News Ticker

Militant islam i Centralasien – ett överdrivet hot eller ej?

The following two tabs change content below.

Emma Sandström

Emma Sandström är statsvetare med inriktning på Centralasien, just nu verksam vid FOI

Latest posts by Emma Sandström (see all)

Av Emma Sandström

Ledarskikten för de postsovjetiska centralasiatiska länderna – Kazakstan, Kirgisien, Tadzjikistan, Turk­menistan och Uzbekistan – upptäckte tidigt det hot mot regionens stabilitet som låg i spridningen av fundamentalistisk islam, inte minst från Afghanistan. Detta gjordes tydligt i samband med inbördeskriget i Tadzjikistan som bröt ut år 1992, även om religionens roll i konflikten har överdrivits. De delar av den ortodoxa muslimska oppositionen som tvingats fly till Afghanistan har dock onekligen blivit mer radikala som en konsekvens både av att de tvingats fly och av samröret med de mer fundamentalistiska muslimerna inom talibanrörelsen och, inte minst, med de övriga radikala muslimska grupper som talibanerna låter verka på sitt territorium. De flyktingar som kommit till Tadzjikistan från Afghanistan ses också som ett orosmoment, eftersom de antas kunna förstärka lokala radikala muslimska rörelser. Endast Turkmenistan har varit försiktigt inställt till att ta alltför tydlig ställning mot de mer radikala islamisterna i Afghanistan och deras påverkan, men de motsatte sig heller inte de fredsbevarande insatserna i landet där de övriga cent­ral­­asiatiska länderna tillsammans med Ryssland intog en tydlig roll mot den ortodoxa muslimska oppo­si­tionen.

Islams ställning och förekomsten av radikala islami­tiska rörelser är starkast i de länder som angränsar till Ferganadalen, det vill säga Kirgisien, Tadzjikistan och Uzbekistan. Ferganadalen är ett av världens mest tättbefolkade områden med en relativt fattig befolk­ning och komplex etnisk sammansättning där islam har en mycket stark roll, vilket har lockat till sig radikala rörelser. Kazakstan och Turkmenistan har hittills varit mindre utsatta för de radikala muslimska rörelserna, vilket i det senare fallet kan bero på den extrema kontroll som utövas över landet av dess tota­litära ledare Saparmurat Niyazov. Kazakstans president Nursultan Nazarbajev har under den senare tiden blivit uttalat orolig för att Kazakstan står på tur att drabbas av attacker från radikala muslimer och har även pekat på sambandet mellan de händelser som har ägt rum i Afghanistan, Tadzjikistan och Tjetjenien. Saparmurat Niyazov har förvisso sagt att militant islam inte utgör något hot mot hans land, men det finns tecken även i Turkmenistan på att regimen inte känner sig helt säker och har haft behov av att öka kontrollen över grupper som potentiellt skulle kunna komma att radikaliseras.

Uzbekistan är det land i regionen som är starkast präglat av islam och som har den mest homogena religiösa befolkningen. Detta kan man även se på att styrkan och inriktningen hos islam i hela den central­asiatiska regionen ofta har ett samband med närvaron av etnisk uzbekisk befolkning. Detta är en oroskälla som skulle kunna leda till ökad spänning inom Central­­asien. Eftersom uzbekerna och därmed även de uzbekiska minoriteterna i de övriga centralasiatiska länderna generellt sett är de mest religiösa invånarna så är det även naturligt att anhängarna till de ortodoxa och radikala muslimska rörelserna också är uzbeker. På grund av detta finns det en risk att alla uzbeker dras över en kam och kollektivt kan komma att utpekas som fundamentalister, vilket lätt skulle kunna inträffa i framför allt Kirgisien och Tadzjikistan.

Kirgisien, som liksom Uzbekistan gränsar till Tad­zji­kistan, har under båda somrarna 1999 och 2000 utsatts för attacker av den kanske mest omtalade radikala rörelsen Islamic Movement of Uzbekistan, IMU, som försökt att ta sig från Tadzjikistan och Afghanistan via Kirgisien till Uzbekistan. Det har förekommit mindre inbrytningar av IMU under som­ma­ren 2001, men det blev aldrig den stora attack som förväntades, vilket somliga lokala bedömare ser som ett tecken på att rörelsen håller på att byta strategi. Kirgi­sien har även i likhet med Kazakstan problem med sina minoritetsgrupper av etniska uighurer, det vill säga den turkisktalande muslimska grupp som befolkar Kinas östra autonoma Xinjiang-region och som har en stark rörelse som kämpar för oberoende från Kina. Kina har anklagat både Kirgisien och Kazakstan för att låta Uighur-separatister verka på sina territorier och båda länderna, som är måna om att försöka bibehålla goda relationer med Kina, har också åtalat separa­tistiska uighurgrupper.

IMU var tidigare primärt inriktade på att störta den uzbekiske presidentens, Islam Karimov, sekulära regim, men tycks nu vilja bredda agendan. IMU är en av de rörelser som givits tillstånd att ha baser i Afgha­ni­stan och anses vara sponsrade både av afghansk drog­handel och av Usama bin Ladin. Antalet anhäng­are har beräknats till mellan 400 och 3000, vilket troligen beror på om man syftar på en fast kärna av anhängare eller mer tillfälliga rekryter. IMU rekryterar från hela den centralasiatiska regionen, men rappor­te­ras även värva rekryter från Tjetjenien och uighurer från Xin­jiang. IMU:s ledare har därtill haft kontakter med grupper med liknande mål i Tadzjikistan. Enligt uppgifter från två av IMU:s ledare under våren 2001 skulle de ha tagit initiativ till att bilda en ny rörelse, The Islamic Movement of Turkestan, som skulle omfatta alla ortodoxa muslimska rörelser och partier i Kazak­stan, Tadzjikistan och Uzbekistan samt även inkludera separatister från Tjetjenien och Xinjiang. Det finns inga bekräftelser på att detta skulle stämma i prakti­ken, men det visar ändå på de stora ambitioner som finns åtminstone hos delar av IMU-rörelsen.

Hizb-ut-Tahrir (stavningen på detta liksom flera av de andra namnen varierar beroende på från vilket land i området de benämns) är en annan rörelse med många anhängare i Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgisien. Hizb-ut-Tahrir har i likhet med IMU som mål att etablera ett islamskt kalifat i det centralasiatiska området styrt av de religiösa sharia-lagarna. Hizbollah är en mindre men mer radikal rörelse som verkar i Ferganadalen och följer den saudiarabiska Wahhabi­rörelsen. Hizb-ut-Tahrir hade tidigare också ett samar­bete med Wahhabirörelsen, men de båda grupperna splittrades på grund av att Hizb-ut-Tahrir ville införa sharia-lagarna med fredliga medel, medan wahhabiter­na förespråkade gerillakrig. Hizb-ut-Tahrirs ledare har dock sagt att han tror att det ändå kommer att bli väpnad konflikt med regimen, trots deras fredliga ambitioner, på grund av det starka förtrycket mot de mer eller mindre religiösa rörelserna och partierna. Detta är en åsikt som delas av flera andra – och mer opartiska – analytiker och bedömare, som menar att de centralasiatiska regimerna och i synnerhet Uzbeki­stan genom sitt starka motstånd mot all sorts opposi­tion, religiös eller sekulär, tvingar dessa grupper till under­jordisk verksamhet och sedermera radikalisering. Denna insikt tycks dock inte ha nått de central­asia­tiska regimerna.

Wahhabismen, som nämndes i samband med den radikala Hizbollahrörelsen, är ofta omtalad som ett stort problem av såväl regimerna i Centralasien som den ryska ledningen. Dessa ledarskikt brukar dock tendera att kalla alla ortodoxa muslimska rörelser av olika slag för wahhabiter, oavsett om det stämmer teologiskt eller inte. Däremot har det funnits grupper som följer Wahhabirörelsen i Centralasien sedan ett århundrade tillbaka och de finns även idag i delar av området dit rörelsen spridits först från Saudiarabien, där den har sina rötter, och senare via Afghanistan från norra Indien. Denna strikta gren av islam hade före de centralasiatiska ländernas självständighet ett mycket begränsat stöd. Efter att de oberoende staterna etable­r­ats i området började dock Saudiarabien att bland annat ge bidrag till muslimer i Centralasiatiska länder­­na för att de skulle kunna besöka Mecka och stipendier till centralasiatiska mullor (präster) för att kunna studera i Saudiarabien. Detta utbyte exponerade både mullor och andra muslimer i Centralasien för wahhab­ismen, vilket skapade stor oro hos regionens statschefer som började omtala wahhabismen som ett av de stora hoten mot regionen. Uttalanden om så kallad wahhab­ism bör dock som framkommit tas med ett stort mått försiktighet, eftersom det ofta inte är wahhabism som åsyftas.

Att det finns ett hot från radikala muslimska grupp­er mot de sekulära staterna i Centralasien, och inte minst mot de mindre religiösa muslimska eller de icke-muslimska delarna av regionens befolkning, är uppen­bart. Detta hot har emellertid ofta underblåsts och förstorats av de sittande regimerna i syfte att kunna undertrycka rivaliserande politiska krafter. Därigenom har ledarna bidragit till att ytterligare radikalisera en del av dessa grupper i samspel med mer fundamenta­listiska influenser från omkringliggande länder. Majo­ri­tet­en av Centralasiens muslimer tillhör Hanafigrenen av Sunniislam, som är känd för att vara en liberal inriktning. Huvuddelen av områdets muslimer har traditionellt varit föga ortodoxa i sin religiösa utövning och tron har ofta blandats upp med gamla pre-islams­ka traditioner och riter. I den förvärrade levnads­situation som råder i dagens Centralasien har det bildats en grogrund för ortodoxa och mer radikala religiösa grupper, även om deras målsättningar inte delas av större delarna av befolkningarna och grupper­na, till fördel för regimerna, fortfarande är inbördes splittrade. Om regimerna i Centralasien kunde tillåta politisk opposition och avvikande åsikter i något större utsträckning skulle troligen de radikala muslimska rörelsernas dragningskraft vara ännu mindre.

——————————————————————————–

 

<\/body>