News Ticker

Ubåtskapten med mod att kritisera Kreml

The following two tabs change content below.

Henrik Stub

Latest posts by Henrik Stub (see all)

Av Henrik Stub

För en som växte upp på Nordkalotten under det kalla kriget framstod Sovjetunionen runt kroken som den oövervinneliga brunbjörnen med superkrafter att besegra vilket motstånd den ville: Natos raketsystem, den nordatlantiska flottstyrkan, västvärldens alla hockeylandslag tillsammans. Att tjugo år senare möta själva frontpatrullen för denna svunna imperiemakt , ubåtskaptenerna, som bokstavligen vakade över stridspetsarna är en påminnelse om tidens förgänglighet. De bredaxlade sovjethjältarna på kommandobryggorna var lika fruktade i väst som de var beundrade av sina landsmän. Idag är de vanliga statspensionärer utan privilegier i det nya Ryssland.

På Ubåtsklubben i Sankt Petersburg samlas några av dem regelbundet för att utväxla erfarenheter och minnas andra, och i vissa hänseenden bättre tider. En ubåtskapten hade det bra ställt i Sovjetunionen och var respekterad i samhället. Idag är det få som minns. Den här tisdagskvällen anordnas ett möte för sjömän från tolv olika fartyg. Den självklara auktoriteten i församlingen är Igor Kurdin, verksamhetschef i klubben och pensionerad kommendörkapten i Nordflottan. En efter en tittar mötesdeltagarna in på hans kontor: före detta konteramiralen Garij Lojkanen, före detta kommendörkapten Boris Kolida, tidigare örlogskaptener. Ingenting vid herrarnas anspråkslösa uppsyn tyder på att de en gång var mäktiga män i supermaktens tjänst.

– Boris Kolida som du såg nyss var en av 27 överlevande från haveriet med K-278 Komsomolets utanför Björnön 1989. 42 omkom, säger Igor Kurdin torrt.

Själv var Kurdin fartygschef på två olika ubåtar, en kärnvapenbestyckad Navaga “Yankee” och ett modernare fartyg av typen Delta-IV. Hans kontor pryds av fotografier och utmärkelser från tjänsteåren på Kola där han som ung lovande officer utsågs till sekond på jättefarkosten K-219, ubåten som senare skulle förolyckas utanför Bermuda efter en brand i reaktorutrymmet. Då hade Kurdin befordrats till ett annat fartyg. Fyra sjömän dog i olyckan, flera har senare avlidit av den strålning de utsattes för ombord.

Själv råkade Igor Kurdin aldrig ut för olyckor, bedyrar han, hans fartyg bedömdes vara bland de bästa och säkraste i hela flottiljen och han fick ständigt goda vitsord från besättning och militärledning.

– Jag tänker ofta tillbaka på mina första seglatser som befälhavare på Delta K-407.

Det var min bästa tid i karriären, jag var mycket stolt.

För Kurdin och hans officerskollegor innebar perestrojkan en förändring till det sämre. Det blev uppenbart att sovjetstaten var bankrutt, militären kom på undantag och löner frös inne. Karriärofficeren Kurdin, som aldrig ifrågasatte partiet och stabsledningen, började misströsta. Order följde på kontraorder, ingen visste egentligen vem som hade befälet. Han visar mig ett brev från Boris Jeltsin, som gick ut till alla fartygschefer med ett högst förvirrat innehåll. Jeltsin var då i början av sin presidentperiod och visste att han inte kunde utmanövrera de konservativa kommunisterna utan militärens stöd. Det blev för mycket för Igor Kurdin. Han tog inga fler order från det röriga Moskva.

– När Gorbatjov tillfångatogs vid statskuppen den 19 augusti 1991 var jag ute i skogen och plockade svamp.

Efter sitt avsked från flottan 1995 bildade Kurdin, tillsammans med två kollegor, Ubåtsklubben. Där har han, med bibehållen tjänstegrad, ägnat sig åt att bygga upp ett militärhistoriskt kunskapscentrum med tonvikt på ubåtsvapnet. Från sin källarlokal i Petersburg bistår han forskare och journalister med källmaterial som kan belysa hittills okända sidor av den sovjetiska och senare ryska ubåtshistorien, också dess många fatala misstag. Det senare är kontroversiellt. I Ryssland förknippas Kurdin främst med efterspelet till Kursk-olyckan 2000, då han i fräna ordalag gick ut i ryska och medier i väst och kritiserade regeringen och militärledningen för att systematiskt undanhålla fakta. Det lämnade fältet öppet för allehanda spekulationer kring orsaken till olyckan, menade han. I tidningen Izvestija förekom till exempel den fantasifulla uppgiften att Kursk skulle ha utsatts för ett “tjetjenskt terrordåd”. Biträdande premiärminister Ilja Klebanov antydde att fartyget sjönk på grund av en kollision med en främmande ubåt, “troligen brittisk”.

– Ingenting av detta var sant. Det var dimridåer som syftade till att flytta fokus från den bristande säkerheten och ytterst från den ryska militärmaktens brist på respekt för den enskilda soldatens liv och hälsa, säger Kurdin idag.

Att det i själva verket var en torpedexplosion ombord som orsakat katastrofen insåg Kurdin direkt. Hans teori skulle senare få stöd av militärtidningen Krasnaja Svezda, som uppgav att Kursks torpeder två år före olyckan hade bytts ut mot nya, billigare, men för besättningen farligare pjäser. Bytet till nya stridsrobotar, som avfyrades med högexplosivt flytande bränsle, skedde mot officerskårens vilja men drevs igenom av försvarsministeriet, ivrigt påhejat av militärindustrin.

De första dagarna efter katastrofen teg Kurdin om vad han visste i förvissningen att lojal tystnad var det bästa för rikets säkerhet och flottans anseende. Han var trots allt officer. Men regeringens lögner blev till slut för många och efter någon vecka övergav han sin strategi och tog till orda. Hans tankar fanns hos de unga sjömännen och deras familjer. Kurdin berättar inlevelsefullt om en yngling som inför mönstringen 1999 sökte upp honom för att söka råd om val av tjänstegren.

– Satsa på ubåtsförsvaret, det är vårt finaste uppdrag, sa kommendörkaptenen till pojken.

Ett år senare omkom den unga soldaten ombord på Kursk.

När haveriutredningen presenterades 2002 hade regeringen tagit till sig kritiken från anhöriga och fackkunniga, Kurdin inräknad. De konspiratoriska idéerna från tiden efter katastrofen hade lagts åt sidan till förmån för en nykter teknisk analys, som kunde tolkas som en försiktig självkritik från regeringens sida. Den regeringstillsatta kommissionen slog fast att ett “fel” på torpedbränslet hade orsakat två kraftiga explosioner som omedelbart sänkte fartyget. Denna version låg nära Kurdins egen övertygelse, kanske med undantag för det med “felet”. Försvarsmakten, antyder en källa i hans närhet, visste mycket väl vilka risker det innebar att byta ut Kursks torpeder. Det var inte tal om något “fel”.

Större delen av sin tid på ubåtsklubben ägnar Kurdin och hans kollegor åt att samla in pengar till drabbade sjömansfamiljer. En internationell insamlingsfond har upprättats på Kurdins initiativ. Det har varit många missöden i ubåtsförsvaret genom åren och offren är många. Inte alla har fått samma behandling som Kurskmanskapets familjer, som vardera kompenserades med en relativt stor summa pengar från den ryska staten och dessutom fått generösa donationer från utlandet. Det har skapat mycket ont blod hos anhöriga till andra och mindre uppmärksammade ubåtsoffer, som fått nöja sig med en bråkdel. Senast aktualiserades detta i augusti 2003, då nio besättningsmän drunknade under en bogseringsoperation i Vita havet. Den utrangerade ubåten, K-159, sjönk. Den gången utlystes inga officiella sorgehögtider, inga militära utmärkelser tilldelades, endast en liten efterlevandepension betalas ut. Allt var tillbaka vid det vanliga. Dessa familjer ligger Kurdin särskilt varmt om hjärtat, de många som förlorat en son, en far eller en make, och som sörjer i tysthet.

– Om det kommit någonting gott ur Kurskolyckan, så är det regeringens större varsamhet med lögnen. Moskva har lärt sig en läxa om öppenhet och ger numera raka besked till de anhöriga.

På ubåtsklubben lever man under alla omständigheter upp till devisen om öppenhet. Själv ringer jag vid lunchtid och får audiens samma eftermiddag. Det är mycket obyråkratiskt – och om man vill – osovjetiskt. Stämningen är lågmäld och vänlig, och kanske lätt att missta sig på. Det är inga milda män som passerar i korridoren med fridsamma ansikten. “Jag skulle inte ha tvekat att avfyra en missil om jag fått order om det” som Kurdin själv uttrycker det.

I kväll är det glada miner och alla ubåtsmän är välkomna, dvs. alla utom en person, Anatolij Mikhailovitj Gusjin. Det var mannen som rattade sin U137 rakt upp på en kobbe i Karlskrona skärgård 1981.

– Så pinsamt för oss kollegor och hela vårt land. Det var en ren felnavigering. Navigatören trodde att ljusen från husen i strandlinjen var stjärnor och navigerade efter vad han trodde var ett himlavalv.

Det låter långsökt?

– Men så var det. Vi var för övrigt aldrig inne på svenskt territorialvatten, aldrig närmare än de tillåtna 12 nautiska milen.

Hmm…

– Aldrig.

 


 

 

Henrik Stub, Stockholm den 6 maj 2004

 

<\/body>