Europeiska kommissionens nya koncept: “Wider Europe”

Av Kristian Takac

Det är nu mindre än ett år kvar till utvidgningen av den Europeiska Unionen. Efter maj 2004 ritas Europas karta om och EU kommer att omfatta 25 medlemsländer istället för nuvarande 15. Utvidgningen är utan tvekan en milstolpe i Europas moderna historia. Men ju närmare vi kommer händelsen, desto mer verkar vi drunkna i den flod av seminarier och debattartiklar som vi dagligen möts av i pressen. Denna historiska händelse har blivit något av en vardagsvara. Det patos som kännetecknade händelserna i slutet av 1980-talet, och i vilka EU-utvidgningen har sin början, har försvunnit. Utvidgningsprocessen har trasslat in sig i tekniska detaljer och mångt och mycket reducerats till förhandlingar om bistånd och strukturfonder. Samtidigt, kanske som en bieffekt av den alltför stora fokuseringen på EU-utvidgningen, har man förlorat det stora perspektivet. Det är väldigt få, om alls någon, som på allvar har försökt besvara frågan om vad som kommer efter maj 2004. Visserligen har regeringen och diverse tankesmedjor kommit med analyser om utvidgningseffekterna, framförallt från ekonomisk synvinkel. Analyser som försöker ge svar på hur man ska agera i det förändrade Europa är dock mer sällsynta.

Ett undantag som bekräftar regeln är Europeiska kommissionens initiativ “Wider Europe”. Initiativet uppstod från behovet att omdefiniera EU:s utrikespolitik för att hitta ett nytt koncept för relationer med EU:s nya och nuvarande grannländer – Ryssland, Vitryssland, Ukraina samt arabländerna i norra Afrika. Som i många andra fall var det EU:s framtidskonvent som sporrade diskussionerna, även om utvidgningen var en viktig faktor i sammanhanget.

Grundstenen till den nya strategin lades i november 2002 under rådets möte. Under toppmötet i Köpenhamn månaden därpå välkomnades rådets slutsatser och uppmanade Europeiska kommissionen att utveckla tankarna kring “Wider Europe” samt att omsätta utkasten till ett sammanhängande ramverk för relationer med EU:s grannländer. I mars 2003 offentliggjorde kommissionen sitt första betänkande i form av rapporten “Wider Europe – Neighbourhood: A New Framework for Relations with our Eastern and Southern Neighbours”. I början av juli 2003 publicerade Europeiska kommissionen den något mer konkreta och konceptuella uppföljaren “Paving the Way for a New Neighbourhood Instrument”.

Kommissionen lyfter fram några principer som EU ska ta hänsyn till vid utvecklandet av fortsatta relationer med de nya grannländerna. Kommissionen menar att det är viktigt att involvera grannarna i öst och söder i en politisk dialog om Europas framtid och bjuda in dem att delta i EU:s olika policyområden. Samtidigt framhävs nödvändigheten av att samarbeta kring frågor som fattigdomsbekämpning, utbildning och sjukvård. Kommissionen ser framförallt samarbete inom säkerhet och gränsövervakning som särskilt viktiga. Lika angeläget är det att gemensamt bekämpa organiserad brottslighet, människosmuggling och trafficking. Konceptet betraktar interregionalt samarbete som en lämplig plattform för att få igång samarbetet inom nämnda områden. Det är avgörande att genom olika aktiviteter på lokal nivå skapa kontaktytor och relationer över den blivande, mer än 10 000 kilometer långa externa EU-gränsen.

Kommissionen ser olika EU-program som en lämplig plattform och förespråkar att man bygger vidare på goda erfarenheter från andra samarbeten, som exempelvis Interreg, Phare cross-border co-operation, Tacis, Cards och Meda.1 Dokumentet “Paving the Way for a New Neighbourhood Instrument” elaborerar vidare kring tanken och föreslås under perioden 2004-2006 införa nya instrument i programmen. Kommissionen menar att omkring 950 miljoner euro skulle kunna öronmärkas för ändamålet. I ett senare skede planerar kommissionen att införa ett nytt EU-program för samarbete med tredje land. Ett sådant program skulle i så fall sjösättas i samband med lanseringen av en ny budgetperiod. Tanken är att programmet ska ersätta tidigare program och tillämpa gemensamma standarder för samarbete, samtidigt som ansökningsprocedurer förenklas. “Wider Europe” skulle kunna sammanfattas med utvidgningskommissionärens Günther Verheugens ord; “Vi erbjuder våra nya grannländer samarbete på lika villkor. Vi erbjuder dem EU-medel för detta samarbete. Vi ger dem allt förutom tillgång till våra institutioner”.2 Med andra ord, Europeiska kommissionen utgår från premissen att länder som Ukraina, Moldavien eller Tunisien inte kommer att ansöka om EU-medlemskap inom överskådlig tid, då ingen av dessa länder uppfyller Köpenhamnskriterierna. Samtidigt har exemplet med kandidatländerna visat att EU-medlemskapsperspektivet i samtliga ansökarländer har lett till konsekventa ekonomiska och politiska reformer och tryggat en stabil ekonomisk tillväxt. Det har varit EU:s mest framgångsrika utrikespolitiska instrument. Då, som nu, var EU ute efter att säkra en trygg omvärld och etablera goda relationer med sin omedelbara omgivning.

Kommissionens ambition kan i fallet “Wider Europe” stöta på problem. Kan EU inte erbjuda ett fullvärdigt medlemskap, kan de svårligen påverka utvecklingen i länderna kring EU mot större demokrati och ekonomiska reformer. Kommissionen försöker lösa dilemmat genom generösa bidrag och ökat samarbete. Ingenting talar för taktikens framgång. Det finns alltid andra politiska alternativ för länder som Ukraina, Vitryssland och Turkiet. För tillfället verkar dock taktiken vara den enda möjliga. Vissa experter är ense om att det kan dröja upp till tio år innan de positiva effekterna av den kommande utvidgningsrundan överväger de negativa. I det långa loppet kan balansgången mellan verkliga möjligheter och säkerhetsbehov bli besvärlig.

Det finns andra problem och oklarheter. Europa tycks ha svårigheter med att definiera Europa. De flesta är mer eller mindre överens om Europas geografiska gränser, även om vissa kan ha svårt för att acceptera den artificiella gränsdragningen i öster. Vad som däremot saknas är en samstämmighet runt Europas politiska avgränsning. I Agenda 2000 undviks frågan genom att konstatera att det är upp till varje generation att bestämma Europas gränser. Frågan fortsätter att vara laddad. Ett talande exempel på detta är Silvio Berlusconis uttalande om att även Ryssland och Israel en dag borde ges möjlighet att bli EU-medlemmar. Samtliga medlemsländer drog sig för att kommentera uttalandet. Senaste versionen av “Wider Europe” inkluderar Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och länderna i Maghreb. Västra Balkan, Bulgarien, Rumänien samt Turkiet ingår inte då dessa länder redan har utvecklade relationer med EU och betraktas som potentiella medlemmar. Nyligen pläderade Georgiens representanter för att deras land skulle ingå i konceptet. Fler länder kanske står på tur.

EU-politiker verkar inte heller ha enats om vad “Wider Europe” egentligen ska vara för något. Europeiska kommissionens ordförande Romano Prodi menar att “Wider Europe” handlar om att etablera goda relationer med nya grannländer, skapa “a ring of friends”. För det grekiska ordförandeskapet innebar “Wider Europe” en debatt om våra europeiska värderingar och identitet. Andra hävdar att konceptet inte är något annat än ett cyniskt utrikespolitiskt redskap, vars syfte är att tillfredsställa länder som inte kan bli tillfredsställda, dvs. inte kan ansöka om EU-medlemskap. Det verkar som om debatten bara har börjat…

——————————————————————————–

1 Phare, Tacis, Cards och Meda är alla EU-program som fungerar efter geografisk princip. Medan Phare är ett program för kandidatländer (i Centraleuropa), Tacis är ett program för främst Ryssland, Ukraina, Moldavien och de Centralasiatiska länderna. Cards är program för Balkan och bygger på det tidigare programmet “Obnova”. Meda är ett program för samarbete med länderna kring Medelhavet.

2 Günther Verheugen på konferens om “Wider Europe”. Konferensen ägde rum den 10 juni 2003 och anordnades av The European Policy Centre i Bryssel.

Om Kristian Takac 1 artikel
Kristian Takac har studerat Internationella relationer och Östeuropakunskap i Prag, Moskva och Durham (Storbritannien). Han har tidigare arbetat för People in Need Foundation i Tjeckien och regelbundet skrivit till www.watchdog.cz om utvecklingen i Tjetjenien och Norra Kaukasus. Sedan en tid tillbaka är han bosatt i Bryssel, där han arbetar på Stockholmregionens representationskontor med frågor som rör bl.a. utvidgningen