News Ticker

“Ni är kvinna och jude: tillsammans är det för mycket”

Av Börje Lindblom

Med de orden avslogs doktor Marietta Blaus begäran om en officiell akademisk utnämning eller åtminstone någon form av betald anställning. Hon hade då under många år arbetat som laboratorieassistent utan betalning och fått åtskilliga internationella utmärkelser för sin forskning om kosmisk strålning.

Det var ett hinder för den personliga utvecklingen att vara kvinna, att vara jude och – på ett allmänt plan – att vara socialist eller åtminstone vänster under andra hälften av 1800-talet fram till 1930-talet. Ytterligare ett hinder av generell natur var föräldrarnas ekonomi – de måste helt enkelt ha det gott ställt för att söner och döttrar skulle kunna få bedriva högre studier.

Denna artikel grundar sig i allt väsentligt på Harriet Pass Freidenreichs bok Female, Jewish, Educated: The Lives of Central European University Women (Indiana University Press, 2002). Boken är en samling kronologiskt ordnade biografiska notiser, från hemmiljö över studier, karriär, familj till personligt engagemang i politik och kvinnofrågor. Framställningen är begränsad till judiska kvinnor som studerade vid tyskspråkiga universitet i Tyskland, Österrike (det habsburgska riket) och Schweiz. Hennes biografiska framställning lämnar jag för en strukturell redogörelse för de faktorer som gynnade eller missgynnade judiska kvinnors högre studier och karriärmöjligheter. Detta metodologiska ställningstagande har sin grund dels i övertygelsen att dessa kvinnors situation måste ses i relation till samhället i övrigt, dels i förhoppningen att kunna komma fram till mera allmängiltiga slutsatser om dessa faktorer.

Att ha rika eller fattiga föräldrar

Högre utbildning handlade i hög grad om pengar, föräldrarnas pengar. Universitet och högskolor var inte gratis. För den som inte kunde bo i föräldrahemmet fordrades dessutom pengar för att bekosta boende och andra levnadskostnader på främmande ort. Barn till arbetare och andra med låga inkomster fick på sin höjd gå några år i folkskolan för att nödtorftigt kunna läsa, skriva och räkna. Det var först inom medel- och överklassen som föräldrarna kunde kosta på sina barn studier vid något universitet. Det fanns visserligen undantag. Den judiske handelsmannen Sinai Welt i Czernowitz (nuvarande Tjernovtsy i Ukraina) hade bestämt sig för att hans fyra döttrar skulle doktorera. De lyckades också med detta. Tre av döttrarna doktorerade i medicin – Rosa i Bern 1878, Sarah och Leonore i Zürich 1885 respektive 1888. Den yngsta systern, Ida, blev doktor i kemi i Genève 1895.

Som grupp hade judarna bättre ekonomiska levnadsförhållanden än den övriga befolkningen. Deras andel av medelklassen var betydligt större än vad som motsvarade deras andel av befolkningen. Inom medelklassfamiljerna var intresset för högre utbildning stort. Familjefadern var ofta läkare, advokat, lärare eller industriman, hade hög utbildning och var många gånger angelägna om att barnen, åtminstone pojkarna, skulle få möjlighet att studera. Söner och döttrar gick därför ofta i faderns fotspår.

Tiden efter första världskriget innebar ett ekonomiskt uppsving, som kom allt större grupper till del. Samtidigt förbättrades utbildningssystemet. Därmed kunde också flera grupper få del av den högre utbildningen.

Att vara jude

Rubriken väcker två frågor. Vad utmärker en jude och hur ser judarna på sig själva? Hur ser andra på judarna?

Religion och etnicitet

Det ursprungliga var att judarna inte trodde på Jesus, Guds son, och inte heller accepterade Nya testamentet. Det finns idag många schatteringar av judendomen, men här räcker det med att göra en enkel indelning i ortodox och sekulär judendom.

För de judiska universitetskvinnorna var religionen den viktigaste identitetsfaktorn. Den ortodoxa judiska gemenskapen var strängt patriarkalisk. Rabbinerna var alltid män och synagogan var männens. Kvinnornas uppgift var att inom hemmets väggar iaktta gällande judiska regler. Man kan säga att kvinnorna uttryckte judiskheten i hemmet. Pojkar sattes tidigt i bibelskolor, jeshiva, men även flickor fick undervisning i judisk historia. Också i strängt kristna familjer, som även de var patriarkaliskt styrda, var kvinnans plats i hemmet. Kristna och judiska kvinnors situationer skilde sig med andra ord inte alltför mycket från vararandra.

I sekulariserade judiska familjer respekterades viktiga judiska helgdagar, då också synagogan besöktes. De var judar till namnet, men inte till gagnet. I familjen var det fadern som styrde och modern som skötte hemmet och barnen, även om kvinnan åtminstone i medelklassfamiljer hade fått en viss utbildning.

Många judar, framför allt i medelklassen, lämnade judendomen helt. Av de judiska universitetskvinnorna som gjorde detta, blev 40 procent protestanter och 10 procent katoliker, medan 50 procent förblev konfessionslösa. Utvecklingen skedde ofta i tydliga steg: mormor var ortodox, mor var sekulär och hennes dotter blev antingen kristen eller konfessionslös. Trots sekulariseringen fanns banden till den judiska kulturen, normerna och traditionerna kvar. Framförallt de judar som lämnat judendomen kände sig i första hand som tyskar eller österrikare (åtminstone språkligt och kulturellt) och i andra hand som judar. Man kan säga att de utvecklade dubbla identiteter. Många av de högutbildade judarna ville bli assimilerade i de tyska, österrikiska och ungerska samhällena. De trodde sig också vara det. Under 1930-talet blev de varse att de inte alls räknades som goda och likvärdiga medborgare i respektive stat, vilket kom som en chock.

Antisemitismen

Antisemitism som företeelse är äldre än kristendomen, men har under århundradena ändrat karaktär. Judarna betraktades snarare som en etnisk grupp eller en ras, än medlemmar i ett religiöst samfund. Antisemitismen närdes av framförallt lågutbildades avundsjuka mot de framgångsrika och välbärgade judarna.

Den bästa tiden för judarna vara årtiondena före och strax efter sekelskiftet 1900. Under liberalismen, som åtminstone i Österrike i stor utsträckning drevs av judarna, förverkligades deras emancipation. Reaktionen mot liberalismen kom redan i början av det nya seklet och växte sig allt starkare under 1920- och 1930-talen. Antisemitismen utvidgades från den privata sfären till den offentliga. När Hitler tillträdde som rikskansler 1933 och genomdrev fullmaktslagarna, försämrades judarnas situation inte bara i Tyskland utan också i stater som var beroende av Tyskland – Ungern, Bulgarien, Rumänien och Österrike. Nürnbergslagarna, antagna 1935, riktades direkt mot judarna. I och med tvångsanslutningen av Österrike till Tyskland 1938 inleddes nazismens och antisemitismens spridning på allvar. Tjeckoslovakien var på många sätt ett undantag, mycket tack vare sina ledare Tomáš Masaryk och Edvard Beneš.

För de judiska universitetskvinnorna var lärarbanan så gott som helt stängd, eftersom skolorna undervisade om kristendomen och ofta hade en direkt anknytning till framförallt den katolska kyrkan. Teologi kunde de naturligtvis inte heller studera, men i övrigt valde de bland alla övriga fakulteter med tyngdpunkt på medicin och psykologi. Döpta judar hade större möjligheter att välja utbildning och karriär än de som höll fast vid judendomen.

Judiska kvinnor som var gifta med icke-judar undgick oftast deportation och förintelse, i synnerhet de som bodde i Tyskland. De judiska universitetskvinnorna var inte så förutseende. Till 90 procent gifte de sig med judiska män med ungefär samma inställning till religion. Kvinnorna var verksamma i yrkesföreningar och kvinnoorganisationer. Av 60 ledande feminister i Tyskland fanns 20 judinnor. Däremot var de mindre verksamma i judiska kvinnoorganisationer och andra judiska organisationer. Detta styrker tesen att de judiska universitetskvinnorna identifierade sig som tyskar eller österrikare i första hand. Med den ökande antisemitismen minskade självfallet antalet judiska kvinnor i olika föreningar – antingen blev de utslängda eller så drog de sig tillbaka frivilligt. Att bli utesluten ur en yrkesförening innebar ofta yrkesförbud.

En intressant fråga är hur judarna reagerade på den ökande antisemitismen. Här kan man se tre tendenser. En del, särskilt de som kom från ortodoxa hem, radikaliserades och anslöt sig till sionismen med mål att skapa en judisk stat i Palestina. Andra vände åter till den religiösa gemenskapen. En tredje grupp gick från liberalism till socialism. Liberalismen, som hade förknippats med judarna och deras emancipation, hade marginaliserats. Antisemitismens budskap spreds av nationalsocialismen. Därmed blev dess främsta fiende, vänstersocialisterna, judarnas naturliga hemvist.

Att vara kvinna

Kvinnorna hade flera bevekelsegrunder för sin vilja att skaffa sig en universitetsutbildning. Det viktigaste var att de ville få frihet att välja. Med en god utbildning kunde de förhoppningsvis försörja sig själva och bestämma över sina egna liv utan att “tvingas” till äktenskap med hithörande hushållstjänst. Om de ändå gifte sig, innebar det i många fall att studier och karriär offrades. Förutsättningarna för att kombinera moderskap med studier eller karriär var allmänt sett ganska goda. Det var förhållandevis enkelt att skaffa hembiträde och barnflicka. Ett annat, men säkerligen mindre frekvent argument, var att kvinnorna ville visa att de var lika duktiga som männen.

När – och om – kvinnorna fick arbete, som överensstämde med deras utbildning, fick de ofta arbeta utan lön eller annan ersättning. Det sannolika argumentet var att kvinnan förväntades vara försörjd av en make. Om hon inte var gift, gick försörjningsbördan över till föräldrarna som i bästa fall hade de ekonomiska resurserna att hjälpa sina döttrar.

Utvecklingen gick dock framåt, om än ganska långsamt. Fram till 1908 var kvinnor helt utestängd från tyska och österrikiska politiska organisationer. Den allmänna rösträtten började införas i Öst- och Centraleuropa efter första världskriget. Man kan på god grund anta att diskrimineringen av kvinnorna fortsatte även efter dessa framgångar. Som helhet måste dock konstateras att kvinnornas situation stadigt hade förbättrats.

Att vara socialist

Socialismen utvecklades under mitten av 1800-talet och under århundradets andra hälft bildades socialistiska partier med olika inriktningar. Under 1900-talets början kunde de verka fritt, åtminstone om de kallade sig socialdemokratiska. Efter Hitlers makttillträde försämrades situationen, särskilt för kommunister och socialdemokrater i Tyskland. Det var alltså först efter första världskriget som kvinnor började få fullt tillträde till det politiska livet. Under 1920-talet fungerade det någorlunda bra, även om mycket få kvinnor verkligen lyckades komma in i några lagstiftande församlingar. Några få judiska universitetskvinnor lyckades. Gertrud Klausner och Frieda Wunderlich satt under en tid i Berlins stadsfullmäktige och i Preussens lantdag för det tyska demokratiska partiet (DDP), ett parti till vänster om mitten. Socialdemokraten Toni Sender kom in i Frankfurts stadsfullmäktig och var ledamot av tyska Reichstag i tretton år. En annan socialdemokrat var Käte Frankenthal, stadsfullmäktig i Berlin.

Sammanfattning och epilog

Att vara jude, kvinna och socialist var helt klart en nackdel på universiteten och på arbetsmarknaden. Vad som i det enskilda fallet var avgörande kan vara svårt att urskilja. Historien om Emmy Noether, en “brilliant matematiker”, belyser dilemmat. Hon förnekades en professur på oklara grunder. Hon var jude och höll fast vid sin judiskhet. Hon var socialist och pacifist. Och hon var, som sagt, kvinna. Judiska män, särskilt de som låtit döpa sig, belönades med akademiska utnämningar.

En allmänt förbättrad ekonomi ökade möjligheterna för allt fler grupper från sekelskiftet och framöver att skaffa sig en universitetsutbildning. För judar, särskilt de ortodoxa, försämrades situationen fortlöpande ända till det totala stoppet, som nazismens maktövertagande i Tyskland och spridning till närliggande länder innebar. Politiskt engagemang i socialistiska partier blev en allt större nackdel från 1930-talet.

En överväldigande majoritet av de judiska universitetskvinnorna i Freidenreichs redogörelse lämnade Centraleuropa under 1930-talet och emigrerade till USA, Palestina, Storbritannien och andra länder. De internationella kontakter som de, eller deras män, fått genom sin utbildning och i sin yrkesverksamhet var säkerligen av mycket stor betydelse. De judiska universitetskvinnorna var med andra ord en liten och mycket lyckligt lottad elit.

<\/body>