News Ticker

Skinheads i Ryssland

Aleksandr Tarasov arbetade med denna artikel under perioden januari 1998-januari 2000. Efter det har Ryssland fått en ny president och ett nytt Tjetjenienkrig har dragits igång, men rent principiellt är det (tyvärr) inte mycket som har hänt, menar han. Dessutom är bakgrunden intressant och den har förstås inte förändrats. Artikeln föreligger här i kraftigt förkortat format och mycket har fått utelämnats

The following two tabs change content below.

Aleksandr Tarasov

Aleksandr Tarasov is a Russian left-wing sociologist, politologist, culturologist, publicist, writer and philosopher

Latest posts by Aleksandr Tarasov (see all)

Av Aleksandr Tarasov (Linda Källman has translated the article from Russian)

I det förunderliga landet Ryssland förekommer det vid sidan av de många stora miraklen, även mindre mirakel. Ta till exempel detta: Pressen vägrar skriva om ett fenomen som man i vilket annat land som helst upprört skulle ha skrivit spaltmetrar om, och fullt riktigt tagit upp som ett “hett” ämne. Skinheads i Ryssland är just ett sådant ämne. Samtidigt är de redan legender bland storstädernas tonåringar.

I Ryssland dök skinheadsen upp i början av 1990-talet. 1992 fanns runt tio skinheads i Moskva. De gjorde inte mycket väsen av sig, ägnade sig mest åt inbördes beundran och åt att visa upp sig själva i centrum. Dessa allra första skinheads var en ren produkt av den sorts efterapning tonåringar ägnar sig åt: de imiterade omsorgsfullt västerländska mönster. Västerländska skinheads kände de till från perestrojkaepokens sovjetiska massmedia: just 1989-1991 var det inne att berätta om engelska, tyska och, lite senare, tjeckiska skinheads.

I början av 1994 blev plötsligt skinheadsen på några veckor ett månghövdat och märkbart fenomen. Till det yttre hängde det ihop med händelserna i september-oktober 1993, då Jeltsin tydligt och klart visade alla att det mest övertygande argumentet i varje diskussion är våld. Det fanns ungdomar som tog till sig detta mycket väl. Beskjutningen av parlamentet inverkade inte på antalet skinheads så mycket som den efterföljande perioden av “undantagstillstånd” i Moskva, då en polisterror med rasistiska förtecken härskade på gatorna.

Redan tidigare, under den politiska krisen i september-oktober, använde sig Jeltsin och hans anhängare aktivt av rasistisk och nationalistisk retorik. Till exempel framställdes Ruslan Chasbulatov, parlamentets talman och av tjetjenskt ursprung, i projeltsinsk press just som ickeryss, som företrädare för “vilda och ociviliserade bergsfolk”, trots att Chasbulatov tillhör ryska vetenskapsakademin, är doktor i ekonomi och specialiserad inom nordamerikansk ekonomi.

Under perioden då “undantagstillstånd” (snarare krigstillstånd) rådde, organiserade Moskvas borgmästare Luzjkov en regelrätt etnisk rensning. I Moskva existerade inga lagar under “undantagstillståndet”, konstitutionella garantier respekterades inte och mänskliga rättigheter kränktes i massiv skala. Tusentals människor – företrädesvis med ickeslaviskt utseende – arresterades, misshandlades, rånades och deporterades från Moskva. De listades i klump som ökända “personer av kaukasisk nationalitet”1. OMON (specialenhet inom polisen) och polisen genomförde flera gånger regelrätta pogromer på Moskvas marknadsplatser där man rånade “kaukasier” under skoningslös misshandel. Bland de drabbade fanns även emigranter från Balkan och Centralasien, indiska, pakistanska, iranska medborgare och judar och araber. Förenade Arabemiratets ambassad inlämnade till och med en protest till Rysslands utrikesministerium med anledning av att diplomater från landet utsatts för arrestering, misshandel och rån – liknande protester kom från Armeniens, Georgiens och Azerbajdzjans ambassader. Godtyckligt lät man bli att ens titta igenom anmälningar som gjordes. De drabbade, vars enda “brott” var rasmässig avvikelse, berövades rätten att försvara sig inför en domstol. I “Levaja gazeta” beskrevs brutal misshandel av olagligt gripna i massiv skala – i en rad fall med allvarliga följder (en tadzjik fick sin ryggrad bruten)2. Hanusj Fadi och Salib Assaf, studenter från Libanon, sköts till döds den 4 oktober bara därför att de hade ett tydligt ickeariskt utseende3.

OMON-polisernas övergrepp och motsvarande “patriotiska” retorik från myndigheterna i Moskva, blev snabbt “föremål för imitation” för skoltrötta tonåringar från problemtyngda familjer i “slumrande” stadsdelar. Kriget i Tjetjenien och den åtföljande nationalistiska stormaktspropaganda som fördes på regeringsnivå, ökade antalet skinheads än mer.

Medan OMON “fixade” “kaukasierna”, valde de svagare och fegare skinsen till sina offer emigranter från Centralasien eller “tredje världen” – “svarta” och “snedögda” till sina offer. Överallt förhöll sig polisen mer än överseende till skinsen. I Nizjnij Novgorod tordes tadzjikerna sällan vända sig till polisen – det innebar ofta arrestering för “illegal vistelse i landet” och utpressning, eller misshandel och deportation. Nizjnij Novgorod är ett intressant exempel därför att dåvarande guvernören där var den kände neoliberalen – den så kallade unga reformatorn – Boris Nemtsov, sedermera vice premiärminister i regeringen. Med ena handen samlade Nemtsov tusentals underskrifter mot kriget i Tjetjenien, med den andra uppmuntrade han stadens skinheads och polis i deras räfster mot flyktingar från Centralasien!

I den efterlåtande atmosfären växte skinheadsrörelsen till dagens högst markanta mått och den fortsätter att växa. Våren 1999 var de i Moskva 2000-3200, i Sankt Petersburg upp till 2500, i Nizjnij Novgorod upp till 2000, i Jaroslavl, Pskov och Kaliningrad nära ett tusental. Jag påminner om att det 1992 fanns ett tiotal skins i Moskva, i Sankt Petersburg kanske fem.

Självklart är det inte bara politiska händelser som bidragit till skin-rörelsens uppsving. Två faktorer utgjorde basen för skinsens snabba tillväxt och befästande på Rysslands samhällsarena: den ekonomiska krisen och utbildningssystemets sönderfall.

Den katastrofala ekonomiska nedgången, som började 1991, gjorde miljoner människor arbetslösa. Ett ännu större antal människor räknades inte formellt som arbetslösa, men var det i praktiken: endera stod företagen stilla i perioder, eller så kunde de anställda få gå upp till ett år utan lön. Den överväldigande majoriteten av befolkningen, som inte levt rikt men ändå helt tillfredsställande, blev plötsligt fattig.

Allt detta framkallade en katastrof utöver den rent materiella – en psykologisk: flera årtionden av sovjetisk erfarenhet hade vant befolkningen vid garanterad sysselsättning, statlig paternalism inom utbildning, hälsovård och andra sociala program. När Rysslands befolkning nu blev av med det invanda sättet att leva, började den snabbt förvildas: kriminalitet, alkoholism och narkotikamissbruk sköljde över landet. Föräldrar som var upptagna av tanken på överlevnad hade inte tid eller ork för någon barnuppfostran. Konflikter och våld inom familjen blev vardag och antalet psykiskt sjuka ökade drastiskt. Barn som rymde hemifrån p.g.a. hunger, misshandel och outhärdliga förhållanden, eller som övergivits av sina föräldrar, blev ett massfenomen. Vi har nu minst 4 miljoner sådana barn. Som jämförelse fanns det efter inbördeskriget 1918-1921 i hela Sovjetunionen1 6 miljoner barn utan hem och föräldrar.

Parallellt med ekonomins sönderfall, föll utbildnings- och barnomsorgssystemet sönder. Å ena sidan var detta förstås en följd av den ekonomiska kraschen. De senaste åren har 400 skolor per år stängts av finansiella orsaker, och större delen av elever från dessa skolor har inte kunnat fortsätta sina studier. Siffror från krigskommissariaten visar att 7-11 % av de som 1997 mönstrade i Sibirien var icke läskunniga. Hur många barn i skolålder som överhuvudtaget går i skolan vet man inte – endera finns det inga officiella siffror, eller så är de hemligstämplade. Uppgifter från inrikesministeriets avdelning för brottsförebyggande arbete bland ungdomar visar i alla fall att var tredje ungdomsbrottsling våren 1999 saknade grundläggande utbildning!5

Men en än mer betydelsefull faktor var att man i Ryssland, under förevändning av “kamp mot totalitarismen”, förbjöd uppfostran! Själva begreppet kopplade man samman med komsomol och pionjärorganisationen – kommunistpartiets barn- och ungdomsorganisationer. Då dessa organisationer upplöstes etablerades inga nya. För övrigt hade de inte bara sysslat med ideologisk verksamhet. All annan ungdomsverksamhet – teater, sport, konst, friluftsliv, musikfestivaler o.s.v. – hade också förverkligats genom dessa “hemska” organisationer. Utbildningsministeriet förbjöd – under “deideologiseringens” flagg – själva ordet “uppfostran” i sina dokument. Pedagogiken blev didaktik. Till att börja med var skollärarna lyckliga: man hade tagit ifrån dem hälften av arbetsbördan med bibehållen lön. Det var få som då såg det absurda i det som försiggick, då ju större delen av det som hörde till skolans uppfostran inte hade något att göra med kommunistisk ideologi.

Resultatet blev en andra psykologisk katastrof: efter ett årtionde av reformer i Ryssland växte en ny generation upp – asocial och anomisk. Karakteristiskt för denna generation “reformbarn” är ett fullständigt brott med traditioner, samhällsvärderingar och sociala normer. Självklart åtföljdes detta av en katastrofal explosion av barn- och ungdomsbrottslighet, narkotikamissbruk, alkoholism, prostitution, könssjukdomsepidemier bland unga. Lärarna tog sig för huvudet: de nya ungdomarna ville inte studera, de svor och slogs. Lärarnas blygsamma försök att komma till rätta med situationen mötte tufft motstånd från utbildningsministeriets sida. Där ansåg man att allt var bra och att allt utvecklades åt rätt håll.

Utbildningsministrarna avlöste varandra under 90-talet. Man initierade genomgripande reformer, som bland annat syftade till att ta bort statens ansvar för finansieringen av utbildningssystemet. Man räknade med att antalet högskolor och studenter skulle minska kraftigt, då bara studenter som “betalade sig” skulle kunna studera. Reformplanerna (som kallades “Asmolov-Tichonov-reformerna”) framkallade starka protester och demonstrationer genomfördes 1997-1998 på flera håll i landet med ibland tusentals deltagare. De förtegs konsekvent av centrala massmedia.

Samtidigt raserades systemet för barns fritidsaktiviteter. Pionjär- och elevpalatsen, där man hade haft studiecirklar och föreningsverksamhet, köptes upp av “nya ryssar” och gjordes om till nattklubbar och kasinon. Utanför skolan var barnen nu lämnade åt sig själva och blev på det stora hela ett lätt rov för narkotikamaffian och den kriminella världen. I enorma antal dök det upp små ungdomsgäng. Varje sådant gäng vänder sig mot de “främmande” (må så vara från granngården), och varje svarthyad var otvivelaktigt “främmande”.

De ryska skinheadsen är i första hand en produkt av sociala förändringar; de uppstod främst i de stora och utvecklade städerna, där den sociala skiktningen blivit särskilt tydlig. Tonåringar från fattiga familjer har sett hur tjänstemän och brottslingar – “nya ryssar” – plötsligt blivit rika, men sin avund och sitt hat riktade de mot mer lättillgängliga objekt utan säkerhetsvakter – svarthyade.

Under samma tio år har man bevittnat en rehabilitering av fascismen. Denna rehabilitering har samma personer sysslat med som idag skriker högst om den “fascistiska faran” – liberaler och liberala massmedia. I sin kamp mot kommunismen har liberalerna (i Ryssland vanligen kallade “demokrater”) styrt märkbart åt höger och envetet annonserat konservativa och ultrakonservativa värden och motsvarande tänkare – ofta direkta förelöpare till fascismen, sådana som Iljin, Pobedonostsev och Konstantin Leontiev.

Om lovprisandet av Röda arméns krigshandlingar under sovjettiden kunde vara påflugna, så blev temat nu “ogynnsamt” och “ointressant”. Liberala journalister har till och med diskuterat huruvida det kanske inte var värt att besegra fascisterna, då folket nu lever sämre i Ryssland än i Tyskland.

Detta återspeglades i undervisningen om andra världskriget. I några skolböcker skrevs att Hitler var aggressor – i andra att han endast förutsåg Stalins anfall. I vissa skolböcker skrev man att SSSR gemensamt med de västerländska demokratierna krossade den fascistiska totalitarismen – i andra att kriget ledde till en förstärkning av totalitarismen i Europa. Några lärare valde att helt hoppa över ämnet, medan många lärare fann det bäst att följa den allmänna trenden att “häckla den sovjetiska makten och kommunisterna” och koncentrera sig mer på att avslöja Stalin än på fascisternas förbrytelser6.

Det blev fullständig oreda i tonåringarnas huvuden. En bekant journalist berättade att han för några år sedan i ett samtal med en grupp avgångselever från en prestigefylld specialskola i Moskva, hade nämnt Buchenwald. “Vem är det?”, frågade en flicka spontant, och ingen av de övriga 10-12 eleverna kunde upplysa henne. Vad man än tycker om den sovjetiska makten, så kan jag inte tänka mig att det, säg 1975, fanns avgångselever som inte kände till Buchenwald eller Osventsim [Auschwitz]! I ett TV-program gavs ett lysande exempel, då en elev som hjälte i kriget nämnde – Lenin!

Så har fascismen i ett land som under andra världskriget förlorade 35 miljoner, förvandlats från att vara föremål för allmänt hat och förakt till något lockande och gåtfullt för ungdomarna. Liberalerna kämpade så hänfört mot den “röda faran” att de inte märkte att de med egna händer gjorde fascismen till mode.

De flesta skinsgäng har bildats kring ett bostadsområde eller skola och utgör strängt talat inga politiska organisationer. I Moskva finns dock två politiserade strängt hierarkiska organisationer: “Skinlegion” och “Blood & Honors” ryska filial. De har runt 100 medlemmar vardera, men sprider envetet rykten om mycket högre siffror. I deras efterföljd har det dykt upp andra sammanslutningar, inte bara i Moskva. De har egna tidningar och webbplatser.  Ryska skins liknar i mycket sina likasinnade i väst, och får regelbundet besök av delegationer med skins från USA, Tyskland, Österrike och Tjeckien.

Några högerradikala och fascistiska partier och organisationer ser skinsen som sin reserv och “sociala bas”. I Moskva är Ryska nationella unionen (RNS) aktiva bland skins, liksom “Rysslands imperieparti” (en utbrytargrupp ur RNS) och “Nationella fronten”. I Petersburg arbetar Rysslands nationalrepublikanska parti med skins, i städerna Povolzja och Krasnodar – Ryska nationella enigheten (RNE). I Moskva, Petersburg och Voronezj tävlar Nationalbolsjevistiska partiet (NBP, ledare är Eduard Limonov) med den “klassiska” ultrahögern om inflytandet över skinsen, men ligger än så länge efter. Företrädare för amerikanska, tyska och österrikiska neofascistiska grupperingar (Ku Klux Klan, NSDAP/AO, det tyska “Vikingaungdom”, Tyska folkfronten, Högerunionen m.fl.) har de senaste åren flera gånger kommit hit för att “dela med sig av sina erfarenheter” från arbetet med skinheadsungdom.

Man kan inte överskatta neofascisternas framgångar bland skinheadsen. Rasister har skinheadsen varit från början. Deras mest uppskattade tidsfördriv har varit och är att dricka sig fulla och gå ut på jakt efter någon mörkhyad student. De flesta skins som går med i ultrahögerorganisationer, lämnar desamma rätt snart – de har svårt att anpassa sig till att gå på partimöten, plugga in fascistiska “klassiker” och tålmodigt sälja tidningar. Men det pågår förändringar. Om skinsen förr misshandlade afrikaner och asiater av lösryckta skäl – för deras hudfärg, för att “de smittar oss med AIDS” och “säljer narkotika”, så kan de nu hålla en obildad men brinnande föreläsning om den “kuvade ryska nationen”, det “judiska förtrycket” och “Storrysslands stundande pånyttfödelse”.

I Ryssland fruktar naziskinsen inga straff. I Moskva är polisens och myndigheternas sympati med dem uppenbar. Choi Jun Shik, ordförande för Sydkoreanska studentförbundet i Moskva, och Gabriel Kochofu, ordförande för Förbundet för utländska studenter, intygar att polisen tiotals, om inte hundratals gånger har nekat till att ta emot anmälan från utländska studenter som fallit offer för skinsen. Michail Kirilin, chef för FSB:s Centrum för kontakter med allmänheten, och Vladimir Versjkov från GUVD:s [ung. polismyndigheten] presstjänst har bägge förklarat att de inte ser skinsen som något hotfullt7. Kanske är skinsens existens till fördel för många, då man kan beskylla egna brott på dem. På det sättet sades skins vara skyldiga till attacken på ett flyktingläger för tadzjiker utanför Moskva i maj 1997 (då man bland annat dödade ett spädbarn), fast det var uppenbart att pogromen utförts av professionella.

Både myndigheter och press har som sagt länge blundat för skinheadsterrorn. I maj 1998 fick dock Moskva-skinsens handlingar resonans internationellt. Ambassaderna för Sydafrika, Benin, Sudan och Nigeria skickade formella protester till Rysslands utrikesministerium angående skinheadens terror. Två kvinnor från pakistanska diplomatfamiljer misshandlades brutalt av 20 skins på Arbat [gata i centrala Moskva]. I samma område och med polisens tysta medgivande blev en gravid indisk kvinna brutalt misshandlad av skins, varefter hon fick missfall. Slutligen, i Fili [område i Moskva] misshandlades en svart marininfanterist Jefferson som tjänstgjorde vid den amerikanska ambassaden. USA ligger inte i “tredje världen”. För första gången blev polisen tvungen att visa sin effektivitet och gripa den skyldige. Efter det anfölls Peter Taaffe, generalsekreterare för brittiska Socialistpartiet som var i Moskva för en föreläsning, av en grupp skins. Socialistpartiet sände ut fax till massmedia över hela världen. Skandalen bröt ut och tystnaden bröts delvis .

De tjocka tidskrifterna, en gång den ryska kulturens stolthet, lever dock i en annan värld. De är nu en sinekur för en snäv krets färglösa skriftställare, bekostad av Soros.Oktobe och Znamja har bägge beställt artiklar av mig, om skinheads i Ryssland, resp. om studentoroligheterna 1994-1995. Ingen av artiklarna trycktes – den verklighet jag beskrev passade inte: I det moderna demokratiska Ryssland kan det helt enkelt inte förekomma att myndigheter beskyddar skins; i väst kan det inte finnas neofascister som stöder ryska dito; studenter kan inte ha skanderat “Jeltsin, dra åt …!” eller “Kapitalism är skit!”; en vänsterradikal studentorganisation (“Studenternas beskydd”) kan inte locka 15 000 medlemmar osv. Och var inte skinheadsen kommunister?

Även vetenskapen försöker ignorera skinsen. Flertalet ryska sociologer har de senaste åren avskärmat sig från verkligheten och levt på att ta fram fokusgrupper för västerländska firmor som vill veta hur man bäst säljer Camus-cognac eller Palmolive-tvål på den ryska marknaden. Till fokusgrupperna har de utan skrupler samlat vänner och släktingar – och gett även dem en extrainkomst! Företagen har sedan förvånats över den ryska marknadens oförutsägbarhet, men dragit sig till minnes den “gåtfulla ryska själen”. Ryska sociologer har helt enkelt lärt sig av med sitt arbete. Om man lätt kan tjäna sitt uppehälle på falska fokusgrupper, varför skulle man då genomföra fältundersökningar med hemska skinheads med risk att få en smäll på käften?

I regeringens TV häcklas gruvarbetare, amerikaner, kommunister, bahá’iiter – vilka som helst, bara inte fascister med rakade huvuden. Och i de ryska skolorna, varifrån utbildningsministeriet har jagat ut uppfostringsarbetet som “arv från den kommunistiska totalitarismen”, blir skinsen sakta men säkert levande legender och lokala hjältar. Man får intrycket att myndigheterna medvetet gör tonåringarna fascistiska. Varför?

Den ryska pressen drabbas då och då av hysteri över att fascister är på väg att ta makten. Sommaren 1994 publicerade jag i >Novaja ezjednevnaja gazeta en artikel med titeln “Myten om det ‘fascistiska Ryssland'”. Jag skrev att fascisterna var långt ifrån att segra; komparativa studier visar att det för ett fascistiskt maktövertagande krävs en kombination av flera faktorer, vilka saknades i Ryssland. I stället för en enad fascistisk massrörelse med väpnade förband som utförde politisk terror, hade Ryssland en mängd mikroskopiska konkurrerande fascistiska och protofascistiska sekter utan inflytande på massorna. I Ryssland hade inte rasistiska, social-darwinistiska, geopolitiska och liknande idéer någon bred spridning. Det fanns ingen medelklass (som “social bas”) i västerländsk mening, dess ryska motsvarighet försvann under de ekonomiska reformerna. Det fanns inget betydande privat industriellt och finansiellt kapital, som kunde stödja fascisterna. Fascisterna hade inget stöd från armé eller polis. Samhället var negativt inställt till militarism (armén var tvärtom ständigt utsatt för kritik), det fanns ingen officiellt uppmuntrad (eller accepterad) krigisk nationalism.

För fem år sedan förändrades situationen. För det första blev det tydligt att olika fascistiska och protofascistiska organisationer och grupper hade närmat sig varandra i ideologiskt hänseende. En samling idéer hade utarbetats, som kunde antas av alla inom ultrahögern: rysk nationalism i imperialistisk stormaktsform, antikommunism, antiliberalism, antiamerikanism, ortodox tro, antisemitism och rasism (i dess “ariska” variant).

För det andra hade fascisterna fått tag på pengar. Varifrån vill de inte avslöja. Endast RNE ger besked: man har arbetat ihop dem, säger de och hänvisar till deras många vaktbolag. Övriga erkänner motvilligt: från affärsmän . Det handlar ännu inte om sådana pengar som skänktes till Hitler och Mussolini, men vi har redan en annan situation: i Ryssland har det dykt upp privat kapital som finansierar fascister.

För det tredje har myndigheterna börjat beskydda fascisterna. Än så länge är det tydligt bara ute i provinserna (i Krasnodar, Voronezj, Saratov, Samara), och ofta i underliggande strukturer (vanligen i de organ som ska upprätthålla lagen).

För det fjärde, under Tjetjenienkriget pånyttföddes nationalismen på statlig nivå, något som verkligen hjälpte fascisterna. Raserandet av illusionen om att Väst oegennyttigt “hjälper oss” har också främjat de nationalistiska strömningarna. Regeringens företag med att skapa en “nationell idé” eller att döpa om “Självständighetsdagen” till “Rysslands dag” är inslag i samma linje.

För det femte har det blottats en direkt kontakt mellan armén och national-patriotiska, protofascistiska organisationer – kosacksammanslutningar som utgör klassiska exempel på att en reguljär armé förser stridande nationalistiska organisationer med utbildning, mundering och vapen.

Slutligen, för det sjätte, har fascisterna har hittar sin “sociala bas”: ungdomen – och inte bara skinheads. Alla högerradikala organisationer har kraftigt föryngrats, och deras storleksökning utgörs uteslutande av ungdomar. Under de förhållanden som utgörs av skolornas faktiska uppfostringsförbud, ett förfallande utbildningssystem, en växande arbetslöshet, avindustrialisering, fattigdom, en allmän ideologisk och moralisk kris, är ungdomen – berövade alla framtidsutsikter – dömd att vara ett lätt byte för fascismen. Den mest utsatta ungdomen kommer dock att “sitta under kanylen” (eller i fängelse). De som kommer till fascisterna söker fortfarande några slags ideal (även om det är på den mest primitiva nivån).

Som specialist skrämmer mig särskilt den enormt omfångsrika hjälpen från västerländska fascister i fråga om “bearbetning” av ungdomen. Sändebud från USA och Tyskland reser regelbundet till Ryssland för att dela med sig av sina erfarenheter av “ungdomsarbete” till vår ultrahöger. Tyska neonazister har haft stora framgångar med sin idépropaganda bland ungdomen, särskilt i östra Tyskland. De har saker att berätta.

Självklart har vi ännu inte fascismen för dörren. Som förr saknas många faktorer som är nödvändiga för fascisternas seger. Men vi har redan förhanden en situation som tillåter fascistiska rörelser att på allvar och för lång tid framöver befästa sig på landets politiska scen, trots att de ignorerar parlamentariska metoder. Särskilt allvarligt är det att fascisterna stärkt sin ställning just bland ungdomarna. Enligt vissa uppgifter är det mindre än 4 % av ungdomarna som idag är intresserade av politik. Av dessa 4 % sympatiserar mer än hälften med just fascismen. Om detta fortgår har de nuvarande ryska makthavarna att emotse ett läge där Rysslands ungdom delas in i en överväldigande apolitisk majoritet och en politiskt aktiv fascistisk minoritet.


 

Översättning från ryska och bearbetning: Linda Källman. Artikeln finns i sin helhet översatt till engelska i Russian Politics and Law, January-February 2001, Vol 39. No 1.

Fotnoter

1 Med termen avses personer bördiga från norra Kaukasus och Transkaukasien, där mer än 70 nationaliteter lever. Den finns alltså ingen “kaukasisk nationalitet”.

2 Levaja gazeta, 1993, No 16

3 Moskovskij Apokalipsis. Materialy Parlamentskich slusjanij “Duchovno-nravstvennaja, moral’no-pravovaja i ekonomitjeskaja otsenka tragitjeskich sobytij 21 sentjabrja-5 oktobrja 1993 goda i ich posledstvija dlja Rossiji”. M., 1996. S. 72, 75

4 Alltså på ett område som var en tredjedel större än Ryssland

5 Izvestija, 24-03-99

6 Deras omfattning på SSSR:s territorium var gigantisk, då endast 7,5 miljoner av krigets 35 miljoner offer stupade i kriget, och resten var civil befolkning som föll offer för Hitlers genocid

1 Se Allen, N. “Moscow Skinhead Violence” i Moscow Times, 23 mars 1998

<\/body>