News Ticker

Med tält och cykel genom Östeuropa

Linus och hans kompis Andreas Söhr gav sig ut på långtur med sina cyklar. Färjan till Gdańsk var väl inte så mycket att snacka om, men sedan: Toruń, Warszawa, Lublin och Chelm vid ukrainska gränsen, vidare via Lviv, Ivano-Frankivska och Tjernivtsi till Rumänien och städerna Sighişoara, Braşov, Ploieşti och Bukarest, sedan till Istanbul via Ruse, Veliki Tŭrnovo och Burgas i Bulgarien. Två månader och 330 mil. Här slutar Inblicks bevakningsområde, men inte Linus och Andreas resa – de trampade ytterligare 770 mil till Lahore i Pakistan. Här är några glimtar från deras händelserika resa.

The following two tabs change content below.

Linus Rispling har bland annat läst östeuropastudier vid Uppsala universitet och kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Latest posts by Linus Rispling (see all)

Av Linus Rispling

När vi i mitten av augusti 2000 gav oss iväg från Gdańsk i Polen vågade jag knappt tänka på om vi skulle nå Istanbul. Tillsammans med reskamraten Andreas gjordes endast en grov plan: Ukraina, Rumänien, Bulgarien, europeiska Turkiet. Mycket hade verkat främmande. Östeuropa var intressant, men var det möjligt att cykla genom området? Hur opåverkad jag än ville vara av den allmänna bilden av Öst- och Centraleuropa var jag tveksam till resan av flera skäl – “man har ju hört så mycket”. Och aldrig hade vi varit på en längre cykeltur, än mindre korsat gränsen till det okända Öst – men det fanns väl bortom Europa?

Resplanerna fungerade. Vi fick många glädjande överraskningar. Att passera den första landgränsen, mellan Polen och Ukraina, gick bra så snart vi kunde visa våra visum. Den unge gränsvakten hade först – kanske med rätta – sett oss som vilsekomna turister:

— Där ligger Ukraina, ni har kommit på fel väg, var budskapet.

Hans överordnade gav oss dock klartecken att fortsätta, leende. Någon kontroll av bagaget var inte nödvändigt för oss, varken här eller vid någon annan gräns.

Ukraina – stillhet och förändring
Fastän vi såg många hästdragna transporter på landsbygden var förändringen i Polen av helt annat slag än längre österut, i Ukraina. De första tre dagarna i landet bekräftades bilden av ett stillastående samhälle. Som cyklist var vägen det första att notera. På många ställen mellan polska gränsen och Lviv återstod endast det riktigt grova, undre lagret asfalt. Det är höst, men underbart i Lviv. Varje hus tycks vara byggt med eftertanke. I denna stad syns spåren från den österrikiska tiden, med operan i centrum. Marknaden är fylld med grönsaker och människor. Jag byter några ord med mannen som säljer tändstickor. En gatumusikant från Krim spelar vid boulevarden i mitten av staden, där unga människor strosar medan äldre sitter på bänkar.

Linus Rispling bild 2 350x236

                                                               Gata i Lviv, Ukraina. Foto: Linus Rispling

Byar var ett minne blott. Landsbygden tycktes vara övergiven, även om vi ibland passerade monument över kollektivjordbruk med flagnad färg. Åkrarna var obrukade och rentav himlen var grå. Vi passerade få människor längs vägen, och i städerna var stillheten påtaglig. Första natten i landet funderade jag på om håglösheten skulle bestå, men efter några dagar återkom solen. Det stod klart att min bild av Ukraina var färgad av gränsbygden. Under de kommande milen – vidare till Ivano-Frankivsk – var vägarna utmärkta. På landsbygden fanns ofta mycket att iaktta som tydde på iver att komma vidare: kyrkobygge, intensiv odling av små jordlotter eller ett ungt par med nystartad butik. Och, till detta positiva; strax efter den nyligen restaurerade ortodoxa kyrkan, i ett litet samhälle: intresset så snart jag kliver in i butiken, iförd cykelmundering och för att köpa bröd … skratten, frågorna från kunderna…

Linus Rispling bild 1 350x236

Damen på bilden var dock inte med i sällskapet, utan är en lokal ukrainsk cyklist. Foto: Linus Rispling

Ja, människorna var efter hand mycket närvarande i Ukraina. Ibland under korta pratstunder längs vägen undrade de om vårt syfte, vilket kunde vara svårt att svara på – inte bara på grund av vår högst begränsade ukrainska. Vi cyklade för vår egen del, fastän det kunde förväntas att vi var på väg till ett arbete. Återkommande var mottagandet positivt, genom gåvor och samtal; mänsklig värme som nästan gjorde mig generad, framför allt i vår förmånliga situation.

Rumänien – i byar och berg
Själva cyklandet blev oväntat tidigt en vana, ibland mindre än två mil per dag, annars, med nöd och näppe, 7-8. Samtidigt fanns stunder av utmattning, som i backarna i de dramatiska, skogsklädda bergen kring rumänska Karpaterna. I de brantaste avsnitten vid sidan av vägen var det rentav svårt att finna tältplats. Dessutom var tillgången till skogen, där vi gärna sökte skydd för natten, begränsad: den gamla, tillslutna bystrukturen är orörd också efter åren av socialism. Bebyggelsen är samlad i dalarna, i linje längs vägen, floden och den branta sluttningen. Mellan husen finns sällan en lucka för oss att osedda komma in i skogen.

Den täta bybebyggelsen innebar en slutenhet mot vägen som medförde att vi hade mycket att titta på vid genomfarten. Vägen är både transportled och samlingspunkt, och här samsas invånarna om utrymmet med förbipasserande – i bil, på häst – eller med herdarna som tar djuren genom byn. Kreaturen leds före skymningen tillbaka till respektive tomt från det gemensamma betet högre upp i bergen. Djuren lunkar självmant in genom rätt grind, bara något enstaka per gård; både det småskaliga jordbruket och den traditionella byn finns kvar.

På kvällarna i Rumänien försökte vi i stället för svårtillgängliga dalgångar hitta campingplatser. Vid ett tillfälle fick vi härbärge på ett ungdomsläger för kristna. Några gästvänliga ledare intygade att religiositeten är stor bland dagens unga i Rumänien. De var stolta över sitt land, men trötta på vanstyret och önskade komma utomlands. En av männen hade arbetat i Turkiet, men hade uppehållit sig för länge i landet och måste böta för att komma tillbaka till Rumänien. Egentligen ville han nog betala för att komma till andra stater: svårigheten att resa västerut, till EU-länder, är påtaglig. Möjligheten finns naturligtvis nu när kommunismens järngrepp har försvunnit – men vad som behövs är pengar, och sådana hade sällan de unga personer som vi mötte.

Linus Rispling bild 3 350x236

                                           Ung man på väg till byfest i Rumänien. Foto: Linus Rispling

I Bukarest besökte vi Ceauşescus palats. Från balkongen ges en översiktlig bild av den moderna staden och boulevarderna som har dragits i räta linjer från denna världens näst största byggnad – en imponerande syn, men husen som kantar gatorna tycks vara halvtomma. En förmiddag tar jag mig till den tidigare diktatorns grav. Det är stopp i trafiken, transportarbetarna demonstrerar och kör sina tunga fordon. Graven är oansenlig men välskött, och där finns färska blommor. Vi lämnar Bukarest efter några dagar, drar söderut mot Donau. Lantliv, långtradare på vägen. Två glada män samtalar med oss utanför en butik, undrar vart vi ska.

Bulgarien – bergen och Svarta havet
Den bulgariska landsbygden kunde verka tyst och ödslig från cykelsadeln. Åkrar låg i träda. Vägar hade lämnats utan underhåll. Bilarna var få. I bergsbyn Titja fick vi se fler exempel på ekonomiska bekymmer. Det var dag, och ändå satt många män i samtal på torget. De saknade arbete. En man som var självlärd i tyska förklarade:

— Inget jobb, inga pengar.

Han verkade uppgiven. Så i nästa stund:

— Men jag har hus, familj – och vänner! Med en gest svepte han över de andra männen vid torget, där de satt och rökte. Han skrattade och var glad.

Vi trampade upp till det kommande passet. Det gick tungt, men sådana små möten under resan från Östersjön betydde mycket. Samtal som detta, i den bulgariska bergsbyn Titja, gav nerv åt cyklandet.

Vägen är tom, vi omges av skog. Framför styret ligger ett rostbrunt berg. Väl uppe på passet fryser vi. Det är redan oktober. Under nedfärden rullar vi genom nästa by, Kotel, där många människor är ute under tidig kväll. Efter några kilometer finner vi en obrukad åker bakom höga buskage. Där slår vi upp tälten. Nästa dag: Burgas – och Svarta havet, som under resan har kommit att bli ett viktigt delmål.

I den ljumma oktoberkvällen söker vi efter ett billigt hotell. Taxichaufförer längs vägen tipsar om Hotel Atlantic, i hamnområdet. Vi tar oss dit på halvt upplysta gator, får rum, äter en omelett medan sjömännen ser på TV-sänd fotboll.

På väg till Asien – Turkiet
Turkiet framstår som en bestämd skiljeplats mellan öst och väst. I Istanbul möts Asien och Europa, och här har företrädare för islam och kristendom kommit samman. Blandningen var kännbar när vi nådde staden i slutet av oktober 2000. I mörker och regn passerade vi de romerska stadsmurarna för att sedan ta in på ett vandrarhem i Gamla stan. Innehavaren var en ung turk som vuxit upp i Österrike, men som har funnit sig väl tillrätta och trivs bäst här. Inne på rummet kunde jag tacka Gud för att förkylningen och det myckna regnet kom först nu, framme i Istanbul. Målet hade nåtts. Ändå hade jag bestämt mig – jag borde fortsätta, österut.

Men om Asien var nära, i samma stad, var den skiljelinjen bara formell. Väst-östbrytningen hade kommit tidigare: vid gränsen mellan Bulgarien och Turkiet. På båda sidor om tullkontrollen fanns skog, men redan efter någon mil, när vi rullade nedför bergen, blev det tydligt att vi hade kommit till ett annat land. Vi både såg och hörde skillnaderna. Jag slogs av de stora byarna, och de många männen på caféerna. Längs vägen hälsade människor öppet på oss. När det skymde hörde vi böneutropen från minareterna, som fanns i varje by. Vi doftade ett fjärran land, genom kryddor och mycket annat. Vi köpte pistageglass och tilldrog oss uppmärksamhet på gatorna. Detta var Östern.

Istanbul är den klassiska skiljeplatsen mellan Väst och Öst, men framstår endast som den rent geografiska delningspunkten. Strax efter den turkiska gränsen blev Europa avlägset. Men är läget på skiljelinjen mellan Asien och Europa egentligen intressant? Det tycks finnas en annan gräns, där östra Europa och västra Asien befinner sig på samma sida. Det är åtminstone ett intryck från resan genom dessa områden och mötena med människor där. Oavsett om det gällde personer i europeiska Polen, Ukraina, Rumänien och Bulgarien, eller asiatiska Turkiet, Iran och Pakistan, tycktes de vara i samma sits: de såg att lösningen på många av deras bekymmer finns i Väst. Det är dock mycket svårt att ta sig dit. I ett sådant sammanhang tycks det vara oviktigt vid vilken punkt som jag trädde in i Asien. Många av de människor som jag mötte längs en sträcka på mer än 1000 mil förenades i det att de såg sig som utestängda från Väst.

Det är denna uppdelning i Öst och Väst som det finns skäl att poängtera – tillsammans med ett annat gemensamt kännetecken för de besökta länderna, desto mer positivt: att människor som vi mötte, från Gdańsk till Lahore, har förmågan att glädjas över livet – som mannen i Titja.

 

<\/body>