Det vitryska presidentvalet

Av Joanna Kurosz

Och presidentvalet i Vitryssland den 9 september gick som många av oss väntat sig – efter en period som bör kallas propagandakampanj snarare än valkampanj vann den sittande presidenten Alexan­der Lukasjenko en jordskredsseger. I alla fall om man får tro de officiella valresultaten som gav honom tre fjärdedelar av rösterna.

Såväl OSSE som de oberoende vitryska valobservatörerna underkände valet. Vladimir Gontjarik, oppositionens kandidat och Alexander Lukasjenkos främste konkurrent, sade till nyhetsbyrån Belapan att Lukasjenko hade fått 47 procent av rösterna, medan han själv fick 40 procent.

Det vitryska valet sågs av väst som ett prov på den tioåriga så kallade demokratin. Långt innan valobservatörerna från OSSE hade presenterat sin bedömning stod det för dem som följt utvecklingen i landet under den senaste tiden klart att Vitryssland inte klarat provet. Det förtryck som oppositionspolitiker och andra oliktänkande har utsatts för sedan Lukasjenkos makttillträde intensifierades under tiden före valet.

Nu står i alla fall Lukasjenko som segrare i detta val präglat av korruption, propaganda och valfusk. Men även om valet i september var en milstolpe för Lukasjenko, så är det varken första eller sista gången som hans makt ställs på prov. Förra hösten hölls till exem­pel ett parlamentsval som knappt uppmärksammades i väst, kanske delvis för att större delen av oppositionen på ett tidigt stadium beslutade sig för att inte delta.

I framtiden kommer nya val och andra händelser att ge oppositionen en chans att ta makten från Lukasjenko. Det som då blir avgörande är hur väst och Ryssland förhåller sig till Lukasjenko, men också hur den vitryska oppositionen kommer att agera.

Både inför parlamentsvalet förra hösten och innan årets presidentval har splittringen inom oppositionen varit en försvagande faktor. Inför presidentvalet i september kom oppositionspolitikerna tidigt överens om att de skulle välja en enda gemensam kandidat, men de dröjde alltför länge med att utse fackföre­ningsledaren Vladimir Gontjarik.

Men trots att oppositionen misslyckats med att vinna valet var det en lärdom som kommer att komma dem till godo i framtiden. OSSE har uttryckt tillfredsställelse över att så många som 9 000 oberoende valobservatörer, spridda över hela landet, har övervakat valet och sagt att mångfalden bland de politiska partierna och enskilda organisationerna ger goda förutsättningar att lyckas i framtiden. Ett stort framsteg var också att oppositionen av det tiotal potentiella presidentkandidater som fanns i våras lyckades välja en enda.

Rysslands stöd för Lukasjenko var en faktor som starkt bidrog till dennes framgång. Det handlar inte bara om makthavarnas mer eller mindre uttalade stöd, utan också om de ryska mediernas. De vitryska etermedierna var inte oväntat Lukasjenkos propagandaapparater, men eftersom de flesta vitryssar också tittar på rysk tv hade de ryska kanalerna möjlighet att förändra deras världsbild. De utnyttjade inte den möjligheten och valde istället att minska sin bevakning av oppositionen till Lukasjenkos fördel. Pavel Sjeremet, vitrysk journalist som arbetar för den ryska kanalen ORT, berättade för Belapan att ORT fått order uppifrån att inte publicera bevis på att statsunderstödda dödspatruller låg bakom flera vitryska oppositionellas så kallade försvinnanden.

De enda medier som inte propagerade för Lukasjenko var vitryska oberoende tidningar. Många av dem har under perioden före valet besökts av polis som beslagtagit hela upplagor och ofta även all utrustning. Ändå är deras spridning så begränsad att de sällan når till vanliga medborgare som inte har ett särskilt intresse för politik.

Det kanske största problemet som den vitryska oppositionen måste brottas med är just att så få har det. Det som Lukasjenko kan erbjuda, men inte oppositionen, är lugn och stabilitet. Det lockar inte bara den vitryska allmänheten, utan också Ryssland.

I dagsläget är Rysslands ståndpunkt viktigare än någonsin. Efter terrordåden i USA, då Nato har blivit så beroende av rysk hjälp att man till och med börjat blunda för människorättsbrotten i Tjetjenien, är det inte troligt att väst skulle börja reta ryssarna med att sätta sig på tvären i Vitrysslandsfrågan. Just nu är det således bara Rysslands hållning som har betydelse och så länge Ryssland har intresse av att ha kvar Lukasjenko på presidentposten, kommer han att sitta ganska säkert på sin plats.

Men även om västländerna varken har möjligheten eller viljan att avsätta Lukasjenko utan Rysslands medgivande, kan de påverka situationen i positiv riktning genom att bryta landets isolering. Provocerade av Lukasjenko avvecklade många västländer sina ambassader i Minsk i mitten av nittiotalet och bröt de diplomatiska kontakterna med Vitryssland. Det verkar inte ha berört den västfientlige presidenten nämnvärt och ger honom istället fritt spelrum.

Att återuppta de diplomatiska kontakterna direkt efter valet skulle kunna tolkas som ett godkännande av Lukasjenkos politik. Men utländsk närvaro i landet skulle på längre sikt underlätta kontakterna mellan väst och oppositionen och i förlängningen kanske också “vanliga” vitryssar.

Om Joanna Kurosz 3 artiklar
Journalist med Östeuropa som specialområde 2001-2007. TT:s korrespondent i Moskva 2003-2006. Arbetar sedan 2007 på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders (fd Svenska Helsingforskommittén) först som handläggare sedan som programansvarig för Östeuropa och Centralasien.