News Ticker

Rumänien på väg

Av Karin Wegsjö

I december 1989 var Rumänien ett av få länder i världen utan statsskulder och samtidigt pågick bygget av en av världens största byggnader, Folkets Hus. Det är den andra största byggnaden i världen efter Pentagon och är helt och hållet gjort med inhemska produkter, från mattorna som täcker de enorma marmorgolven till kristallkronorna i taken.

Idag har Rumänien stora ekonomiska problem, statsskulder i nivå med vilket land som helst och det är fortfarande ovisst hur man skall lösa de arkitektoniska hål i huvudstaden Bukarest som Ceausescu lämnade efter sig.

Man kan kanske inte beskylla Rumänien för att förändringar i landet har skett för snabbt, kritiken har många gånger varit hård mot Rumäniens regeringar både utifrån och inifrån, men nu känns ändå att det är något på gång, långsamt, men på gång. Jag vädrar en förändring.

Även den svenske ambassadören i Bukarest, Nils Gunnar Rivelius sa när jag mötte honom i somras att han tyckte Rumänien började komma på rätt väg (Rivelius efterträddes den 10 september i år av Svante Kilander). Han menade att det socialdemokratiska partiet (PDSR) med den före detta kommunisten Ion Iliescu som president och Adrian Nastase som premiärminister var den bästa regeringen just nu för Rumänien. Det är en stabil och homogen regering, kanske för homogen, fortsatte Nils Gunnar Rivelius, men den har en viss politisk vana i motsats till den förra koalitionsregeringen med kristdemokraten Emil Constantinescu som president. Och vad Rumänien behöver mer än något annat är stabilitet så beslut kan fattas, och framför allt genomföras, så att förtroendet för Rumänien ökar, speciellt bland de utländska investerarna.

Och kanske är det så att nu, nästan tolv år efter den omdiskuterade revolutionen och avrättningen av paret Ceausescu, börjar Rumänien så sakteligen att hitta en riktning. Vägen är dock lång, vilket alla de forna kommunistländerna har fått erfara, men det känns att vägen efter Ceausescus hårdskruvade totalstyre innebär flera mil extra. Ser man bakåt i tiden en aning så ser man att omvägarna började långt innan Ceausescu fann sin väg till makten.

Redan innan första världskriget var Rumäniens situation med en sen moderniserings- process, en svag ekonomi och knappast någon demokrati att tala om ganska komplicerad. Problemen växte i och med att nya territorier, och med dem fler minoriteter, inkorporerades i landet i och med fredsföredraget i Versailles 1919. Allt detta gav en grogrund till en stark fascistisk rörelse under 30¬talet, en rörelse som i mångt och mycket inte mötte något direkt organiserat motstånd. Vänsterrörelsen var svag då den blev ihopkopplad med att vara både ateistisk och antinationell, något som inte gick hem hos den stora delen av befolkningen som antingen var ortodoxa eller bönder eller både och.

Vid andra världskrigets utbrott fanns det knappast kvar något av ett civilt samhälle och i och med att Kung Carol den II abdikerade 1940 och lämnade kungahuset till sin unga son Mihai I, tog det fascistiska järngardet mer eller mindre makten tills general Ion Antonescu etablerade en militär regim och allierade Rumänien på den tyska sidan i kriget. 1944 bytte Rumänien sida i kriget och med rysk ”hjälp” växte det rumänska kommunistiska samhället fram. 1947 abdikerade även Kung Mihai och lämnade landet. Redan under Gheorghiu Gheorghiu–Dej började en specifik rumänsk kommunism ta form baserad på ett avståndstagande från Stalin och en mycket mer rumänsk nationell prägel. När Nicolae Ceausescu kom till makten 1965 ledde det först till en uppmjukning av den hårdföra kommunismen, semesterresor och ett hopp om en definitiv brytning med Sovjet. Men redan 5 år senare började Ceausescus rätta ansikte träda fram och det blev istället början på ett av de mest grymma och totalitära styrena i världen. Ceausescu genomförde en hårdnackad politik och väldigt summariskt kan man säga att den bröt, på ett effektivt sätt, sönder stora delar av det civila samhälle som fortfarande fanns att finna.

Då 1980¬talet för flera av de rumänska grannländerna innebar en viss uppmjukning av den hårdföra kommunistiska politiken, så gick den rumänska politiken i motsatt riktning. Det sägs att Ceausescu, efter en resa till Nordkorea, fick de minst sagt groteska idéerna att totalt göra om sin stad. Han ville, som han kallade det, systematisera Bukarest, riva det gamla stadscentrumet där de vackraste och mest borgerliga husen låg och i dess ställe uppföra Folkets Hus och Frihetens Boulevard med tillhörande kvarter. Längre från både något folkligt och frihetligt kunde man knappast komma.

Hela landet låg redan på knä när han påbörjade detta vansinniga byggande. Mest drabbades Bukarest, men också resten av landet tvingades ta del av systematiseringsidéerna. Tvångsförflyttningar, rivningar, tvångsarbete, svält och rädsla präglade hela 80¬talet. 700 arkitekter heltidsanställdes och 30 procent av stadskärnan revs för att ge plats för palatset som idag består av 3106 enorma salar. Huset påbörjades 1983 och när revolutionen inträffade var en stor del av palatset klart. 20 000 arbetare från hela landet, de bästa hantverkarna jobbade i skift, non stop, och huset är så stabilt byggt att när de diskuterade vad de skulle göra med byggnaden efter revolutionen så var sprängning helt uteslutet. Ej sprängningsbart helt enkelt. Jag hörde förslag alltifrån att göra ett fängelse av det till att sälja hela byggnaden till amerikanarna för casinoverksamhet. Vad som skedde var att staten helt enkelt behöll huset och nu huserar parlamentet där, och istället för att heta Folkets Hus heter det idag Parlamentets Hus.

Frihetsplatsen2 a

FOTO: Vy från parlamentets hus över Konstitutionsplatsen och Frihetens boulevard. Konstitutionsplatsen hette förr Torget för socialismens seger.

När jag för ett tag sedan åkte förbi Parlamentets Hus pekade min taxichaufför Razvan på byggnaden och sa: ”Burta mare, det är det, som politikerna sysslar med.” Burta mare betyder stor mage och den trådsmale chauffören menade att det enda politikerna bryr sig om är att se till sitt eget hus, sin egen mage. Tre eller fyra år vid makten betyder att man skall försöka roffa åt sig så mycket som möjligt för att sedan dra sig undan politiken, kanske starta någon business, köpa mark och bygga en villa eller två.

gränd2a

FOTO: En del av Bukarest som inte föll offer för Ceausescus “systematisering”

En resa genom den rumänska landsbygden, speciellt genom fjälltrakterna och kustområdena är en häpnadsväckande resa. Nybygge efter nybygge reser sig sida vid sida, och då pratar vi inte om några sommarstugor med mulltoa utan snarare enorma villor med invändiga hissar och stängda grindar.

Under en promenad i Predal, en populär bergsby ca 15 mil nordost om Bukarest, pekade arkitekten som jag gick med ut villa efter villa och berättade att här bodde före detta bankdirektören, här en före detta Securitate¬chef, här en före detta politiker och så fortsatte promenaden. Mycket pengar kommer också in via utländska bolag då det fortfarande för en med dollar är oförskämt billigt att köpa mark, material och inte minst att avlöna arbetare. Skamligt billigt. Medelinkomsten ligger på ca 2,5 miljoner lei, det vill säga mellan 80¬100
dollar i månaden medan priserna på mat och kläder ligger på en helt annan nivå.

Ofta undrar man hur människorna klarar sig på sina löner och i de flesta fall gör de inte det. Det är helt enkelt en omöjlighet. Så människor hjälper varandra, en har en kusin i Tyskland, en annan hyr ut ett rum och den tredje gör tjänster åt den fjärde. Institutet för forskning om livskvalité, ICCV, skriver i Romania Libera, en av de största dagstidningarna,
att 20‐37% av Rumäniens BNP är underjordisk.

Ruxandra är lärare på den tekniska högskolan i Bukarest och vi träffades på en uteservering inte långt från skolan. Samtidigt som hon tände den femte cigaretten i följd berättade hon att förut var de väl 5 eller 6 stycken lärare som inte tog mutor. Nu är de bara hon och en till kvar, de andra slutade, bytte arbete, orkade inte längre. Du förstår, sa hon, i princip kan du helt enkelt muta dig igenom en hel utbildning, först själva platsen och sen alla tentorna. När jag frågade om hon inte kunde gå till utbildningsministern menade hon att även han är inblandad, det är ett system där rektorn i sin tur betalar ministern för andra fördelar.

Och vad kostar det att muta sig igenom en utbildning? Tillräckligt för att en av professorerna skulle ha råd att köpa sig en ny bil – ca 100 dollar per tenta och det är 8 tentor per termin och hundratals elever… Är du duktig klarar du dig ändå, men man undrar vem som har råd att betala dessa pengar när dryga 40 procent av befolkningen idag beräknas leva under existensminimum.

På liknande sätt som med utbildningsväsendet fungerar det mesta. Om man vandrar runt i Bukarest en varm sommardag så anar man att få av alla dessa små uteserveringar, restauranger och livsmedelsaffärer är registrerade och än mindre har tillstånd. En näve full med pengar under bordet fungerar utmärkt om du vill ha kvar ditt ställe utan att bli störd. Helt säkert är det många nävar pengar under bordet som har gått åt, för vart du än åker i Rumänien och vilken tid som helst på dygnet så finns det alltid något ställe öppet och fullt av människor.

Och som så ofta i dessa samhällen så är kontrasterna mellan de olika verkligheter man möter kanske det som berör en mest. Samtidigt som knappt ingen logiskt borde ha råd att överleva på sina inkomster så är teatrarna alltid fulla, konsertföreställningarna utsålda och det kulturella livet mycket starkt. I byar på den rumänska landsbygden där det knappt finns elektricitet byggs det kyrkor så det ryker om det. Och även om Rumänien idag, i många avseenden, har blivit ett ytterst kapitalistisk och materiellt samhälle så finns det fortfarande många som hellre lägger sina sista slantar på en teaterbiljett eller ett kyrkbygge än på att laga hålet i dörren.

Om det är bra för Rumänien och människorna där låter jag vara osagt, men det gör det onekligen till ett mycket intressant och fascinerande land.

<\/body>