News Ticker

Kyssen i Ryssland

ett fenomen med social, politisk och religiös betydelse

The following two tabs change content below.

Per-Arne Bodin is professor of Slavic Languages ​​at the University of Stockholm. He has published several books about Russian culture and literature

Latest posts by Per-Arne Bodin (see all)

Av Per-Arne Bodin

Våra föreställningar om ryssen innehåller allt från att se honom som en barbar till att se honom som bärare av en speciellt djup andlighet. Det finns en hel samling av begrepp som används för att definiera det ryska: “den ryska själen”, “det heliga Ryssland”, “den ryska björnen”. Jag vill här analysera ytterligare ett sådant begrepp, nämligen den ryska kyssen. En del av vår bild av det ryska handlar just om kyssvanor. Ryssen Kulneff i Runebergs Fänrik Ståls sägner är lika stark i sin krigiskhet som i sina kyssar: Han kysstes och han slog ihjäl med samma varma själ.

På ikonerna

Låt oss börja sökandet efter mening och innebörd i den ryska kyssen genom att studera ikonerna, som haft en sådan avgörande betydelse för den ryska kulturen och det ryska medvetandet. Kyssen finns i några ikonmotiv där det mest kända är Joakims och Annas (Jungfru Marias föräldrar) möte eller kyss. Det är ett motiv som går tillbaka på en episod i det apokryfiska Jakobs protoevangelium (protoevangelium är en term för ett apokryfiskt evangelium som handlar om tiden före den som behandlas i de kanoniska evangelierna). Joakim och Anna har var och en på sitt håll fått besök av en ängel som talat om att de skall få ett barn. De kommer springande mot varandra för att berätta glädjebudet och kysser varandra.

I ikonmotivet uttrycks en stark gemenskap och innerlighet, de kyssande paren har till och med gemen­samma glorior. Motivet har alltid med barnafödande att göra, Joakims och Annas möte skildrar egentligen på sitt eget vis det ögonblick de kom tillsammans och deras barn blev tilloch ikonen kallas ibland just för “zatjatie”, “avlelse”. Ikonen bildar en lovsång till barnafödandet och föräldraskapet som på detta sätt har kommit med i ikonmåleriet, och just som en kyss och en omfamning.

Ett helt annat motiv i ikonmåleriet där kyssen skildras, är ett förräderi, Judaskyssen. Detta visar ofta den trolöse lärjungen i profil i färd med att kyssa Kristus och bredvid Judas syns krigsmännen. Kyssen som kristen symbol kan alltså ha två helt motsatta betydelser; antingen kan den stå för största närhet och glädje eller svekets mörka ögonblick. I varje ortodox liturgi påminns man om denna dubbelhet i kyssens mening inför själva mottagandet av nattvarden då prästen läser en bön som innehåller en uppmaning att ingen skall förråda Kristus med en kyss likt Judas.

Bland alla ceremonier under gudstjänsten som innehåller kyssar, ifrågasätts den i det viktigaste ögon­blicket, under ögonblicken före nattvarden. Det är allvarligt att kyssas i Ryssland, i alla fall i den ryska kyrkliga kulturen.

Den sakrala kyssen

Den sakrala kyssen, kyssen använd i ett rituellt kristet sammanhang är betydligt viktigare i Ryssland än i väst. En sådan sakral kyss finns också i den katolska och kanske en och annan gång också i den protestantiska traditionen, men den har en helt annan betydelse i det ortodoxa sammanhanget. Den troende kysser ikoner­na, korset eller evangelieboken framlagd på böne­pulpet­en, prästen kysser liturgiskt inte bara ikonerna utan också altaret, nattvardskärlen, skruden inför påklädningen och så vidare.

Kyssen blir alltså en gudstjänsthandling på samma sätt som knäfallet eller korstecknet, ett fysiskt uttryck för tron. I dessa kyssar av ikonerna och av olika heliga föremål uttrycks en vördnad men framför allt en känsla av det gudomligas närvaro här på jorden i materien. Den för den ortodoxa kyrkan så viktiga kyrkofadern Johannes från Damaskus (han levde på 700-talet) uttrycker denna vördnad för materien (hyle) i sam­band med sitt försvar av ikonerna med en nästan fetischistisk metaforik. Han jämför sin inställning till materien och till ikonerna i synnerhet med en älskares vördnad inför sin älskades klädnad. Han beundrar den, kysser den, just därför att den finns i närheten av den älskade. På samma sätt blir materien för Johannes en Guds klädnad, får en helighet både genom närhet och möjlighet till en viss grad av identitet.

Gemenskapskyssen

Genom en sådan inställning till kyssen får också hälsnings- och gemenskapskyssen en stark sakral prägel. Fridskyssen som är en viktig del av det katolska och oftast också det protestantiska mässfirandet utbyts i ortodox tradition enbart mellan prästerna. Denna kyss har alltså nästan försvunnit ur den ortodoxa traditionen trots att kyssandet i sig är så viktigt. Det är ofta så motsägelsefullt traditioner och kulturer fungerar då olika komponenter innesluts och utesluts i ett komplicerat, svårförklarligt och i bland i ett oförklar­ligt mönster.

Fridskyssen finns däremot bevarad i påskkyssen som är ett av de viktigaste kapitlen i den ryska kyssens idéhistoria. Det är frågan om kyssen på påsknatten som ett gemensamt tecken att Kristus uppstått från de döda. För påskkyssen finns ett särskilt ryskt ord “chris­t­o­­so­­­vat’sja”, ett verb bildat på ordet för Kristus på ryska. Mackensie Wallace, The Times korrespondent i Ryssland under flera decennier i slutet av 1800-talet, beskriver denna sed:

En icke mindre egendomlig plägsed i påsktid är utbytet av broderskyssen. Teoretiskt skall man själv kyssa och kyssas av alla de närvarande – hvilket skall betyda att alla äro bröder i Kristo. Men i praktiken har vår tids förfining medfört ändringar och de flesta inskränker nu påskhälsningen till sina vänner och bekanta.

När ett par vänner mötas under denna natt eller föl­jan­de dag säger den ena: “Christos voskrese” och den andra svarar “Vo istinu voskrese”. Så kysser de varand­ra tre gånger omväxlande på högra och vänstra kinden. Detta bruk iakttages mera eller mindre noga i alla samhällsklasser, och kejsaren själv rättar sig därefter.1

I gammaltroende tradition kysser man inte på kinden utan tre gånger på munnen enligt äldre sed. Kyssen på munnen bevarades nog annars som häls­nings- och gemensamhetskyss fram till europeise­ringen på 1700-talet och sedan hos de gammaltroende och de enkla bönderna. Bönderna som bevarare av kysstraditionen finns som ett motiv hos Tolstoj, vilket vi senare kommer att bli varse.

Under sovjetmaktens tid blev påskkyssen också till en protest mot den ateistiska propagandan och kanske till och med mot sovjetmakten som sådan. Den blev också en markering av kontinuitet med det gamla förrevolutionära Ryssland.

En traditionell hälsningskyss finns bevarad i kyrko­miljö, en kyss som också sker tre gånger till exempel när en präst eller biskop möter en annan präst eller biskop liturgiskt. Det är denna hälsningskyss som de sovjetiska ledarna sedan gjorde till sin.

Det är mot bakgrund av fridskyssen vi skall förstå scenen i Dostojevskijs Bröderna Karamazov där Kristus kysser Storinkvisitorn, men denne är oförmögen att ta till sig dess budskap om gemenskap och försoning.

En annan hälsningskyss uttrycker vördnad och respekt. Den troende kysser prästens eller biskopens hand, som är ett viktigt tecken för tillhörighet till det ortodoxa. Bonden kysste godsägarens hand, axel eller kanske till och med stövel för att uttrycka en fullstän­dig underdånighet.

Hälsningskyssen var också en viktig del av etiketten mellan ryssar. När dessa kyssvanor förändrades i väst förvånade sig resenärer till Ryssland över ryssarnas idoga kyssande. Adam Olearius, en västerländsk rese­när på 1600-talet, berättar att när värdinnan i ett ryskt hem bjöd en gäst på en sup förväntades gästen tacka henne med en kyss på munnen.2

Den erotiska kyssen finns däremot inte företrädd i de gammalryska texterna. Ett bevis på den erotiska kyssens existens i verklighet under 1600-talet ger oss en icke-litterär skriven källa, nämligen en bevarad parlör förmodligen sammanställd av en köpman från Novgorod som brukade vistas i affärer i Stockholm. Som ett språkexempel i hans parlör finner vi: “Tselu­ju krasnuju devitsu v guby” och översättningen “Jag kysser den vackra flickan på läpparna”. Den erotiska kyssen fanns närvarande bara i verkligheten men inte i den officiella och normerade kulturens värld.

Kyssen i kylan

En av de mest förtjusande kyssarna i den ryska poesin finner vi hos Alexander Pusjkin i hans dikt “Vintern” som handlar om poeten och hans upplevelser av vint­rar­na på landet på sin herrgård.3 Livets vardag avbryts av en fest med dans och dikten avslutas med en port­rätt av en av närvarande grannflickorna:

Och flickan går i skymningen ut på verandan:

Hon har öppet i halsen och över bröstet,

snöstormen blåser rakt i hennes ansikte!

Men nordanstormarna är inte skadliga för den ryska rosen.

Hur hett bränner inte kyssen i kylan!

Hur frisk är inte den ryska flickan i snöyran!4

Den erotiska kyssen möter den ryska vinterkylan i ett ögonblick av fulländad lycka. Den ryske futurist­poeten Velemir Chlebnikov tar sedan upp detta tema i en dikt som inleds med raden: “O Ryssland, du är helt en kyss i kylan!”5

Det som hos Pusjkin var ett lättsamt motiv framlagt med glimten i ögat blir hos Chlebnikov till ett ideolo­giskt uttalande om Rysslands innersta väsen. Den blir på ett för den ryska traditionen typiskt sätt ideolo­giserad.

Tolstoj: Uppståndelsen

I Tolstojs sista roman Uppståndelsen från 1899 spelar mötet mellan den kyrkliga kyssen och den erotiska en avgörande roll. Romanen skildrar hur den unge äd­ling­en Nechljudov förför den unga oskyldiga flickan Katja, som blir med barn och lämnar Nechljudovs släkting där hon bott. Katja blir kriminell och prosti­tue­rad och Nechljudov ser henne vid en rättegång långt senare då hon är anklagad för delaktighet i ett giftmord och han är juryman. I romanens fortsättning försöker ädlingen gottgöra det onda han gjort och som haft sådana ödesdigra följder för flickan. Romanen är en mycket kritisk skildring av det ryska samhället vid sekelskiftet 1900. Nechljudov kysser Katja vid tre tillfällen i romanen. Den första kyssen är en oskyldig, barnslig kyss. Den andra är påskkyssen, som finns som en del av skildringen av en påskgudstjänst, dess högtid­lig­het och folkliga glädje. Den tredje kyssen är en erotisk kyss som inleder förförelsen. Den är ond och ödesdiger. För att ytterligare förstärka kysstemat och kyssens betydelsebärande tyngd inleds episoden med att att en bonde utbyter påskkyssarna med Nechljudov. Det är en kyss som är folklig och dessutom förenar den ädlingen och bonden. Den uttrycker den sene Tolstojs hela världsuppfattning, ju närmare folket, desto bättre och sannare:

“Kristus är uppstånden,” sade han med leende ögon, lutade sig mot Nechljudov, omgav honom med den egen­dom­liga, behagliga bondelukten, kittlade honom med sitt krusiga skägg och kysste honom tre gånger mitt på munnen med sina fasta, friska läppar.

Han såg på Katjusja. Hon blossade upp och närmade sig honom i samma ögonblick.

“Kristus är uppstånden, Dmitrij Ivanovitj.”

“I sanning uppstånden,” sade han. De kysstes två gånger och liksom tvekade – behövdes det en gång till, och liksom hade de insett, att det behövdes, kysstes de för tredje gången och båda smålogo.

Han hann ännu en gång upp henne, omfamnade henne åter och kysste henne på halsen. Denna kyss var inte alls som de två första kyssarna: den omedvetna bakom syren­busken och den andra på morgonen i kyrkan. Denna var ohygglig, och hon kände det.6

Kyssen är alltså mycket betydelsebärande i denna roman. Den starka konstnärliga effekten kan just uppnås genom att kyssen har denna ambivalenta funktion i den ryska kulturen, en funktion som sedan Tolstoj kan använda konstnärligt.

Den politiska kyssen

Kommunisten som mötte prästen eller utlänningen som mötte en ortodox präst skakade hand med hon­om, som ett tecken på sin ateistiska övertygelse eller sin icke-tillhörighet till den ortodoxa traditionen. Den ryska hälsningskyssen, på kinden eller på munnen, återupplivades emellertid efter den ryska revolutionen i ett oväntat sammanhang. De sovjetiska ledarna lade sig till med denna kyss, som överlevt endast i kyrkliga sammanhang. Ledarna började kyssa varandra och ofta på munnen som en officiell hälsningsritual. Den­na hälsningsritual användes sedan också gentemot ledarna i de sovjetiska satellitstaterna som alltså på­tving­ades en tradition som var helt främmande för dem. De ryska biskoparnas hälsningsritual påtvingades tjecker, ungrare, tyskar och så vidare för att uttrycka att de var underkuvade den sovjetiska eller snarast den ryska överhögheten.

En sovjetisk barnbok från 1940 om polarfarare, “Vid polen”, som beskriver alla möjliga ansträngningar och hjältedåd, avslutas med att hjälten blir kysst av en Stalin som i boken inte yttrar ett enda ord:

Vår käre och hett älskade, vår Iosif Vissarionovitj! Tillåt mig att rapportera för er, att vårt uppdrag att studera Nordpolen är genomfört med den äran.

Och då inträdde ett ögonblick som jag aldrig skall glömma: Iosif Vissarionovitj omfamnade mig och gav mig en kyss.

Med starka känslor överlämnade jag en röd flagga till honom. Denna flagga hade vi haft med oss till Nord­polen.7

Stalin kysser polarfararen. Det blir en hädisk al­lusion till den sakrala kyssen och här inte som en gemenskaps­kyss mellan två ledare utan en kyss från demiurgen som välsignar den vanliga enkla människan som utfört sitt offer, sitt hjältedåd.

Denna officiella kyss förknippas alltså starkt med den sovjetiska staten och den sovjetiska makten. Vissa av de tidigare sovjetiska ledarna har fortsatt att kyssas på detta sätt också i den postsovjetiska verkligheten. När den tidigare ryske presidenten Jeltsins livvakt Korzjakov ville svärta ned sin före detta arbetsgivare be­skrev han bland annat hans kyssvanor, vilka han också illustrerade med egna fotografier av presidenten. Kyssen är mycket betydelsebärande i sitt ryska sam­man­­hang.8

Avslutning

Kyssen betecknar alltså i den ryska traditionen allt från vidrörandet vid det gudomliga till sovjetmaktens imperi­a­listiska övervåld mot grannstaterna.  Denna uppsätt­ning av betydelser möter sedan våra förväntningar på kyssen och de betydelser som vår egen tradition för­knippar med den. Det är denna spänning och mot­sägel­se­fullhet som gör det så intressant att studera rysk kulturhistoria på denna begreppsnivå och kanske kulturhistoria över huvud taget.


Fotnoter

1 Donald Mackenzie Wallace, Ryssland: land och folk – seder och bruk/ny svensk auktoriserad öfvers. af Valdemar Langlet, Stockholm 1905, s. 354.

2 Elena Hellberg-Hirn, “Pocelui na moroze: privets­tvie i proščanie”, i: Carl Fredrik Gildea, Slavisk filologi. Studier i språk, litteratur och kultur tillägn­ade Bengt A. Lund­berg. Göteborg 1996. ss. 91-98.

3 För en analys av detta motiv se: Elena Hellberg-Hirn, a.a.

4 A.S. Puškin, Polnoe sobranie sočinenij, tom 1, Moskva 1957, s. 128.

5 Velemir Chlebnikov, Tvorenija, Moskva 1986, s. 165.

6 Leo Tolstoj, Uppståndelse, Malmö 1927, s. 98, 99, 102.

7 I.D. Papanin, Na poljuse, Moskva-Leningrad 1940, s. 48.

8 Aleksandr Koržakov, Ot rassveta do zakata, Moskva 1997

<\/body>