News Ticker

Ung i Vitryssland: att hantera sin samtid och tro på en framtid

The following two tabs change content below.

Maria Pettersson

Maria Pettersson läser just nu en magisterkurs i etnologi med inriktning på kulturell mångfald vid Södertörns högskola

Latest posts by Maria Pettersson (see all)

Av Maria Pettersson

I oktober 2001 flyttade jag tillbaka till Stockholm efter ha att bott två år i Minsk, Vitrysslands huvud­stad. Tiden där ägnade jag åt ett års studier i ryska vid det statliga lingvistiska universitetet i Minsk och sedan praktik på UNDP. Att skriva en artikel om livet i Minsk, om ungdomar och deras liv, är inte en lätt uppgift men jag ska försöka ge er en bild av hur det är att leva i Minsk idag för ung­domar och hur livet förändrats de senaste två åren.

Att komma som utbytesstudent till Minsk är nog inte det lättaste man kan uppleva. Jag valde att åka just till Minsk eftersom jag redan varit aktiv i den svenska organisationen PeaceQuest och deras projekt tillsam­mans med den vitryska organisationen Next Stop New Life sedan länge. Därför kände jag redan en hel del folk och det var ganska lätt för mig att komma in i det “vanliga” livet. Att kalla det för det vanliga livet är inte helt korrekt eftersom de som är aktiva i olika organisa­tioner kanske inte är de som skulle kallas vanliga genomsnittsungdomar.

För många av de som pluggade tillsammans med mig, och de västeuropeiska utbytesstudenterna kan räknas på två händer, blev nog inte tiden i Minsk riktigt vad de väntat sig. Boende i en studentkorridor är det inte lätt att komma i nära kontakt med de vitryska studenterna och inte heller lätt att få kontakt med människor utanför universitetet. Jag hade tur och idag kan jag se tillbaka på två år som för mig blev något mycket större än jag förväntat mig från början.

Mitt organisationsengagemang fortsatte även i Minsk och blev mer och mer aktivt ju längre jag stannade kvar. Och att få möjlighet att under så lång tid se bilden från “den andra sidan” är något som skulle vara nyttigt för många av de som arbetar i samarbetsprojekt med vitryska organisationer, även om det rent praktiskt är ganska svårt. Icke-statliga organisationer i Vitryssland lever i ett arbetsklimat som bara blir svårare och svårare och en av mina nära vänner, som nyss varit på besök i Sverige, säger att om det fortsätter så här finns nog inga organisationer kvar i Vitryssland om ett par år. Jag hoppas innerligt att hon har fel.

Vad är det då som händer och som gör att det blir svårare? Ja, först och främst så ändras de juridiska förhållandena. Nya regler och lagar införs som försvår­ar arbetet och existensen. Under mina två år i landet har två nya dekret från presidenten trätt i kraft och båda har haft stora konsekvenser. Det första, som kom 1999, var ett dekret som krävde omregistrering av alla icke-statliga organisationer. Detta inkluderar politiska partier, fackförbund, tidningar och andra organisa­tioner. För att kunna omregistrera sig krävdes till exempel en juridisk adress (som inte får vara i en privat lägenhet), diverse ekonomiska dokument och ett visst antal medlemmar beroende på vilken form av orga­nisa­tion man vill registrera. För många organisationer var kraven omöjliga. Det är väldigt dyrt att hyra ett kontor och många hade tidigare sin verksamhet för­lagd hemma hos någon av sina medlemmar. Speciellt för ungdomsorganisationer var det i många fall omöj­ligt att registrera sig och därför är det idag många som antingen har fått lägga ned sin verksamhet eller som bedriver sin verksamhet oregistrerat. Oregistrerat är detsamma som olagligt.

2001 kom sedan ytterligare ett dekret. Detta har drabbat inte bara de vitryska organisationerna själva utan också deras partnerorganisationer i andra länder. Dekretet kräver att all verksamhet som har utländsk finansiering ska söka tillstånd från en speciell kom­mission under departementet för humanitär hjälp. Det här är mycket vanskligt eftersom man inte kan vara säker på att få tillstånd och dessutom tar det lång tid, därför väljer många att inte söka tillstånd och man bedriver på så sätt olaglig verksamhet. Att bedriva olaglig verksamhet leder till att organisationen stängs om man upptäcks och många organisationer lever därför osäkert.

Hur vågar man som ung utsätta sig för de risker det kan innebära att vara aktiv i en organisation? Jag tror att många av de organisationsaktiva skulle säga att det inte finns något val. Något måste man göra och det här är det enda sättet. Det enda sättet att göra något för att försöka förändra det samhälle man lever i. Ungdomar som har vuxit upp i slutet av 80-talet och på 90-talet i Vitryssland har sett sitt samhälle föränd­ras dramatiskt. Från nybliven självständighet med försök till demokratisk utveckling och så tillbaka till något som med svenska mått skulle kunna kallas diktatur. Fortfarande ställer jag mig ibland frågan: Hur orkar man? De flesta har någon slags grundläggande tro på att allt ska förändras till slut och de som inte engagerar sig för förändring har helt enkelt vant sig vid att det är så här livet är.

Det är svårt att välja att vara aktiv då och då. Efter att någon deltagit på ett seminarium märker man tydligt att den personen gör ett val, antingen engagerar man sig eller så bestämmer man sig för att inte delta i något mer. Jag har många gånger hört kommentaren: “Efter att jag blev aktiv i den eller den organisationen så har mitt liv ändrats på många sätt.”

Precis som i Sverige är det svårt att försörja sig på sitt engagemang, det är bara ett fåtal förunnat att kunna arbeta på heltid för en organisation. Och det senaste året, när den ekonomiska situationen blivit svårare och svårare är det generellt mycket svårt att hitta jobb som betalar en lön man kan leva normalt på. Av alla de jag umgåtts med, i åldrarna 16-35, är det ett fåtal som inte bor hemma hos sina föräldrar. Även många av de som gifter sig bor kvar hos hans eller hennes föräldrar och att som ung hyra en egen lägen­het är något man inte ens funderar över, för det går ju inte. Kanske om man bor tre eller fyra stycken ihop, på litet utrymme. Har du dina föräldrar boende i Minsk har du inte heller rätt till studentrum. Vi som var utbytesstudenter upplevde den motsatta sidan. Vi fick inte bo någon annanstans än i studentkorridor.

Ett av stora problemen, som ofta kommer i skym­undan av de politiska problemen, är problemen med hälsa och sjukvård. De här problemen är starkt kopp­lade till de ekonomiska och de ekonomiska problemen är kopplade till de politiska. Eftersom en av mina närmaste vänner var väldigt sjuk under en lång tid har jag sett sjukvården i landet på nära håll och det är mycket svårt att sätta fingret på vad som är problemet. Kanske skulle man kunna säga att bristen på resurser skapar en hårdhet. Behöver man kontinuerlig vård så är kontakter det man i första hand har att förlita sig på och har man tur hjälper det och man lyckas få den vård man behöver. Jag säger inte att det alltid är så, men av vad jag har erfarit är resursbristen inom vården så enorm att det skulle behövas radikal förändring. Vård är gratis men i mån av plats och tid. Min väninna dog i januari i år. Hon var väldigt sjuk och kanske hade ingen vård i världen kunnat hjälpa henne, men jag vet inte…

Vad är det då som gör att man som svensk tjej bestämmer sig för att stanna i Minsk i två år? Vad är det som gör att jag kan se mig själv flytta tillbaka till Minsk igen? Jag vet inte. Det är lika svårt att förklara varje gång någon frågar. Den enklaste förklaringen handlar om mitt sociala liv och om att ha hunnit bygga upp en vardag. En annan förklaring handlar om att ha sett vikten av att få inblick i svenska organisa­tioners arbete i Vitryssland från ett annat håll. Sedan SIDA:s Vitrysslandsprogram kom igång 1998 har antalet svenska organisationer som arbetar till­sam­mans med vitryska organisationer ökat dramatiskt och behovet av svenskar som väl känner till organisa­tionsvärlden och dess situation i Vitryssland ökar därmed. Tyvärr är antalet svenskar som bor i Vitryss­land möjliga att räkna på en hand. Men om allt går väl så öppnas kanske en svensk ambassad snart.

Många frågar mig om framtiden, vad jag tror om Vitrysslands framtid. En sak kan jag säga och det är att innan jag flyttade till Minsk så trodde jag att jag kunde väldigt mycket om landet, jag tyckte mycket om den politiska situationen och trodde att jag förstod hur saker och ting låg till. Jag tycker fortfarande mycket men jag har blivit mindre och mindre säker på mycket av det jag förut ansåg att jag förstod. Kanske låter det förvirrat men saker och ting vänds upp och ner när du möter ett annat land inifrån, du får ett nytt perspektiv. Att göra utsagor om den politiska framtiden i Vitryss­land ligger inte längre för mig, det överlåter jag åt dem som anser sig kunna det. Det jag däremot kan säga med 100-procentig säkerhet är att det finns en stor mänsk­lig poten­tial, människor som varje dag, genom sitt arbete i olika organisationer, tar steg mot föränd­ring. Många av dem är ungdomar med vilja och dröm­m­ar. Jag hoppas att de får möjlighet att förverkliga dem.

——————————————————————————–

 

<\/body>