News Ticker

Det blir kallare i Moskva – Rysslands utveckling och politiska klimat

The following two tabs change content below.

Anna Jonsson Cornell is senior lecturer in comparative constitutional law at the Faculty of Law, and associate professor in constitutional law, Uppsala University. She is also Research Director of Uppsala Forum for Democracy, Peace and Justice, www.uppsalaforum.uu.se.

Latest posts by Anna Jonsson Cornell (see all)

Av Anna Jonsson

Enligt Lilia Shevtsova vilar den ryska utrikespolitiken på två grunder: Rysslands strävan att integreras i den internationella ekonomin samt kampen mot den internationella terrorismen. Shevtsova menar vidare att Rysslands deltagande i kampen mot internationell terrorism förlänger effekterna av det traditionella ryska systemet baserat på reformer initierade uppifrån, en auktoritär ledarstil samt en förkärlek att använda våld för att lösa konflikter.1

Efter att Putin valdes till president i mars 2000 initierades ett antal centraliseringsreformer, inte från duman, de folkvaldas organ, utan från presidentadministrationen självt. Som ett resultat av dessa reformer har presidentens inflytande på de olika statsorganen ökat. Duman består av en presidentvänlig majoritet och federationsrådets sammansättning är numera ändrad. Inflytelserika regionala ledare sitter inte längre per automatik i federationsrådet. Detta innebär dock inte att de inte befinner sig i presidentens närhet. Snarare tvärtom, de är numera en del av det nya statsrådet som ligger direkt under presidentadministrationen. Kandidater till de högsta domarposterna i landet föreslås av presidenten och utses av federationsrådet. Enligt artikel 10 av den ryska konstitutionen skall maktdelningsprincipen vara vägledande för i Ryssland. I dag tycks den enbart existera på papper och det mest inflytelserika organisationen torde vara presidentadministrationen.

Nya val stundar i Ryssland

2003 är det val till duman och 2004 presidentval. Slagorden inför dumavalet 1999 och presidentvalet 2000 var lag och ordning genom lagens diktatur, samt stabilitet. Vad har vi att vänta av dumavalet 2003?

Spelet är igång, sedan länge. Enighet, det Kremltrogna parti som skapades hösten 1999 och som fick näst flest mandat efter kommunistpartiet har gjort gemensam sak med partiet Rysslands regioner och partiet Faderlandet/Hela Ryssland och bildat ett parti med namnet Det enade Ryssland. Ledande figurer i denna konstellation är Moskvas borgmästare Luzjkov, Tatarstans president Shajmijev och katastrofministern Shojgu. Tillsammans utgör dessa tre ett högsta råd med ett roterande ordförandeskap. Att tilldela någon av de tre en ledande post är en taktisk omöjlighet, vilket antagligen är en av orsakerna till att inrikesministern Gryzlov har utsetts till partiets ledare2. Gryzlov, som kallats landets ‘top cop’, tros dessutom kunna kontrollera partiet och säkra dess majoritet i Duman efter valet 2003. Gryzlov är dock inte partimedlem för närvarande och därmed inte heller partiets officiella ledare, även om han agerar i den egenskapen redan. Som minister är det enligt rysk lag inte tillåtet att vara medlem av ett politiskt parti. Gryzlov själv förespråkar dock att partimedlemskap för ministrar skall tillåtas. Enligt honom skulle det öka möjligheten att utkräva ansvar av offentliganställda, eftersom de då är ansvariga inför partiet och därmed hela folket3. Detta resonemang förutsätter att det finns ett fungerande partiväsen, välinformerade och engagerade medborgare samt att det politiska systemet är parlamentariskt. Gryzlovs argument faller på samtliga punkter. Det är endast kommunistpartiet som är förankrat på gräsrotsnivå. Den information som kommer medborgarna till handa är styrd av ekonomiska och politiska intressen. Förtroendet för politiska partier i Ryssland är lågt. Vidare så är det presidenten som har den yttersta kontrollen över ministrarna, inte Duman i vilken de politiska partierna är representerade. En inrikesminister med kontroll över inrikestrupperna som leder landets största parti, som i sin tur innesluter de som tidigare har varit Kremls skarpaste motståndare, Moskvas borgmästare Luzjkov och Tatarstans president Sjamijev? Nog borgar det för stabilitet alltid.

Vad skulle kunna rubba den politiska stabiliteten? Det civila samhället? Knappast och inte enbart för att det knappast existerar ett civilt samhälle i den betydelse vi lägger i begreppet4. Organisationer, upprättade för att hjälpa enskilda, har en svår väg att vandra. I november 2001 hölls i Kremls regi ett Civic Forum, vilket i sig säger en del om den ryska statens syn på det civila samhället och dess aktörer. Till forumet inbjöds representanter för ett antal NGOs som tillsammans med regeringsrepresentanter diskuterade hur det civila samhället skulle kunna förstärkas. Vidare har arenan för det embryo till ett civilt samhälle som fanns under början av 1990-talet inskränkts. Inte bara genom att krångliga regler för t ex registrering antagits5, till det ska läggas den officiella retoriken som har hårdnat efter gisslandramat i Moskva i oktober 2002. Som exempel på denna följer ett utdrag av en artikel skriven av Gleb Pavlovskij (politisk rådgivare och “propagandaminister” som har till uppgift att säkra effektiv och korrekt information). Artikeln publicerades i Konservator6 den 15 november. I artikeln diskuteras mänskliga rättighetsorganisationer i Ryssland och dess “(o)betydelse”. Artikel inleds med att författaren konstaterar “inte alla är medvetna om att Ryssland, eller för att vara mer precis Sovjetunionen, utgjorde arenan för födelsen av mänskliga rättighetsorganisationer. Det var här de uppfanns på 1960-talet och varifrån de vann global spridning.” Man häpnar. Rättighetsrevolutionen i USA på 1930-talet har föga överraskande fått passera obemärkt. Pavlovskij redogör sedan för hur de ryska MR-organisationerna hade en konstruktiv dialog med den politiska makten och hur de tog sitt ansvar. Tillvägagångssätt och egenskaper som dagens organisationer, enligt Pavlovskij, helt saknar. Han utgår i sin kritik av dagens MR organisationer från den debatt som förts efter gisslandramat i Moskva. Kritik riktad mot hur den ryska staten löste problemet möts med argument och retoriska frågor som: “Har folk rätt att sätta upp koncentrationsläger i centrala Moskva?” “Under sovjettiden tog MR- organisationer riktiga människors sida.” Vidare skriver Pavlovskij att dagens ryska MR- organisationer inte bryr sig om enskilda individers liv och säkerhet. De ryska Soldatmödrarna framställs som landsförrädare i det att de propagerar för nedrustning. Först då de kräver större och mer effektiva militära operationer från staten samt när de lär sig välkomna förebyggande operationer kommer de att vinna en naturlig bas för sitt agerande, enligt Pavlovskij. Europarådets parlamentariska församling (PACE) får sig en släng som bidragsgivare till dessa organisationer. PACE har varit och är fortsatt en av Rysslands kraftigaste kritiker vad gäller Tjetjenienkriget. Artikeln avslutas med orden “seger över en ny global fiende kommer att ge världen nya rättighets- och frihetskoncept. Om MR-organisationerna fortfarande har en moralisk framtid, kan den bara finnas på denna väg.”

Massmedierna

Massmedias roll, vad kan vi säga om den? Massmediasituationen i Ryssland är ett helt kapitel i sig, vilket vi inte kan gå djupare in på här. Det ar intressant att notera att Putin, efter att ledande journalister gjort gemensam sak och appellerat till honom, lade sitt veto mot det kontroversiella lagförslag som röstades igenom i duman i slutet av 2002. Lagförslaget innebar att massmedial täckning av antiterroristoperationer kraftigt begränsades. Putin framstår vid en snabb blick som yttrandefrihetens garant. Innan vetot lades läxade Putin dock upp massmediarepresentanterna rejält. Särskilt hårt gick han åt NTV som vid detta tillfälle leddes av Boris Jordan, en amerikansk affärsman. NTVs lojalitet till den ryska staten och dess medborgare ifrågasattes. NTV var vi detta tillfälle den enda rikstäckande kanal som fortfarande ansågs självständig gentemot den ryska staten. Den 17 januari 2003 avsattes så Jordan som styrelseordförande för Gazprom-Media. Den 21 januari meddelade Jordan att han även lämnar sin post som verkställande direktör för NTV. Aleksandr Dybal övertog posten som styrelseordförande och till ny ledare för NTV har Nikolaj Senkevich utsetts. Dybal kommer ursprungligen från St Petersburg och anses ingå i Putins St Petersburg-krets. Senkevitj kommer närmast från en ledande position på Gazproms informationsavdelning. Det faktum att NTV sände live från Dubrovka-teatern vid säkerhetstjänstens ingripande samt att Jordan haft “samarbetssvårigheter” med Dybal anses av ryska analytiker ha föranlett hans avskedande. Till detta ska läggas att NTV fortsatt har rapporterat relativt självständigt om Tjetjenien samt den dokumentär i vilken oljeexporten till Kazakstan kraftigt kritiserades. Dokumentären sändes i slutet av december 2002 och lär ha haft negativ inverkan på Gazproms intressen i området. Vad gäller rapporteringen från Tjetjenien så är den en nagel i ögat på dem som vill få det att framstå som att läget i Tjetjenien normaliseras. I december 2002 utfärdade Putin ett dekret enligt vilket en folkomröstning skall äga rum i Tjetjenien. Datum är satt till den 23 mars. I denna skall den tjetjenska republikens status inom den Ryska federationen fastställas och en ny konstitution antas. Rysk statlig TV visar i reportage efter reportage hur situationen normaliseras och hur Groznyj återuppbyggs. Rapporter från Human Rights Watch pekar dock på situationen i Tjetjenien inte normaliseras. I skrivande stund är det mindre än två månader kvar till att folkomröstningen skall äga rum. Det har kommit officiell kritik från PACE vad gäller den bristande spridningen av konstitutionen inför folkomröstningen och man rekommenderar att folkomröstningen skjuts fram i tiden. Har konstitutionen framarbetats tillsammans med representanter för det tjetjenska folket? Är konstitutionen utformad så att den gynnar en hållbar utveckling i Tjetjenien? Vi får utgå ifrån att den ryska staten agerar i sina medborgares intresse. Och om inte så lär vi inte få reda på det. Vem ska rapporter? OSCE som inte längre finns i regionen? NTV som numera leds av Putintrogna affärsmän?

Omvärldens roll

Shevtsova menar att dagens internationella politik, såväl den internationella säkerhetspolitiken som den internationella ekonomiska politiken, bidrar till att bevara de auktoritära strukturerna i Ryssland. Det är dock inte första gången externa aktörer bidrar till att cementera rådande politiska missförhållanden i Ryssland. Utgångspunkten för en demokratiseringsprocess i Ryssland var initialt inte gynnsam. Har externa faktorer bidragit till att skapa mer gynnsamma villkor? I början av 1990-talet och i vissa hänseenden ja, till exempel genom att förbättra ekonomiska villkor genom ökat handelsutbyte, direktinvesteringar samt bidrag till NGO:s. Vad gäller skapandet av en demokratisk arena för individer och sammanslutningar att agera på som jämställda parter med lika rättigheter så är svaret definitivt nej. 1993 års konstitution med sin starka presidentmakt kan ses som en effekt av den ekonomiska politik som fördes i Ryssland i början av 1990-talet och som skapade oro i landet. En oro som ansågs motivera en stark ledare med vida befogenheter, på bekostnad av duman i vilket de politiska partierna är representerade. Västliga intressen hjälpte till att sätta dagordningen då som i dag. Visst finns det en auktoritär tradition i Ryssland, det kan vi inte bortse ifrån, en tradition och självbild som förstärks av externa aktörers aktivt understödjande eller passivt beskådande. Den 26 november drog Europadomstolen i Strasbourg tillbaka de rekommendationer som den tidigare hade utfärdat vad gäller utlämningen av ett antal tjetjener som befann sig på gränsen mellan Georgien och Ryssland. I rekommendationerna uppmanades Georgien att suspendera utlämningarna till dess att det från rysk sida presenterats hållbara bevis samt lämnats garantier att fångarna ej skulle bli föremål för dödsstraff7.Vad man tycks förbise när man drog tillbaka rekommendationen är att den nya ryska straffprocesslagen innebär att dödsstraffsmoratoriet kan hävas utan att det i teorin strider mot den ryska konstitutionen8. Den nya lagen stipulerar att det ska införas ett juryförfarande vad gäller brottmål i hela den ryska federationen. Ett upphävande av moratoriet skulle antagligen leda till att Ryssland utesluts från Europarådet, Europarådet som ska borga för respekten av gemensamma värden som respekten för enskildas fri- och rättigheter och som EU:s grundvalar vilar på. Skulle ett sådant hot väga tungt i Ryssland och vad skulle det egentligen innebära för Rysslands förhållande till Europa? Svaret på den första frågan är antagligen nej och till viss del beroende av hur pass integrerat samarbetet mellan USA och Ryssland hunnit bli. Vad gäller den andra frågan är det intressant att notera att Ryssland har ett handelsöverskott i förhållande till EU. EU är till viss del beroende av Rysslands energiexport och ser också ett stort investerings- och exportpotential i Ryssland9. Vilken roll kan EU komma att spela i framtiden för att till exempel förbättra situationen i Tjetjenien, eller vad gäller uppmärksamhet av brott mot enskildas fri- och rättigheter generellt, under dessa förhållanden? Ingen alls skulle cynikern svara. Återstår så bara Europarådet och därmed är det i allra högsta grad önskvärt att Ryssland förblir medlem av Europarådet.

Det torde vara uppenbart att den inrikespolitik som förs i Ryssland idag kan ifrågasättas utifrån demokratiska normer och skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. Kriget i Tjetjenien är ett exempel, kontrollen av massmedia ett annat, partibildningsprocesserna ytterligare ett. Lägg till detta glorifieringen av kraftministerierna, återanvändandet av sovjetsymboler och en populistisk retorik som spelar på en redan stark främlingsfientlighet i kombination med en politisk agenda starkt präglad av ekonomiska intressen. Uppmärksammas detta på det internationella planet? Förvånansvärt lite. Förklaringen kan vara lika skrämmande som uppenbar. Vi ser liknande tendenser i våra egna samhällen, interna problem i form av demokratiskt underskott och segregerade samhällen, samtidigt som den internationella ordningen skakas i sina grundvalar.

Det pågår ett spel på många fronter från rysk sida. Ett spel som bygger på en lika framsynt som vidsynt strategi. Genom att måla upp en bild av att situationen normaliseras i Tjetjenien underlättas samarbetet med EU. Kravet på en politisk lösning har ekat länge. Ska det slutligen få gehör? Det verkar så, formellt sett. Men priset som betalas av enskilda individer i Ryssland är högt. När den politiska ledningen har lovat sina kollegor en politisk lösning och börjat sätta planen i verket så kan man inte ha organisationer och enskilda som aktivt arbetar för att kullkasta denna bild. Detta fick ett par NGO:s erfara i mitten av januari då deras hemsidor stängdes med motiveringen att de innehöll anti-ryskt material10. Den ryska energipolitiken har även den en stor inverkan på rysk utrikes- och inrikespolitik, vilket inte minst illustreras av efterspelet till dokumentären om bl.a. oljehandeln med Kazakstan som sändes av NTV och som skadade ryska intressen i Kazakstan. Vilket som var droppen som fick bägaren att rinna över vad gäller NTV vet vi inte och Boris Jordan lär inte hjälpa oss att förstå. Hans tystnad lär dock ha kostat. Som sagt, det är valår i år. För att citera Putin – man måste sätta upp ett mål, en tidsplan och en verkställighetsplan -. Målen finns där, tidsplanen är uppenbarligen spräckt, men verkställigheten fortlöper oförtröttligt och det lär den göra även efter 2004. Rysslands ledare har en vision och antagligen den intellektuella kapaciteten att se sin egen roll inte bara i uppfyllandet av denna men även i det internationella stormaktsspelet, vad gäller såväl den internationella ekonomin som den internationella säkerhetspolitiken.

Moskva, januari 2003


Fotnoter

1The Moscow Times, November 25, 2002.

2 The Moscow Times, 26 november 2002.

3 RFE/RL, 2 decmber 2002, Vol. 6, No. 224, Part 1.

4 Till exempel, det civila samhället som en öppen offentliga arena på vilken organisationer och sammanslutningar kan agera oberoende från staten

5 John Squier, Civil Society and the Challenge of Russian Gosudarstvennost, Demokratizatsiya, Vol. 10, No. 2, spring 2002, (166-183). Problem tenderar uppstå vid registrering samt vad gäller beskattning, situationer som lämnar utrymme för godtycklighet i maktutövning

6Konservator är, som namnet avslöjar, en konservativ rysk tidning. Översättning till engelska från Johnson’s Russia List, 22 November 2002

7 http://www.gazeta.ru, 27 november 2002

8SZ RF 2001, Nr 52 (del 1), art. 4921.

9Russia: Country Strategy Paper 2002-2006

10RFE7RL Newsline Vol. 7, No 14, Part 1, 23 January 2003

<\/body>