News Ticker

Hiv-epidemin i Östeuropa och forna Sovjetunionen

The following two tabs change content below.

Per Shapiro

Latest posts by Per Shapiro (see all)

Av Jonas Johansson och Per Shapiro

Östeuropa upplever just nu den snabbast växande hiv-epidemin i världen. Ungefär en miljon människor beräknas idag leva med hiv eller aids i regionen och en fjärdedel av dessa bedöms ha smittats under förra året. I Ryssland har antalet hiv-smittade femtonfaldigats mellan 1999 och 2001 och i Estland var ökningstakten under samma period drygt 12 000 procent, eller med andra ord: under åren 1999 till 2001 blev antalet hiv-positiva 120 gånger fler. Det finns flera viktiga orsaker till att bilden av hiv-situationen i Östeuropa och forna Sovjetunionen fortfarande är otydlig. Det kanske mest grundläggande är att journalister gärna talar om “hiv-epidemin i Östeuropa”. I själva verket är det uteslutande i forna Sovjetunionen hiv-situationen är epidemisk. I övriga östländer är varken förekomsten eller spridningshastigheten högre än i Västeuropa.

Dessutom ger massmedia ofta en förvirrande bild genom att blanda uppgifter som gäller det uppskattade antalet hiv-smittade med uppgifter som gäller antalet registrerade/diagnostiserade hiv-fall. Så fanns exempelvis i Ryssland 173 000 registrerade hiv-fall förra året samtidigt som det verkliga antalet uppskattades vara fyra gånger större. Även om alla uppgifter pekar på samma dramatiska ökning varierar statistiken också över registrerade hiv-fall. Skillnaderna beror på olika mätmetoder och eftersläpningen gör det svårt att få fram de mest aktuella uppgifterna eller att företa systematiska studier över tid.

En både omfattande och snabb ökning

Sant är alltså att antalet hiv-fall ökar inom hela Östeuropa, men att det däremot bara är relevant att tala om en smittspridning av epidemisk hastighet i forna Sovjetunionen. Men även här är det fel att generalisera. Av den miljon människor som idag uppskattas vara smittade av hiv lever 700 000 i Ryssland och 250 000 i Ukraina. I övriga före detta delrepubliker finns med andra ord ungefär 50 000 hiv-positiva sammanlagt – och dessa länder har med andra ord en hiv-prevalens som liknar den i Västeuropa.

I relation till befolkningens storlek är Ukraina och Ryssland också de länder i hela Europa som för närvarande har flest fall av hiv. Den uppskattade förekomsten bland vuxna är en procent i respektive land, vilket är tio gånger högre än i exempelvis Sverige.

Det kanske mest slående är dock inte den stora förekomsten, varken i absoluta eller i relativa tal, utan att spridningen accelererat oerhört snabbt på kort tid. För fyra år sedan fanns 11 000 registrerade hiv-fall i Ryssland, en siffra som idag alltså ökat med nästan 1500 procent (till 173 000) och ändå uppskattas mörkertalet till ytterligare drygt en halv miljon fall. Det är denna med europeiska mått mätt exempellösa spridningstakt som gjort att situationen nu beskrivs som en galopperande epidemi.

Det som gjort det relevant att tala om en hiv-epidemi även i andra forna sovjetrepubliker, trots att andelen hiv-fall i befolkningen inte är anmärkningsvärd, är just att hiv-infektionen där spritt sig lika explosionsartat. I flertalet av dessa länder har andelen smittade mångfaldigats under bara något år. Estland var exempelvis länge förskonat från hiv och nu har landet den kanske procentuellt snabbaste ökningen i världen.

Hiv-epidemins utveckling i det forna Sovjet

När det gäller hastigheten och spridningsområdet kan konstateras, att det ännu 1994 rapporterades endast enstaka fall av hiv från de länder som tidigare tillhörde Sovjetunionen. Året därpå bröt epidemin ut i den ryska exklaven Kaliningrad samt i Ukraina och Vitryssland för att 1996 nå Moldavien och två år senare på allvar etablera sig i Ryssland. Under 2000 och 2001 tog spridningen fart även i Estland, Lettland och delar av Centralasien, i synnerhet i Kazakstan. På senare tid har man också noterat en ökning i Kaukasus.

I juli i år framkom också att Litauen varit betydligt värre drabbat än vad myndigheterna där tidigare känt till. Under första halvåret i år registrerades 254 personer med hiv-smitta, vilket skall jämföras med 72 stycken under hela förra året. Majoriteten, 207 stycken, av de smittade är fångar. Vid en frivillig hiv-testning i maj 2002 visade det sig till exempel att var femte fånge i Alytus Colony-fängelset var hiv-positiv.

Om situationen under 2002 kan annars sägas att det finns vissa tecken på avmattning i de två andra baltiska länderna. Enligt samma halvårssiffror som det svenska Smittskyddsinstitutet publicerade i juli rapporterades 500 diagnostiserade fall i Estland, vilket skall jämföras med 819 under motsvarande period förra året. Fortfarande är självfallet förekomsten mycket hög och skulle motsvara cirka 5000 nya fall per år i Sverige. Även från Lettland rapporteras färre fall (313) under första halvåret 2002, än vad det gjordes under första halvan av 2001 (432).

Myndigheterna överrumplade

Gemensamt för de drabbade länderna i forna Sovjetunionen är att myndigheterna inte var förberedda och reagerade sent på hiv-smittans snabba ökningstakt. Beredskapen var i det närmaste obefintlig och något preventivt arbete förekom inte heller. Dessutom har Västeuropas uppmärksamhet på situationen irriterat myndigheterna i det tidigare Sovjetunionen, eftersom länderna i ytterligare ett sammanhang utpekas som oupplysta och i en negativ dager. Några resurser till upplysningskampanjer finns dock knappast – eller åtminstone har informationsarbetet inte prioriterats. Inte heller finns mycket till resurser när det gäller behandling och hjälp till dem som drabbats. Tillgången på antiretrovirala mediciner är i det närmaste obefintlig. I Estland behandlades exempelvis endast ett fyrtiotal personer med hiv-medicin under förra året och detta var människor som burit smittan länge. Kostnaden för behandling är, trots att medicinpriserna sjunkigt kraftigt, en ouppnåelig lyx för de flesta smittade.

Injektionsmissbruket dominerar

Den alltigenom dominerande smittvägen i samtliga av de drabbade länderna har varit det intravenösa drogmissbruket. En överväldigande majoritet av de hiv-smittade är dessutom yngre människor (15 till 24 år). Det uppskattas att ungefär en procent av befolkningen i före detta Sovjetunionen är injektionsmissbrukare och detta har utgjort grogrunden för hiv-epidemins löpeldsliknande spridning. Ryska hälsoministeriet uppskattar att 5 till 10 miljoner pojkar och män mellan 15 och 20 år kommer att vara hiv-positiva om fem år. I samtliga länder betraktas missbrukare i mångt och mycket som kriminella utan någon rätt till vård. För att få delta i ett metadonprogram krävs vanligen att man är över 18 år.

Länge har myndigheterna uppfattat hiv-smittan som isolerad till narkomankretsar och under epidemiernas första år rapporterades endast ett fåtal sexuellt överförda hiv-infektioner. De postsovjetiska republikerna var inte längre slutna samhällen, men de hade fortfarande relativt lite interaktion med omvärlden och krångliga visumregler hämmade turismen. Dessutom fanns ingen gaykultur och de flesta homosexuella män dolde fortfarande sin läggning.

Om aids och sedermera hiv-infektion i Västeuropa och USA länge betraktades som en “bögsjukdom”, drabbade den initiala hiv-epidemin i forna Sovjetunionen alltså nästan uteslutande intravenösa narkomaner. Statistik från Kaliningrad, den region som hade den tidigaste “explosionen” av hiv, visar att av 1400 registrerade hiv-smittade 1997, hade endast tre smittats vid homosexuell kontakt

Nya grupper smittas

Idag ser bilden delvis annorlunda ut och sjukdomen sprider sig successivt till andra delar av befolkningen, främst därför att många kvinnliga injektionsmissbrukare finansierar sitt missbruk genom prostitution.

Den ökade hiv-förekomsten bland prostituerade i Estland och S:t Petersburg har också skapat oro i Sverige och Finland. Sexturismen har från svensk sida ökat sedan den nya prostitutionslagen trädde ikraft i Sverige och i S:t Petersburg beräknar den finska polisen att det idag finns närmare 6 000 lägenhetsbordeller.

Att myndigheterna trott att hiv-epidemin varit begränsad till narkomankretsar gör också att upplysningskampanjerna till andra grupper, som främst löper risken att smittas genom sexuella kontakter, varit helt frånvarande. I Ukraina har exempelvis bara 9 procent av tonårsflickorna kunskaper om hur man skyddar sig mot hiv och i Tadzjikistan har endast var tionde tonårsflicka överhuvudtaget hört talas om hiv eller aids. I flertalet av länderna lever i princip hela den yngre befolkningen med minst en större missuppfattning om sjukdomarna. Att det preventiva arbetet inte prioriterats märks också på att kondomanvändandet fortfarande är mycket lågt i hela regionen samtidigt som i princip alla sexuellt överförbara sjukdomar ökar kraftigt i omfattning.

Två faser

Den postsovjetiska hiv-epidemin går alltså, liksom de flesta andra hiv-epidemier, att dela in i en tidig fas, där viruset spred sig extremt snabbt främst inom vissa riskgrupper, i detta fall bland injektionsmissbrukare, och en senare, där viruset sprider sig snabbt men likväl mindre snabbt bland befolkningen i stort.

Fortfarande är alltså en övervägande majoritet av de smittade i forna Sovjetunionen injektionsmissbrukare. Bakom den stora andelen missbrukare döljer sig i sin tur massarbetslöshet, fattigdom och ekonomisk osäkerhet, liksom att den tidigare sociala kontrollen försvunnit och ersatts med social otrygghet. Övergången till marknadsekonomi har varit problematisk och välståndet växer mycket långsamt.

Hiv-epidemin sammanfaller således med en omfattande social förändring som legat till grund för en ökning av det intravenösa missbruket – ett missbruk som på flera sätt skiljer sig från motsvarande narkomankultur i väst. I många avseenden skulle man kunna säga att hiv-explosionen i Kaliningrad i mitten på nittiotalet förebådade vad som komma skulle i hela forna Sovjetunionen.

Sjömännens barn

Aleksandr Dreizin, som är Kaliningradregionens ledande smittskyddsläkare, menar att det stora antalet narkomaner till stor del kan förklaras av sociopsykologiska faktorer. Eftersom en så stor del av männen i regionen var sjömän och var borta större delen av året, skulle deras barn komma att växa upp med huvudsakligen en förälder. Dreizins teori är att dessa barn ofta blev materiellt bortskämda samtidigt som pappans ständiga frånvaro bidrog till en känsla av otrygghet. Många fäder på sjön blev också alkoholiserade och många förlorade jobbet efter Sovjetunionens fall. När så hiv gjorde sin entré i regionen i mitten av 90-talet, möttes alltså viruset, enligt Dreizin, av en generation unga människor som genom sin uppväxt löpte stor risk att bli narkomaner och många blev det. På två år registrerades drygt 1400 smittade i regionen. Av dessa var cirka 900 män under 25 år.

Kompott av diaboliskt slag

Det stora antalet intravenösa missbrukare vore kanske tillräckligt för att förklara en del av denna höga siffra. Att narkomaner smittar varandra genom att dela sprutor är vanligt i många länder. Men det skulle visa sig att situationen i den ryska exklaven var betydligt mer diabolisk.

“Kompott” som drogen kallades på gatan tillverkas av en substans som utvinns ur vallmons frökapslar med hjälp av kaustiksoda. Drogen är relativt billig och oerhört stark. Men till skillnad från de flesta andra droger, såldes kompotten av langarna som en färdig lösning. Man träffade en langare, betalade och fick dra ut sin fix ur hans behållare med sin egen spruta. Och om man då var smittad så var chansen överhängande att man “smittade” även kompotten i behållaren och således samtliga efterföljande kunder.

Smittskyddsläkare Aleksandr Dreizin har också lanserat en annan teori, om än en kritiserad sådan. Enligt Dreizin brukade langaren under tillverkningsprocessen av kompotten, använda sitt eget blod för att klarna lösningen som ofta kunde bli grumlig – allt för att ge blandningen högre marknadsvärde. På samma sätt som man klarnar en soppa med äggvita, droppade langaren några droppar eget blod i kompotten för att den skulle bli genomskinlig. Var langaren smittad blev lösningen följaktligen det också.

Oavsett vilken av dessa teorier som ligger närmast verkligheten – och de utesluter inte på något sätt varandra – så kan man med säkerhet slå fast att majoriteten av de ungdomar som hiv-smittades i “Kaliningradexplosionen”, fick smittan redan när de köpte sin kompott av langaren på gatan.

Hur många av de tidiga postsovjetiska hiv-epidemierna uppstod på motsvarande sätt? Det enda man i dag kan säga säkert är att något liknande inträffade i den ukrainska staden Odessa. Också det en hamnstad med mycket narkomani och även extremt mycket prostitution.

Afghanistan då och nu

Sett som helhet är kanske kriget i Afghanistan en viktigare förklaring till det sovjetiska och postsovjetiska narkomaniproblemet än otrygga familjer med familjefadern till sjöss. Många unga män återvände från kriget med svåra narkotikaproblem och det var också en aktiv strategi av afghanerna att odla vallmo för att demoralisera fiendens soldater. Det var även i Afghanistan som man första gången fick idén till kompott – de sovjetiska soldaterna lärde sig att bota fantomsmärtor med sav från vallmo.

Under talibanregimen infördes ett förbud mot att odla vallmo, men man beräknar att det även under denna period producerades 185 ton vallmo om året. Efter att USA och dess allierade störtat talibanregimen och en FN-stödd regering tillsatts, har vallmoproduktionen formligen exploderat i Afghanistan. Senaste året producerades 2700 ton vallmo i landet, vilket är en ökning med 1400 procent. Och sett i det perspektivet är det inte underligt att de flesta storstäder i forna Sovjetunionen rapporterat om en kraftig ökning av heroin- och kompottmissbrukare.

Fortfarande är alltså en övervägande majoritet av de smittade i forna Sovjetunionen injektionsmissbrukare. Men det betyder inte att smittan inte har börjat sprida sig också bland den övriga befolkningen. Den spridningen har förvisso börjat, men den går med en annan och lägre hastighet är narkomanepidemins explosiva. Den höga förekomsten av sexuellt överförda infektioner bådar emellertid inte gott för fortsättningen.

Jonas Johansson är frilansjournalist och doktorand vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Hans forskning är inriktad på demokrati, globalisering och socio-ekonomisk utveckling.

Per Shapiro är nyhetsjournalist på Sveriges Radio. Han har bott och arbetat många år i forna Sovjetunionen och har som kontaktperson åt Noaks Ark – Röda Korset i Stockholm varit verksam i kampen mot hiv-epidemin i Kaliningrad.

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften “Perspektiv på hiv”, nr 13/December 2002, som utges av föreningen Läkare mot Aids och Stiftelsen Noaks Ark-Röda korset. Inblick Östeuropa tackar för att ni lät oss publicera artikeln.

<\/body>