav som ständigt sjunker – ”man väntar sig inte längre något av sig själv”; om hur politikerna underskattar folket och den allmänna opinionen; om hur pass rädda människorna blivit då de inte riktigt ser någon mening med sina liv; om hur brott inte bestraffas och istället rättfärdigas av etablissemanget; om den potential som Serbien har för att komma ur krisen, vilket man så sällan verkligen diskuterar, osv. Det jag fick höra återspeglade enligt min mening situationen i vilken många befinner sig idag – desperation och sarkasm fanns i stora mängder.

Efter att Milošević avsatts började man fråga sig vad det var som hände”. Nu ställs man istället inför frågorna ”vad har vi gjort?” och ”har vi gjort det?”. Att titta bakåt i ett traumatiskt förflutet är påfrestande, men att känna att man inte har någon framtid är kanske ännu värre. Den typen av pessimism vilar tungt över Serbien. Ett steg framåt kontras med två steg bakåt och tiden räcker inte till, menar historikern Branka Prpa. Sett i ett historiskt perspektiv kommer Serbien till slut att försvinna, om man fortsätter göra så. Hur många steg bakåt kan man egentligen ta i sin pessimism? I likhet med en av gästerna, antropologen Ivan Čolović i Peščanik, är jag rädd för att man på grund av den hårda kritik som man överöst Serbien med under den senaste tiden samt det faktum att man också på hemmaplan är intrasslad i en diffus och omdömeslös politisk retorik, att man alltså därför blivit blind för de positiva lösningar som faktiskt finns till hands. Någonstans finns det väl alltid en utväg. Men en allmän resignation leder ingenvart. Det innebär ett stillastående som tyvärr passar vissa människor i systemet.

Kanske kommer man så småningom att marknadsföra och sätta upp en annan slogan som också tillhör Nadežda Milenković – ”Ako vam je dobro, onda ništa”, dvs ”Om ni har det bra, okej då”. När människorna i Serbien anser att de har det bra, kommer man inte längre behöva prata sig till döds om alla politiska orättvisor som nu tynger samhället. De flesta har det emellertid inte bra, det är inte okej och därför kommer vi nog att fortsätta diskussionen. Därför kan man även fortsätta insistera på ”antingen-eller” kombinationen för att få lite mer ordning på tillvaron. Man måste alltså välja och framförallt välja bort de alternativ som hittills uppenbarligen inte fungerat, dvs göra sig av med allt gammalt skrot så fort som möjligt.

 

<\/body>