Lettland på väg in i EU

Av Anders Fogelklou

En ofta återkommande fråga är hur stor skillnaden mellan de baltiska staternas utveckling egentligen är. I förhandlingarna för ett medlemskap i EU anses i allmänhet Estland ligga först, därefter kommer i nämnd ordning Lettland och Litauen. Caroline Taubes utmärkta avhandling Constitutionalism in Estonia, Latvia and Lithuania ger dock en annan bild. När det gäller konstitutionell utveckling är det ingalunda Estland som är ledande, utan här är det snarast Litauen med Lettland som god tvåa.

Den rättsliga utvecklingen i de postkommunistiska staterna kan indelas i fyra olika faser: liberalisering, aktivering, konsolidering och implementering. Lettland befinner sig i konsoliderings- och implementeringsstadiet. Mycket har således redan blivit genomfört på lagstiftningsplanet i Lettland.

Trots att Lettland i motsats till andra östeuropeiska stater återtog sin förkommunistiska grundlag från 1922 har landet blivit konstitutionellt moderniserat. En rättighetskatalog antogs 1998 och en författningsdomstol inrättades 1995. Sedan den 1 juli 2001 har medborgarna direkt tillgång till författningsdomstolen vilket medfört att nya intressanta fall blivit föremål för domstolens bedömning. Domstolen har gått emot politiska krafter, som t. ex. när den hävdat att det strider mot likhetsprincipen att en statlig bostadsagentur skall fördela hyresrätter på så sätt att särskilt välförtjänta medborgare (läs politiker) får förtur.

Medborgarrättsfrågan har lättats upp genom att naturalisationsförfarandet har blivit billigare, men språklagen innebär fortfarande svårigheter. Parlamentsledamöter måste enligt vallagen bemästra det lettiska språket på den högsta nivån, vilket lett till flera anmälningar till den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. (Det finns regler som anger vilka språkkunskaper som krävs för olika anställningar.) Presidenten har därför förordat lagstiftning som gör det möjligt även för dem som inte talar perfekt lettiska att ställa upp som kandidater till politiska ämbeten. Detta har i sin tur lett till att ett förslag har lagts fram om att nivån på språket i parlamentet ska skrivas in i konstitutionen, något tämligen unikt internationellt sett. En sådan bestämmelse skulle Lettland vara tvunget att ta bort igen när landet blir medlem i EU.

Ytterligare ett språkrelaterat problem är att utländska namn måste stavas på lettiskt sätt genom att bokstaven s läggs till efternamnet. Författaren till dessa rader skulle följaktligen heta Fogelklous. Detta kommer att skapa svårigheter för utländska företags etablering i Lettland och strider antagligen mot EU:s regler.

Att landet befinner sig i konsolideringsfasen innebär att de flesta viktiga lagarna nu är på plats. En del lagstiftning som tillkommit främst under den första transitionsfasen, gällande t. ex. voucherprivatisering och restitution av egendom, är dock inte längre helt aktuell. Det finns också lagar som berör den kommunistiska perioden som fortfarande kan vara gällande. Ett exempel är vallagen som författningsdomstolen godkänt. Enligt den får inte f.d. anställda inom KGB och liknande organisationer ställa upp som kandidater till parlamentet.

Europeiserings- och globaliseringstendenserna har satt tydliga spår i lettisk lagstiftning. Haagkonventionen om internationell tillgång till domstol är ett exempel. Mycket arbete har genomförts för att harmonisera den inhemska lagstiftningen med EU:s krav. Olika EU-direktiv ligger till grund för en mängd lagstiftningsakter bl. a. inom varusäkerhet och konsumentavtal. Bernkonventionen ligger till grund för upphovsmannarättslagen. Lagar om illojal konkurrens, antidumpning, försäkringar, kreditinstitutioner, upphovsmannarätt, konsumentskydd, har nyligen blivit antagna. Civillagen från 1937 har åter trätt i kraft, men i förändrad form från 1992. Den kompletteras nu genom en handelslag som på grund av motstånd i parlamentet ännu inte trätt i kraft. En av tvistefrågorna är om begreppet kommersant får finnas. En annan berör kravet på att parterna i vissa sammanhang måste redogöra för sin finansiella situation. Landets stora problem med korruption och ineffektivitet påverkar givetvis rättssystemet. Statliga eller halvstatliga företag inom telekommunikation, energi eller sjöfart är föremål för en intensiv privatiseringsdiskussion med politiska förtecken. Den politiska dagordningen handlar i stor utsträckning om billig tillgång till statlig egendom.

Domstolsystemet omorganiserades redan 1992, men brottas fortfarande med stora svårigheter. Korruption och bristande effektivitet leder till långa utdragna processer som kan innebära att Lettland kommer att fällas av den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. En av mina studenter som arbetar som advokat i Lettland, gav en god illustration till korruptionsproblemet: Hon frågade mig hur hon skulle göra om hon har skäl att tro att motparten försökt påverka domaren genom mutor… Det bedrivs flera EU-projekt i Lettland som har till uppgift att förbättra situationen inom domstolsväsen och förvaltning. Men rättsverkligheten i Lettland ligger fortfarande efter även de minst utvecklade staterna i EU.