Att fila björnens klor – om den ryska militärreformens problem

Av Robert L. Larsson

Den 24:e april offentliggjorde den ryska regeringen sin långsiktiga plan för den ryska militärreformen. Grundtanken är att på sikt skapa en stark professionell organisation istället för dagens kostsamma och ineffektiva värnpliktsarmé.

Bakgrunden till reformen är dels Rysslands begränsade resurser och dels ett nytt militärt behov, vilket har sin grund i nya hotbilder efter Sovjetunionens fall. Syftet med denna artikel är att lyfta fram ett antal centrala delar av den ryska militärreformen och dess bakgrund. Det är i sammanhanget värt att påpeka att militärreform är en övergripande term som inkluderar såväl det ryska säkerhetskonceptet1 och militärdoktrinen2 som den reella omstruktureringen av det militärindustriella komplexet (MIK) och krigsmakten i stort. Reformerandet av de väpnade styrkorna är således en annan del av reformen. Alla delar är naturligtvis sammanlänkade då doktrin och strategi avgör vilka behov och hotbilder som de väpnade styrkorna skall anpassas efter. Därför ligger fokus i artikeln på såväl den övergripande politiska dimensionen som de väpnade styrkornas situation.

Syfte och metod med reformen

Syftet med reformen är givetvis att skapa en militär organisation som klarar av att möta framtida militära hot. Metoden för att göra detta är tvådelad. Den första delen innebär att de sovjetiska strukturerna rörande det militariserade samhället skall avvecklas. Detta var något som enligt det ryska säkerhetsrådets sekreterare, Andrej Kokosjin, genomfördes i stor utsträckning fram tills 1995. För det andra skall en ny militär grundorganisation skapas. Det sker dels genom nedskärningar och dels genom omstrukturering av existerande strukturer.

Den strategiska kontexten

För att förstå ramen till reformen måste det hållas i åtanke att Ryssland på strategisk nivå har i huvudsak tre prioriterade områden. De viktigaste kraven som en ny organisation måste kunna hantera är för det första att hålla en strategisk kärnvapennivå någorlunda jämn med USA:s. Det andraär att ha starka yttre gränser, inklusive den forna Sovjetgränsen mellan t.ex. Tadzjikistan och Afghanistan. Det tredje prioriterade området är att kunna kontrollera ett fortsatt lågintensivt krig i Tjetjenien. Målet är således att skydda den nationella integriteten. Vad Kreml lägger i begreppet “kontrollera” går att fundera över, men i stort kan det konstateras att de politiska ledarna, i nuläget, inte anser en attack från NATO som ett allvarligt hot. De väpnade styrkorna har dock haft en annan åsikt, vilket visar på en betydande skillnad i uppfattning mellan politiker och militärer.

En grundbult i det ryska försvaret är alltså kärnvapnen. Den ryska militärdoktrinen från 2000 innebär att Ryssland har en explicit doktrin som möjliggör förstahandsanvändande av kärnvapen vid angrepp med konventionella vapen. Detta är en skillnad mot tidigare och kan ses som en direkt följd av att Rysslands ekonomi inte tillåter tillräckliga mängder konventionella styrkor för att stå emot en invasion. Trots det har högteknologisk krigföring och vad som kallas revolution in military affairs ännu inte fått genomslag på alla nivåer. Marskalk Sokolovskijs tankar från 40-talet om storskalighet i ett presumtivt tredje världskrig dominerar fortfarande den högre militära utbildningen i landet. Detta visar att politiska och ekonomiska faktorer inte alltid är i paritet med militära strukturer och militärteknisk utveckling.

Urmodig militärmateriel

Då materielbristen inom försvarsmakten är stor, spelar det dock mindre roll att högteknologisk krigföring inte slagit igenom ännu. Mycket av Sovjets moderna materiel har tillfallit andra republiker sedan 1991 och i dagsläget anses bl.a. 60 procent av Rysslands stridsfordon gamla. De strategiska robotstyrkornas materiel brukar hävdas vara i toppskick, men minst 60 procent av de interkontinentala ballistiska missilerna används på övertid, de flesta stridsspetsar måste bytas senast 2005. Den moderna Topol-M missilen införs med endast två per år.

Det är emellertid inte oproblematiskt för staten att införskaffa ny militärmateriel. Privatiseringen och omstruktureringen av det militärindustriella komplexet har visserligen varit begränsad och omkring 90 procent av de större produktionsanläggningarna är intakta, men det är inte där problemet finns.3

Trots att Ryssland står för 12 procent av världsexporten av krigsmateriel får staten endast in fem procent av omsättningen på 40 miljarder kronor. Statens brist på kapital och MIK:s skulder till staten komplicerar således beställningsförfarandet. Ryssland kommer dock inte att mäta sig med USA ens vid en nyinförskaffning, men de slipper i alla fall använda materiel från det stora fosterländska krigets tid.

Akuta reformbehov

Bland de mest akuta problemen syns de sociala problemen relaterade till de väpnade styrkorna. Brutal “kamratuppfostran” och relaterade självmord tar 2000-3500 liv varje år och 12-20 procent av de värnpliktiga anses ha drog- eller alkoholproblem. Det är därför inte oväntat att 90 procent av de tillfrågade unga männen vid en opinionsundersökning av VTsIOM4 var positiva till de delar av reformen som syftar till frivillig kontraktsanställning. Rent ekonomiskt lever 46 procent av soldaternas och officerarnas familjer under fattigdomsstrecket, vilket inte är så märkligt då en värnpliktig tjänar kring 3kr/dag.

Det 76:e fiaskot

För att underlätta omstruktureringen har Kreml beslutat att genomföra reformen i liten skala först och sedan successivt utöka till andra förband. Elitdivisionen 76:e luftburna i Pskov ansågs som lämpligt objekt. Rekryteringen sker bl.a. genom försvarsdepartementets hemsida (http://www.mil.ru/). Där finns t.o.m. en “social garanti” som påvisar det rika kulturlivet i Pskov. Då över 50 procent av de kontraktsanställda vid 76:e fortfarande bor i tält kan det torrt konstateras att försvarsdepartementets “sociala garanti” kanske inte är så lockande som regeringen avsett – även om en av stadens biografer döpts till Pusjkin.

Försöket har sammantaget varit ett stort fiasko och många analytiker anser att militära befälhavare är ansvariga för implementeringsproblemen. I relation till detta kan det sägas att under år 2000 var över 100 generaler under utredning för korruption. General Sjpak, f.d. befälhavare vid ett luftburet förband, har t.ex. sagt att officerare i hans förband tjänat mellan 13-50.000 kr per månad genom kopplingar till organiserad brottslighet. Pengar tjänas dels genom försäljning av militärmateriel på svarta marknaden, dels indirekt vid användandet av värnpliktiga som privat arbetskraft. En reform skulle i de flesta fall minska dessa möjligheter och därmed försvinner incitamenten att implementera reformen på det sätt regeringen avsett.

Värnpliktsreformens åtgärder

Rent generellt kan det sägas att det finns en stor militärstuktur som Ryssland inte har råd att fylla upp och underhålla med personal och materiel. För att endast nämna ett exempel har flygvapnet de senaste året avvecklat 12 divisioner och 70 brigader för att kunna fylla övriga förband med personal. Militärdistrikt5 har slagits samman och under 2000 togs beslutet att miltärbaserna Lourdes på Kuba och Cam Ranh Bay i Vietnam skulle stängas. Kreml vill därmed spara 30-40 miljoner per år.

Då det gäller målen för reformen är åsikterna delade. Då det gäller värnpliktssystemet är målet enligt premiärminister Mikhail Kasjanov att helt professionalisera armén och införa frivillig kontraktsanställning till 2007. Det innebär enligt honom initialt en halvering av antalet värnpliktiga, till kring 425 000 och en förkortning av tjänstgöringstiden från två till ett år. Detta år skall bestå av en sex månaders grundutbildning och sex månader i reguljära, dock ej stridsberedda, förband. Ytterligare ett mål är att tillåta personer från andra OSS-stater att tjänstgöra i ryska armén och efter tre år kunna erhålla ryskt medborgarskap. Detta tar normalt sett fem år av boende på ryskt territorium. Förslaget gör att ryska förband i t.ex. Tadzjikistan kan rekrytera lokalbefolkning med attraktivare villkor genom kontraktsanställning. Reformisterna anser dock att maximalt 15 procent av de tjänstgörande att vara kontraktsanställda vid en lyckad reform.

Dessutom har försvarsdepartementet en plan att tillhandahålla 50 000 lägenheter till officerare för att förbättra deras villkor och förslag till nya “konkurrenskraftiga” löner utarbetas. Löneläget är tänkt att vara kring 10-20 procent högre än landsgenomsnittet. En lön på mellan 1500 och 2000 kr/mån anses nämligen vara mycket lockande för folk utanför storstäderna. Mot den bakgrund som skisserats i föregående avsnitt är det svårt att tro korruptionsproblem med redan involverade officerare skulle påverkas av förbättrade ekonomiska villkor. I ett långsiktigt perspektiv är det dock en förutsättning för en fungerande försvarsmakt. I ett land där försvarsministern tjänar kring 2800 kr/mån lär det ta sin tid, även med ökade försvarsanslag.

Försvarsanslagen ökas

Officiellt är Rysslands försvarsbudget på 90 miljarder kronor och reformen tros kosta kring 10 procent av den summan, som totalt är i samma storleksordning som Singapores.6 Det har emellertid skett en ökning av försvarsutgifterna sedan 1999 med 25, 20 och 40 procent per år fram tills 2002. I väst har denna ökning tolkats som ett första steg till återuppbyggnad. I detta skede går dock hela ökningen till militärens pensioner och förbättrande av den sociala situationen.

I relation till de “nya” hoten har 150 miljoner kronor öronmärkts för antiterroråtgärder. Huruvida det innebär en öronmärkning för att stävja vad den ryska pressen kallar “musselmanskij attentat” genom ökade Tjetjenienoperationer eller pengar till Omon-styrkornas s.k. polisiära verksamhet framgår ej. Slutligen är det även intressant att notera att trots god ekonomisk tillväxt är hela Rysslands BNP mindre än USA:s årliga försvarsutgifter på 2 880 miljarder kronor.

Två politiska läger

Trögheten i reformen kan förstås om dess aktörer granskas. I Moskva är militäretablissemanget uppdelat i två läger. Generalisterna har Kremls stabschef Anatolij Kvasjin samt Andrej Kokosjin som förespråkare. De menar att en allmän reform behövs och att alla förbandstyper har en viktig roll att spela. De har emellertid få reella möjligheter att genomdriva sitt program. Dels på grund av att prioriteringar har måst göras och dels därför att de mött stort politiskt motstånd. Många anser dock att Kokosjin är bland de enda som verkligen förstår försvarsekonomin i landet. I det andra lägret, kärnvapenförespråkarna, ses den teknikintresserade f.d. försvarsministern Dr. Igor Sergeev som lagt stor vikt på de strategiska robotstyrkornas roll. Det är emellertid inte förvånansvärt då han tidigare var dess befälhavare. Enligt vissa har han en mycket konstruktiv syn på försvarets utvecklingsmöjligheter. Han saknar dock, enligt Dr. Jacob Kipp, en riktig vision och bredare stöd på det sätt som folkkommissarien för försvaret – general Michail Frunze, hade på 20-talet.

President Vladimir Putin, själv stark anhängare av reformen, har inte lyckats hitta personer som kunnat hantera situationen och klarat av att förena politiska och militära aktörer och deras prioriteringar. Revirtänkandet inom militären är enormt och konsensus om ens ett behov av reform saknas. Generalstaben ogillar reformen och militärer i Tjetjenien hävdar t.ex. att kriget 1994-96 förlorades på grund av politikernas svek – en slags modern dolkstötslegend. Med en dylik uppfattning i bakhuvudet har de effektivt hindrat såväl militärreformen som politiska försök till kontakt och medling med tjetjener för att få till stånd något som kan liknas vid ett försök till diplomatisk lösning av konflikten.

Huruvida Putin, likt reformivraren Boris Nemtsov, vill öka den civila kontrollen över militären kan diskuteras. Å ena sidan har han utnämnt nya, ofta civila, person på maktpositioner, t.ex. ett antal ställföreträdare till försvarsminister Sergej Ivanov. Där märks bl.a. finansdepartementets starka kvinna – Ljubov Kudelina. Å andra sidan består reformarbetets 30-personer starka arbetsgrupp, under ledning av Vladislav Putilin och Vladimir Isakov, endast av militärer. Ytterligare en faktor att beakta är att militären utgör en stor del av Putins väljarkår, vilket kan antas ha en effekt på beslutsamheten i och konsekvenserna av reformprocessen.

Externa effekter

I ett tioårsperspektiv kan reformprocessen sägas vara inte helt misslyckad. Trots allt har Ryssland lyckats integrera över en miljon man i civila strukturer utan att framkalla en revolution eller större kris. Däremot är misslyckandet i Tjetjenien en viktig faktor. Inför vänner och fiender har Ryssland visat sin inkompetens och bristande förmåga att hantera en konflikt på ett territorium mindre än Uppland. För NATO och väst har reformen och dess problem liten betydelse kortsiktigt sett då förhållandet mellan dem, såväl militärt som politiskt, är relativt stabilt. Däremot har Rysslands begränsade militära förmåga stor påverkan på relationerna med t.ex. Georgien och Tadzjikistan. I det första fallet genom att de inte kan utöva några påtryckningar. I det andra fallet genom att kapaciteten hos de ryska förbanden i landet kan ifrågasättas och alternativa samarbetspartners sökas mer aktivt.

Sammantaget kan det konstateras att ett sätt att genomdriva reformen är att stärka den civila kontrollen över militäretablissemanget. Det kräver för det första juridiska förändringar rörande kopplingen mellan civila och militära ansvarsområden. För det andra krävs ekonomiska förändringar och prioriteringar, t.ex. rörande MIK. För det tredje krävs omfattande politiska förändringar gällande viktiga befattningar inom Kreml och “maktministerierna”. Det bör poängteras att en reform på pappret och i realiteten inte ofta är samma sak. Det kan verkligen ifrågasättas om filandet av den ryska björnens klor gör klorna vassare.

Urval av källor

http://www.mil.ru, http://www.iet.ru, http://www.wps.ru/, http://www.pravda.ru/, http://www.carnegie.ru/, http://www.jamestown.org/, http://www.fas.org/, http://www.cdi.org/

Antonenko, Oksana, (2000). “The Social Cost of Russian Military Reform: Redefining Priorities for US Assistance”, PONARS Policy Memo 152, November 2000, International Institute for Strategic Studies

Blank, Stephen (2003). “This Time we Really Mean it: Russian Military Reform”, Russia and Eurasia Review, Volume 2, Issue 1, January 7, 2003

Cohen, Ariel (2003). “The Lack of Russian Military Reform Helped Usher US Forces into Central Asia”, Eurasia Insight, February 20, 2003

Herspring, Dale (2003). “Putin and Military Reform: Some First Hesistant Steps”, Russia and Eurasia Review, Volume 1, Issue 7, September 10, 2002

Kipp, Jacob, (1998). Russian Military Reform: Status and Prospects, Foreign Military Studies Office

Leijonhielm, Jan (ed) (2002). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – en förnyad bedömning 2002, Stockholm: FOA.

Leijonhielm, Jan & Nilsson, Per-Olov (2000). “Ryskt strategiskt tänkande: det ryska säkerhetskonceptet och militärdoktrinen i nya versioner”, Strategiskt Forum, no 6, 2000

Odom, William E. (1998). The Collapse of the Soviet Military, Yale: Yale University Press

Unge, William, (2000). The Russian Military-Industrial Complex in the 1990s: Conversion and Privatisation in a Structurally Militarised Economy, Stockholm: FOA

1 Säkerhetskonceptet anger den politiska hållningen till säkerhet, vilket inkluderar inre och yttre hot av militär, ekonomisk, politisk, teknisk etc. karaktär.

2 Militärdoktrinen är ett samlingsdokument för den militära synen på krig och väpnad konflikt

3 Av 1600 produktionsanläggningar anses dock endast 10-20st som ledande inom sitt respektive fält

4 VTsIOM är ett ryskt oberoende institut för opinionsundersökningar

5 Det Trans-bajkalska och det Sibiriska militärdistriktet

6 The International Institute of Strategic Studies menar dock att siffran kan vara fem gånger så hög

Om Robert L Larsson 1 artikel
Robert L. Larsson (Pol.Mag.) har tidigare studerat Ryssland och forna Sovjet i bl.a. Uppsala, Novosibirsk, Tbilisi och Edinburgh och är för närvarande gästforskare vid The Georgian Foundation for Strategic and International Studies, i Tbilisi, Georgien