News Ticker

Konsten att riva upp gamla sår

Några reflektioner med anledning av den nya utställningen om Wehrmacht och Hitlers utrotningskrig i Östeuropa

The following two tabs change content below.

Joakim Ekman is a professor of Political Science, with a special focus on the Baltic Sea Region and Eastern Europe, at the Centre for Baltic and East European Studies (CBEES), Södertörn University. His research interests comprise democratisation, public opinion and political participation. In 2013, Ekman co-wrote and co-edited a volume on political party systems in 19 countries in Central and Eastern Europe (Berglund, Ekman, Deegan-Krause, Knutsen and Aarebrot, eds., The Handbook of Political Change in Eastern Europe. Third Edition. Cheltenham: Edward Elgar, 2013).

Latest posts by Joakim Ekman (see all)

Av Joakim Ekman

Den 28 november 2001 återöppnades i Tyskland den kontroversiella utställningen om den tyska arméns övergrepp mot civilbefolkningen i Öst­europa under Nazitysklands anfall på Sovjet­union­en 1941-1944. Efter ett uppehåll på två år har utställningen genomgått betydande förändringar, men liksom tidigare handlar det om att tillbakavisa föreställningen eller myten om de hederliga, van­liga tyska soldaterna i Wehrmacht å ena sidan, och de onda mördarna i SS-förbanden å den andra sidan. Sanningen är att de “vanliga” tyska soldater­na också deltog i barbariet på östfronten. Detta är en av de sista myterna att falla i Tysklands långa uppgörelse med det förflutna, och man kan här göra jämförelser med den uppgörelse med den inhemska antisemitismen som för närvarande pågår i Polen.

En kontroversiell utställning
I mars 1995 öppnades i Hamburg för första gången utställningen om de vanliga tyska soldaternas över­grepp mot civilbefolkningen i Östeuropa och Sovjet­union­en under Hitlers “förintelsekrig” i öst. Utställ­ningen – Vernichtungskrieg. Verbrechen der Wehrmacht 1941-44 – arrangerades av det Hamburgbaserade Institut für Sozialforschung och var en del av ett större forskningsprojekt vid detta institut. Utställningen kom sedan att turnera runtom i Tyskland och Österrike, och visades fram till hösten 1999 i 33 olika städer. Runt 900 000 personer beräknats ha besökt utställ­ning­en.

Utställningen kom ganska snabbt att betecknas som kontroversiell. De högerextrema menade att utställ­ning­en smutskastade hedervärda soldater som bara försvarat Tyskland mot Sovjetunionen. Tyska nynazist­er försökte under ett flertal tillfällen att stoppa utställ­ningen, genom vandalisering och mer eller mindre våldsamma protester, dock utan framgång.

Men kritiken kom inte bara från nynazisterna. När extremhögern arrangerade en stor protestmarsch i München i februari 1997, där runt 6000 personer deltog, hördes också företrädare för CSU (CDU:s bayerska systerparti). De kritiska rösterna gjorde gällande att det var viktigt att göra åtskillnad mellan de förband som ägnat sig åt organiserat folkmord å ena sidan, och de vanliga soldaterna i Wehrmacht å den andra sidan.

Den allvarligaste kritiken kom emellertid varken från extremhögern eller från de konservativa, utan inifrån den akademiska världen. I januari 1999 riktade den tysk-polske historikern Bogdan Musial skarp kritik mot utställningens sätt att hantera sitt käll­material. Kritiken gällde i första hand en del av de fotografier som användes för att visa på övergreppen mot civilbefolkningen. Musial menade att vissa av bilderna inte alls föreställde civila offer för pogromer eller tysk terror, utan i stället offer för Stalins hemliga polis.

En kraftig omarbetning
Kritiken ledde till att hela utställningen drogs tillbaka i november 1999, och en oberoende kommission tillsattes för att granska källmaterialet. Vad som var planerat att bli ett uppehåll på tre månader blev dock ett avbrott på två år. Först i november 2001 återöpp­nades så utställningen, med premiär i Berlin, nu under namnet Verbrechen der Wehrmacht. Dimensionen des Vernichtungskrieges 1941-44. Ulrike Jureit, som är en av de ansvariga forskarna, har hävdat att det i praktik­en handlar om en helt ny utställning. Den är nu dubbelt så stor som tidigare och det handlar nu också om en mer systematisk genomgång av händelserna på östfronten. De faktafel som den oberoende kommis­sion­en pekade ut har åtgärdats. Temat är dock inte förändrat. Nu som tidigare handlar det om att visa att Wehrmacht i allra högsta grad var ett instrument i Hitlers förintelsekrig i öst.

Ett besök på Auguststraße
Jag besöker själv utställningen dagen efter nypre­miären. På grund av de tidigare incidenterna har man polisbevakning utanför utställningslokalen, som ligger på Auguststraße, i hjärtat av Scheunenviertel, ett historiskt judiskt område i Berlin.

Utställningshallen följer en strikt och minimalistisk design. Vita väggar och svart text. Det handlar om att dokumentera fakta, inte om att chockera eller att uppröra. Inga uppförstorade fotografier av likhögar eller massgravar, alltså. Faktum är att det är påfallande få fotografier, och påfallande mycket text. Det tar lång tid att ta sig genom utställningen. Man får intrycket av att mycken möda har lagts ned på att undvika faktafel och bristande dokumentation den här gången. Ett hörn är faktiskt vikt åt en diskussion om fotografier som historiskt källmaterial. Utställningen diskuterar med andra ord sig själv, i postmodernistisk anda. Eller handlar det bara om att ursäkta sig för de fel som fanns med förut?

Besökarna presenteras inledningsvis med informa­tion om den lagstiftning som gällde under kriget. Detta är själva utgångspunkten; även om rättsläget stundtals var oklart, och även om den lagstiftning som fanns – exempelvis beträffande behandlingen av krigs­fångar – var hård och grym, fanns det ändå regler som angav vad som var rätt och orätt. Utifrån denna start­punkt konfronteras besökarna sedan med fakta om vad som egentligen ägde rum, utifrån ett antal teman: behandlingen av sovjetiska krigsfångar; repressalier mot civilbefolkningen; deltagandet i det systematiska massmordet på Europas judiska befolkning; ekono­misk utplundring och användningen av civila som tvångsarbetskraft; samt behandlingen av partisaner.

Budskapet är mycket tydligt. Wehrmacht – eller de “vanliga” tyska soldaterna – var inte utan skuld för barbariet på östfronten. Wehrmacht bröt systematiskt mot krigets lagar. Gång på gång utsattes krigsfångar och civila för övergrepp. Myten om de anständiga “vanliga soldaterna” å ena sidan och mördarna i SS å andra sidan raseras effektivt. De vanliga tyska soldat­er­nas medverkan var i själva verket en förutsättning för Förintelsen. Det var Wehrmacht-soldater som identi­fiera­­de, fängslade och ghettoiserade stora delar av judarna i Östeuropa. Det var Wehrmacht som bistod SS-förband­en med transporter, assistans och informa­tion. Stundtals deltog också den vanliga armén direkt i folkmordet, med exekutionsplutoner. Det var alltså inte bara specialkommandon eller så kallade Einsatz­gruppen som stod för barbariet. Wehrmacht deltog också.

En seglivad myt
För den insatte historikern eller samhällsvetaren låter utställningens tema kanske inte så kontroversiellt. Det handlar ju knappast om några nyheter. Men omfatt­ningen av den reguljära arméns deltagande i barbariet på östfronten har hittills inte varit allmängods, och det är därför som utställningen kommit att bli så om­stridd. Det är naturligtvis också precis därför som utställningen är viktig.

Det har ofta noterats att den tyska uppgörelsen med nazitiden startade relativt sent, egentligen först på 1960-talet, och att många aspekter av det förflutna fortfarande idag i det återförenade Tyskland är mycket känsliga. I Östtyskland (DDR) skedde aldrig någon riktig uppgörelse med det förflutna, utan den östtyska kommunistregimen försökte i stället bygga sin och staten DDR:s legitimitet på myten om “antifascism”. Enligt denna myt var Hitlers maktövertagande och de brott som sedan skedde i Tysklands namn ett direkt resultat av “monopolkapitalismens” inflytande över det politiska livet. Detta inflytande sades vara krossat i det antifascistiska och socialistiska DDR, medan det levde kvar i det kapitalistiska och imperialistiska Västtyskland (BRD). Den som var en sann antifascist var således av nödvändighet också en motståndare till det politiska systemet i väst. Myten om den nya tyska antifascistiska stat som rest sig ur ruinerna av det gamla Tyskland var under hela efterkrigstiden en av de viktigaste politiska myterna i DDR. Den gav en förklaring till existensen av en separat östtysk stat och till den grundläggande motsättningen mellan DDR och BRD, samtidigt som den frånskrev en majoritet av de vanliga östtyskarna allt ansvar för de förbrytelser som hade begåtts under nazitiden.

I Västtyskland var förhållandet till det förflutna inte lika dogmatiskt, även om det alltså dröjde innan man på allvar tog tag i den känsliga frågan om de “vanliga tyskarnas” ansvar för Förintelsen. Inledningsvis kom i stället historieskrivningen att präglas av kontinuitet. Den äldre konservativa/nationalistiska traditionen dominerade. Nazismen (eller fascismen) förklarades vara ett generellt europeiskt fenomen – alltså inte någonting specifikt tyskt – och ett resultat av den erosion av traditionella strukturer och auktoriteter som ackompanjerade framväxten av det moderna massam­hället. Detta synsätt passade det nya politiska klimatet i Västtyskland väl. Nazismen kunde beskrivas som en utväxt på samma totalitära träd som kommunismen. Totalitarismen som vetenskapligt paradigm hade alltså en tydligt traditionell konservativ utgångspunkt – i avsaknad av traditionella strukturer var “massorna” lätta att dupera och sannolika att falla offer för en demagog. Skulden för nazisternas brott lades på en liten klick av “onda män” som hade vilselett folket. Detta fåtal demoniserades, medan massorna frånskrevs någon egentlig skuld. Man var offer, inte förövare. Det kalla kriget motiverade också en kontinuitet i synen på de vanliga tyska soldaternas kamp mot hotet från öst – nu liksom tidigare handlade det om att värja sig från de “asiatiska barbarerna”.

På sätt och vis var myten om ett fåtal onda män i BRD lika förståelig som myten om antifascism i DDR. Det handlade i båda fallen om att försöka hitta någon grund för en tysk nationell identitet, trots de avskyvärdheter som begåtts under kriget. I Västtysk­land kom myten om “ett annat Tyskland” att fylla denna funktion. Man gjorde sitt bästa för att visa att det hela tiden funnits ett motstånd mot Hitler och hans onda män, som exempelvis i form av syskonen Scholl i München, eller i form av de officerare som ledde kuppförsöket mot Hitler den 20 juli 1944. Myten om det anständiga Wehrmacht å ena sidan och det onda SS å andra sidan ska förstås i detta samman­hang.

Först på 1960-talet, med framväxten av en ny generation historiker i Västtyskland, började föreställ­ningen om en liten klick onda män som på något vis hade fört massorna på villovägar att ifrågasättas. Man började i stället intressera sig för vad det var i just den tyska historien som möjliggjort Hitlers makt­över­tagande. Problemet med den tidigare forskningen var ju att den inte kunde förklara varför utvecklingen gått så illa just i Tyskland. Varför inte i exempelvis Frank­rike, som ju också hade en stark antisemitisk tradition? Det svar man nu kom fram till var att Tyskland, till skillnad från andra jämförbara europeiska länder, hade utvecklats på ett alldeles speciellt sätt i modern tid. Tesen om en tysk Sonderweg gick ut på att Tysklands modernisering enbart gällde det ekonomiska livet. Trots en framgångsrik industrialisering var det Tyska Riket politiskt efterblivet. I stället för en utveckling mot liberal demokrati kom traditionella maktstrukturer att bestå. I stället för medborgare hade man undersåtar. Detta sades i förlängningen vara en avgörande förut­sätt­ning för Hitlers maktövertagande och de för­brytelser som sedan inträffade.

Under den senare hälften av 1980-talet kom sedan den så kallade historikerstriden (Historikerstreit) att aktualisera frågan om (Väst-) Tysklands förhållande till naziperioden. En rad framstående konservativa histo­riker försökte med närmast revisionistiska metoder att skapa en bas för en positiv tysk nationell identitet. Man menade att det Tredje Riket bara varit en paren­tes i den längre tyska historien, och att det var på tiden att dra ett streck över det förflutna och gå vidare. I detta projekt ingick också bilden av det anständiga Wehrmacht. De tyska soldaterna hade bara gjort sin plikt på östfronten, hette det. De barbariska ryssarna hade ju sedan visat vad de gick för när de erövrade Tyskland, då brutala övergrepp mot civilbefolkningen varit regel snarare än undantag.

Detta konservativa projekt kom dock att skjutas i sank. Det kritiska ifrågasättandet av det förflutna var på intet sätt ett avslutat kapitel. Diskussionen som förts under det senaste årtiondet har i allra högsta grad handlat om “vanliga tyskar” och deras medverkan i Förintelsen. Någon slutgiltig diskussion är det alltså inte tal om. Snarare har det på senare år handlat om att gräva djupare i frågan om vem som egentligen borde ställas till ansvar för de brott som begicks under nazieran. Ett av det senare 1990-talets mest uppmärk­sammade arbeten var Daniel Goldhagens bok Hitler’s Willing Executioners, i vilken han framlägger tesen att Förintelsen aldrig hade kunnat genomföras om det inte vore just för “vanliga tyskars” frivilliga deltagande i folkmordet. Detta deltagande – både i form av aktiv assistans och av passiv acceptans – har enligt Gold­hagen sin förklaring i strukturella faktorer. Hans tes kan ses som en slags variant av tesen om en tysk Sonderweg; just i Tyskland fanns det enligt Goldhagen en extremt brutal form av antisemitism, som alltså var en förutsättning för “vanliga tyskars” frivilliga del­tagande i Förintelsen. Det kan nämnas att Goldhagens tes har ifrågasatts på flera punkter, men det intressanta här är just konstaterandet att frågan om de “vanliga tyskarnas” skuld i Förintelsen knappast är något avslutat kapitel.

Att riva upp gamla sår?
Är det då rätt att riva upp gamla sår på det sätt som Wehrmacht-utställningen gör? Varför måste tyskarna fortsätta att rota i sitt plågsamma förflutna? Svaret på den första frågan är tveklöst ja: det är rätt att riva upp gamla sår, det är rätt att avslöja myter för vad de är. Syftet med utställningen är inte att smutskasta heder­värda män, vilket nynazisterna vill ha det till. Utifrån akademikerns perspektiv är syftet oklanderligt – det handlar om att visa “hur det egentligen var”. Den omarbetade versionen av utställningen synes mig dessutom vara bättre än den ursprungliga i flera av­seen­den. För det första tycks källmaterialet hanteras med en större noggrannhet den här gången. För det andra är utställningen mer pragmatisk än tidigare. I november 2000 tillsatte Philipp Reemtsma, chefen för Hamburginstitutet, ett helt nytt utställningsteam. Utan att ge alla kritiker rätt fanns det en tendens hos den ursprungliga utställningen att förmedla ett intryck av att en majoritet av alla soldater i Wehrmacht var kallblodiga mördare. De talrika fotografierna av leende tyska soldater invid likhögar eller hängda civilister var en sak. Men detta intryck förstärktes också av diverse uttalanden från Ulrike Jureits före­trädare Hannes Heer, om att mellan 60 och 80 procent av alla vanliga soldater skulle ha deltagit i krigsför­brytelserna. I den nya utställningen har man inte bara skurit ned antalet fotografier kraftigt, utan också medvetet undvikit att spekulera om den exakta an­delen krigsförbrytare. Vad man däremot gör är att peka ut vissa divisioner, gene­raler och nyckelpersoner med särskilt mycket blod på sina händer.

På ett annat plan handlar utställningen eller upp­görelsen med myten om det i stort sett anständiga Wehrmacht om att ge moralisk upprättelse åt alla offer för den tyska terrorn och informera den breda allmän­heten om vad som faktiskt ägde rum. Detta är inte någonting oviktigt. Hur ska ett samhälle som inte tar tag också i mörka och problematiska delar av
sitt förflutna kunna utvecklas? Hur ska man kunna lära nya generationer att demokrati och respekt för mänsk­liga rättigheter är bättre än totalitära ideo­logier och antisemitism om man vägrar att diskutera hur äldre generationer betedde sig?

Man kan till sist också påminna igen om den brist­fälliga uppgörelsen med nazitiden i Östtyskland, vilken i allra högsta grad motiverar ett fortsatt rotande i det förflutna i det återförenade Tyskland.

Uppgörelsen med antisemitismen i Polen
Wehrmacht-utställningen är ett utmärkt bevis på att Förbundsrepubliken kan hantera den svåra konsten att riva upp gamla sår på ett sätt som förefaller att vara meningsfullt. Man skulle vilja se liknande försök i andra länder med mörka sidor av sin moderna his­toria. Desto mer beklämmande är det naturligtvis att man i Tyskland av alla länder måste ha polis­bevakning i dörren till utställningslokalerna, eller att nynazisterna igen, den 1 december 2001, kunde arran­gera en stor protestmarsch mot utställningen genom centrala Berlin. Men visar inte detta på sätt och vis på den enorma uppgift som vi här talar om? Det är långt ifrån någon enkel uppgift för ett land att konfrontera ett skamfullt förflutet.

Det är mot bakgrund av den långa tyska uppgörel­sen med nazismen mycket intressant att notera att en uppgörelse med den inhemska antisemitismen initierats också i Polen. I maj 2000 kom den ­polsk-ameri­kan­ske historikern Jan Tomasz Gross bok Sasiedzi (på engelska: Neighbors) ut i Polen. Gross dokumenterar den mycket råa massaker på 1600 judar som ägde rum den 10 juli 1941 i den lilla polska byn Jedwabne. I polsk historieskrivning har det ända tills nu hetat att det var nazisterna som var ansvariga, men Gross visar att förövarna i själva verket var de polska invånarna i Jedwabne. Det var grannarna – “vanliga polacker” – som en varm sommardag mördade i stort sett hela den judiska befolkningen i byn, män, kvinnor och barn. Det handlade inte om någon SS-kontrol­lerad insats; det fanns ingen som tvingade de polska byborna att stena ihjäl, knivhugga och bränna upp sina judiska grannar, eller att plundra deras tillgångar. Gross visar också att Jedwabne inte var någon isolerad händelse. Också på andra håll förekom liknande pogromer.

Bara ett par veckor innan Gross bok publicerades i Polen hade den statliga televisionen sänt en upp­märksammad dokumentärfilm av Agnieszka Arnold som också kort berörde pogromen i Jedwabne. Boken kom alltså i precis rätt tid, och den väckte ett ramaskri i hela Polen. Det är talande att Adam Michnik har kallat hela diskussionen för en polsk Dreyfusaffär. För väldigt många var det omöjligt att acceptera vad Gross berättade – man ville inte höra. Man hade vant sig vid den trygga men felaktiga föreställningen om att antisemitismen inte varit en del av den polska politiska kulturen, utan att det i stället var tyskarna och ryssarna som alltid stått för alla grymheter. Precis som i Tysk­land direkt efter krigsslutet såg man på sig själva som offer, inte som förövare.

Det är avslutningsvis en mycket viktig diskussion som initierats, och utan tvekan kommer debatten att ha en avgörande betydelse för både polsk historie­skrivning och Polens nationella självbild. Som den svenska historikern Kristian Gerner har påpekat, är antisemitismen ingenting som tillhör det förgångna i Central- och Östeuropa, utan ett ständigt närvarande hot. Därför är det lovande för framtiden att man nu också i Polen börjat ägna sig åt den angelägna upp­giften att riva upp gamla sår.

 

 

 

 

 

<\/body>