News Ticker

Russkij rok och det ryska ödet

Russkij rok är benämningen för rysk rock. Samtidigt skulle det kunna översättas “ryskt öde”, då rok egentligen betyder just öde på ryska. På sätt och vis kan man säga att den här artikeln tar upp bägge aspekterna då den syftar till att sätta in den ryska rockmusiken i en vidare kontext.

The following two tabs change content below.

Linda Källman

Latest posts by Linda Källman (see all)

Av Linda Källman

Få musiker går med på att beskriva sin musik som politisk. Ändå är det lätt att sätta musik, och särskilt rocken från andra halvan av 1900-talet, i relation till mer övergripande politiska strömningar. Genom att mobilisera och modifiera musikaliska traditioner har musiken förmedlat budskap, gett nya perspektiv på verkligheten och skapat en gemensam identitet. I rockens hemland var det rock n’ roll som gällde på 50-talet. I musiken fanns element från både “svart” och “vit” musik; främst blues och country. Musiken gav en konkret gestaltning till den amerikanska medborgarrättsrörelsens strävanden – att förena svarta och vita. 60-talets politiska strömningar innebar musikaliskt både en orientering tillbaka till det folkliga (folkmusiken fick ett uppsving) och musikaliska experiment. Musik och politik befruktade återigen varandra – folket skulle skapa en ny och bättre värld. Alldeles oavsett om alla band verkligen gjorde politiska ställningstaganden, fick den nya musiken stort genomslag och blev för etablissemanget en nagel i ögat, något vilt, okontrollerbart: Sex, drugs and rock n’ roll…

På 70-talet ebbade det stora politiska engagemanget ut, men med jämna mellanrum har musikaliska traditioner fortsatt att mobiliseras och modifieras i politiskt medvetna rörelser.

Rocken finner vägen in i Ryssland
Som de flesta vet, var de sovjetiska myndigheterna genom hela Sovjetunionens historia skeptiska till influenser från väst. (Detta var dock inte unikt för den kommunistiska eran, slavofiler fanns långt innan revolutionen, och finns fortfarande.) Rocken, precis som annan kultur från väst, sågs som uttryck för borgarklassens intressen, och som propagandamedel riktade mot den sovjetiska ungdomen. I början av 50-talet blev tusentals jazzmusiker arresterade. Chrusjtjev var inte heller förtjust i jazz (“uttryck för amerikansk imperialism”) och rockabilly. De första rockbanden startades i samband med Beatlesvågen i mitten av 60-talet. Värt att notera är att det i Ryssland inte gick att en köpa skiva med Beatles den legala marknaden förrän 1980. Boris Grebensjtjikov, legendarisk ledare av bandet Akvarium, har sagt att “det bästa sättet att höra musik första gången är när den är illegal”. Och det är klart, visst är gräset alltid grönare på andra sidan. Under några år ägnade man sig mest åt att spela sina västerländska idolers musik, eller egna alster på engelska.

Typiskt nog är det just i slutet på 60-talet, vid samma tid som den engelskspråkiga musiken orienterar sig mot det folkliga, som den ryska rocken börjar vända sig mer mot sitt eget språk och sin egen verklighet. I och med att rocken förankrades i det egna språket kunde den bli ett instrument för att kommunicera erfarenheter från den egna tillvaron. Samtidigt hade myndigheterna börjat förstå att rocken var något man inte kunde göra sig av med i första taget. Att bara arrestera dem som lyssnade på och spelade “fel” musik, som man gjort med jazzmusikerna tidigare, skulle inte fungera i längden. Brezjnev insåg också rockens enorma dragningskraft, att den var ett utmärkt medel att nå unga. Brezjnev var därför på ett sätt mildare inställd till rockkulturen än sin föregångare; han accepterade dess existens, men ville sätta den under myndigheternas kontroll.

Politisk kontroll och vägar runt den
En första åtgärd var att ge officiell status åt band som gick med på att föra fram politiskt korrekta och positiva budskap. (De fick benämningen VIA, vokal’nyje-instrumental’nyje ansambl’i.) Man accepterade “oljudet”, bara innehållet blev ett annat. I gengäld fick dessa band tillgång till instrument, lokaler för repetition och spelningar, de kunde ge ut skivor på det statligaskivbolaget Melodija och framträda i TV. De fick alltså många fördelar gentemot de inofficiella grupperna. En av de viktigaste fördelarna var att officiellt få kalla sig musiker eftersom man klassades som parasit om man inte hade ett officiellt arbete. Inofficiella musiker hade därför andra jobb vid sidan av, och hade stor möda med att få tag på utrustning och lokaler. Huvudsakligen hade myndigheterna tre strategier för att kontrollera utvecklingen. Man försökte föra bort intresset från de inofficiella banden, man använde de sponsrade banden för att föra ut politiskt korrekta budskap, och man skaffade sig uppsikt över unga musikintresserade. Ett exempel på det sista är den beatklubb som startades av KGB 1969 och som slog igen ett år senare efter att ha samlat information om sina medlemmar.

De olika strategier som användes för att kringgå restriktionerna var med nödvändighet uppfinningsrika. Genom utlänningar eller ryssar som hade varit utomlands kom enstaka LP-skivor och kassettband in i Ryssland. För att sedan sprida musiken använde man sig av samma princip som samizdat – det inofficiella nätverk där förbjuden litteratur spreds genom enkla kopior från hand till hand. I musikens fall pressades från början musiken på röntgenplattor, som sedan gick att spela som LP-skivor, systemet kallades rentgenizdat. Med kassettbandspelaren underlättades processen att kopiera och sprida musik, genom magnitizdat (av “magnitofon” = bandspelare) spreds från 60-talet musik snabbt över hela landet. Distributionskanalerna var två, dels den svarta marknaden, dels informella nätverk av vänner och bekanta. De informella nätverken var förstås av största betydelse för musikproduktionen i stort. Någon hade kanske teknisk kunskap eller tillgång till teknisk utrustning genom arbetet; en annan ordnade spelningslokaler på skolor eller fabriker där de dagtid arbetade; en tredje hade någon släkting som varit utomlands och tagit med musik eller instrument tillbaka. När man inte lyckades ordna någon lokal, arrangerade man helt enkelt spelningar i någons lägenhet. Vad gäller anskaffning av utrustning, så läste jag någonstans en historia om hur någon fört ut information om hur man kunde göra egna elgitarrer med hjälp av delar från telefonkiosker, och att det kort efteråt inte fanns några fungerande telefonkiosker kvar i hela Moskva…

Rocken kliver ut i samhället
Trots att den ryska rockens historia börjar redan på 60-talet, dröjer det ända till 1980-talet innan den verkligen funnit sin egen form och kan fungera som kommunikationsmedel för den bredare massan av unga. Ekonomin hade under 70-talet stagnerat och missnöjet växt. 1979 gick Sovjet in i Afghanistan och klyftan mellan den äldre och yngre generationen ökade. Det fanns vissa likheter med situationen i USA i slutet av 60-talet. Unga pojkar skickades ut i krig, de som kom tillbaka fick varken medaljer eller stöd, utan kände sig svikna av samhället. Rockmusiken gav unga en möjlighet att uttrycka sina egna känslor inför det som pågick runt omkring och beskriva vardagen så som de upplevde den.

När sedan Gorbatjev lanserade glasnost, gavs de politiska förutsättningarna för rocken att ta steget upp ur underjorden på riktigt. Restriktionerna mot rocken lättades upp, inofficiella grupper blev i stället kallade amatörgrupper och behövde inte smussla med sina spelningar. Rocken kunde nu debatteras öppet, och även om inte alla var nöjda med den nya liberala attityden, så gavs rocken plats inom etablerade media och togs på allvar av kritiker.

En annan orsak till rockens stora genomslag från mitten av 80-talet, kan vara försvagningen av det politiska ledarskapet i samband med reformerna. När de politiska ledarna och deras direktiv inte längre var så fasta och bestämda hittade många unga sina ledare bland rockmusikerna i stället. På sätt och vis kan man säga att rocken tog på sig en del av politikens roll. Ett exempel är de många ideella rockfestivaler som ordnades under 80-talet, och som var riktade mot olika former av välgörenhet, t.ex. till förmån för Tjernobyloffren, för miljöarbete eller mot krig och terror.

Den “äkta” rocken
En viktig institution inom rocken var Leningradskij Rok Klub, som öppnades 1981. Den blev ett andra hem för många redan existerande grupper och gav upphov till ett flertal andra, som skulle komma att räknas till den ryska rockens klassiker. Härifrån utgick till stor del den inre diskussionen om hur rocken skulle vara beskaffad och vad dess syfte var. Själva musiken gav inte upphov till några högljudda diskussioner, men det gjorde däremot texten. En av dessa diskussioner gällde just det politiska. Den dominerande ståndpunkten var att rocken inte var politisk, men var gränsen mellan det politiska och det mänskliga gick var svårt att avgöra. I det ryska språket finns två ord för sanning – pravda och istina. Pravda används till exempel när man försöker övertyga någon om att något faktiskt är sant, och är också semantiskt besläktat med ordet pravil’nyj, “rätt”. Belysande nog hette också det statliga organet just Pravda. Istina däremot kan sägas stå för en slags högre, evig och elementär sanning. Det var den som rocken skulle föra fram. Texten var alltså något man tog på största allvar. Jurij Sjevtjuk, ledare av gruppen DDT, sade som svar på ett läsarbrev i den ryska rocktidningen FUZZ år 2000: “Huvudsaken är ändå Ordet. Sedan kommer musiken […] Det är ju vår tradition.” Hyllningen av ordet och dess förmedlare har en lång tradition i Ryssland genom dess litteratur. De ryska rocktexterna har ofta stark poetisk kraft, och många rockmusiker skriver poesi vid sidan av sina låttexter. Lägger man sedan till musikens förmåga att tala direkt till människors känslor, kan man kanske förklara den ryska rockens genomslagskraft.

En annan diskussion, som egentligen inte var en diskussion alls, snarare en tyst överenskommelse eller en logisk konsekvens av samhällssystemet, rörde pengar. För de rockmusiker som valt att vara “oberoende”, dvs. inte samarbeta med myndigheternas kulturinstitutioner var tanken på att tjäna pengar på musiken långt borta. Dels verkade det inte realistiskt, dels behövdes det inte. De flesta hade “riktiga” jobb eftersom de var tvungna till det, och då det var billigt att leva i Sovjet var det inte svårt att klara sig. Musiken var något man kände sig kallad att göra, kallet handlade om att uttrycka något äkta. Kommersiell musik gjordes med huvudet, äkta musik gjordes med hjärtat.

tsoj_grav nr 7 2001

Bilden ovan hädar egentligen en helig plats. Den föreställer Viktor Tsojs grav på Bogoslovskijkyrkogården i S:t Petersburg. När Viktor dog i en bilolycka 1990, var det första gången en rockhjälte dog i Ryssland. Sorgen var enorm, som om en helig man hade dött. Ännu idag turas unga om att bevaka platsen dygnet runt, fotograferadet följdes av en rejäl utskällning. Kanske är det fel att publicera den. Den illustrerar i alla fall den betydelsen en rocksångare kunde ha på 80-talet. Viktor Tsoj var etniskt korean, men det spelar ingen roll – han är ändå en rysk rocklegend.

De stora profilerna inom rocken fick en roll som kan liknas vid profetens, den andlige ledaren. Detta känns igen även i västerländsk musik, till exempel i förhållandet till sångare som Bob Dylan. Kino-sångaren Viktor Tsojs död 1990 vid 28 års ålder innebar den första “helgonförklaringen” inom rysk rock och illustrerar detta förhållande mellan rocksångaren och hans anhängare. 80-talets rockkultur handlade dock inte om någon fanatism; rocksångarna var vanliga människor med vanliga jobb, och förhållandet mellan dem och publiken utmärktes snarare av en kollektiv anda, liknande den musiker emellan.

Vad gäller texternas innehåll, återfinns vanliga teman som kärlek, vänskap, utanförskap, livets svårigheter och mer eller mindre tydlig samhällskritik även i den ryska rocken. Ett intressant tema som kanske inte förekommer så ofta hos oss är rodina, fosterlandet, och diskussionen av dess öde. Man får intrycket av att Moder Ryssland och dess medborgare delar samma tragiska öde. Om man inte vill kalla innehållet politiskt, kanske man kan tala om en medborgaranda, en humanism.

Det är förstås omöjligt att täcka upp hela den ryska rockens utveckling och alla dess uttryck i en artikel av det här slaget. Här utelämnas både intressanta band och stilriktningar som utvecklades, för att i stället ge en liten inblick. Nedan följer utdrag ur ett antal texter, som förhoppningsvis kan ge några intryck av russkij rok. (Översättningarna är mina egna.) Den första, Ne strel’aj! (“Skjut inte!”) är en låt från 1982 med gruppen DDT:

Skjut inte sparvar, skjut inte duvor.

Skjut inte med din slangbella bara så där.

Du, lille gosse, skjut inte och skryt inte för andra,

Om att du utan en enda bom träffar levande måltavlor.

Du har krupit runt på alla skjutbanor, förvånat folket,

Fått priser för ditt utmärkta skytte.

Du sköt med ett leende, utan att sikta, med ett ryck och i flykten,

Och runt omkring sa man: “Kolla, grabben har flyt!”

Refr: Skjut inte! …

Så hände det en gång, det han drömt om så,

Han hamnade på planetens brinnande punkt.

Och när han äntligen kom hem,

Gick han omvägar runt sin gamla skjutbana.

Han dränkte sitt samvete i tungt vin.

Framför honom, som levande, stod den unga pojken.

Han, som hade bett honom om ett enda:

Skjut inte!

Med den här låten vann gruppen en tävling som arrangerades av Komsomol’skaja Pravda, trots att den kan uppfattas som kritik av kriget som man var mitt inne i. Den blev dock bortklippt ur TV-inslaget som senare visades. I en låt som skrevs ett par år senare, Periferija (“Periferin”) förmedlas ren samhällssatir i en dialog mellan Centrum och Periferin. Dialogen uttrycker det absurda i politiken då Periferin meddelar att “allt är bra, programmet går framåt och vi har skickat 300 vagnar med fårkött”, och Centrum svarar att man skickat två vagnar med stövlar. För det albumet blev Sjevtjuk, DDT:s ledare, kritiserad inte bara av myndigheterna utan också av rockkolleger, som ansåg det vara banalt med politiska texter. Något år senare blev han av media dessutom kallad agent för både Vatikanen och CIA … Fredsbudskap var inte alltid populära. Viktor Tsoj, ledare för gruppen Kino, blev uppifrån anklagad för pacifism när gruppen 1985 sjöng en låt med titeln Ja objavl’aju svoj dom bez’adernoj zonoj (“Jag förklarar mitt hus en kärnvapenfri zon”). Kinos texter är dock främst enkla, nästan naiva skildringar av hur det är att vara ung. I Moji druz’ja (“Mina vänner”) finns också det viktiga kollektivet, vänskapskretsen, med:

Jag kom hem och, som alltid, var jag ensam igen.

Mitt hem är tomt, men plötsligt ringer telefonen,

Och man kommer att knacka på dörren och ropa från gatan,

Att det räcker att sova nu. Och en drucken röst säger: “Låt oss värma oss.”

Mina vänner går alltid genom livet i marsch,

Och stannar bara till vid ölkiosker.

Mitt hem var tomt, nu är det fullt av folk,

Hur många gånger har inte mina vänner druckit vin där.

Och någon har ockuperat toaletten sedan länge, och slagit sönder ett fönster,

Men jag måste erkänna att det inte spelar mig någon roll.

Men jag skrattar, fast det inte alltid är kul,

Och blir väldigt arg när man säger mig,

Att man inte kan leva så som jag gör nu.

Men varför inte? Jag lever ju.

Det kan ingen svara på.

Ironiskt nog lever inte Viktor Tsoj längre. Hans musik lever dock fortfarande, och just nu är den nya rockeliten i full färd med att spela in egna versioner av hans låtar som en hyllning till honom. Ett annat tema i deras texter är alienationen gentemot den äldre generationen och även mot de jämnåriga som inte “ser något”, som t.ex. i låten R’adom so mnoj (Bredvid mig), där hans ögon har öppnats men inte hennes:

Jag har ju talat om för dig,

Att så där kan man inte gå runt längre,

Men du förstår ingenting

Och vill inte förändra någonting.

Jag har förklarat för dig ett helt år,

Slösat tid i ett helt år,

Du trodde att jag skämtade,

Och fortfarande kan du inte förstå.

Refr: Du ser så omodern (eg. “otidsenlig”) ut

Bredvid mig

1988 gjordes en film som skulle få kultstatus, Assa. Den avslutas med att Viktor Tsoj kliver upp på en scen och spelar en låt som uttryckte det många kände just då – My chotim peremen! (“Vi vill ha förändring!”).

En annan grupp vars musik fanns med i filmen är Akvarium som bildades redan i början av 70-talet, och som fortfarande är aktiv. Deras ledare, Boris Grebensjtjikov, är en av de verkliga ikonerna inom rysk rock. Både Kino och Akvarium fanns också med på ett album som Joanna Stingray gav ut på sitt skivbolag Red Wave i USA 1986, efter att ha smugglat ut inspelningar. Jämfört med Kino är Akvariums texter mer symbolistiska, och har ofta religiösa och mystiska motiv. Låten Vavilon (“Babylon”) från 1981 speglar samhällsklimatet:

I den här staden måste det finnas någon till;

I den här staden måste det finnas någon levande.

Jag vet att när jag får se honom, kommer jag inte att känna igen honom,

Men jag är glad, i den här staden finns det någon till levande;

Tvåtusen år, tvåtusen år;

Vi har levat så konstigt i tvåtusen år.

Men Babylon, det är ett sinnestillstånd; har du förstått, eller inte,

Varför vi har levat så konstigt i tvåtusen år?

Och den här staden – det är Babylon,

Och vi lever – det här är Babylon;

Jag hör röster, de sjunger för mig,

Fastän det runt om oss – är Babylon…

Den babyloniska fångenskapen och galenskapen är knappast över ännu, den har snarare blivit ännu extremare. Det för oss över till vad som hände när kommunismen ersattes av marknaden.

Rocken under marknadens villkor
Med systemets kollaps försvann den trygga tillvaro där rockmusiker kunde ägna sig åt sitt kall utan större bekymmer. Idag kan man tjäna enorma pengar på sin musik, samtidigt gör marknadens lagar det betydligt svårare att nå ut med musik som inte backas upp av skivbolag och media. Man kan säga att marknadskrafterna utgör en lika god censur mot sina kritiker som en gång de sovjetiska myndigheterna var. Visserligen får man säga vad man vill idag, frågan är bara om någon reagerar överhuvudtaget. Musikindustrins centrum är idag detsamma som den övriga ekonomins – Moskva. Samhällskritikerna är både marginaliserade och radikaliserade, med nationalism som vanligt inslag. Heavy metal är högerns hymn, punken är kommunismens. Ett exempel på den nya undergroundpunkrörelsens budskap är följande textrader, som jag bara har hittat i engelsk översättning:

They stuffed the Stars and Stripes in the John.

There’s no future – there’s Russian punk rock.

Feed the yuppie with Pedigree Pal kasha – add a little lead so he doesn’t run away! Kill the Yankees! […]

Jim Morrison is Russian, born in Moscow, Jimi Hendrix is Russian, born in Moscow. Kill the Yankees!

Nyvästerniseringen innebar dels att landet översvämmades av den mest kommersiella västerländska musiken, dels en del nya och intressanta inslag i den ryska musiken. På senare år har man återigen börjat värna det egna språket. Nasje Radio är en radiostation som enbart spelar rysk (och t.ex. ukrainsk och moldavisk) musik, främst rock. Splin är ett av de nya rockbanden som nått kommersiell framgång. Musiken speglar det nya västerländska inflytandet och påminner om västerländsk mainstream-rock. Samtidigt ger de bilder av den nya tiden:

Telefonsvararen spelar in meddelanden,

CD:n är inställd på paus,

Rodriges kommer att leva länge till,

Men Duke Nukem måste dö

Hon tuggar sitt Orbit utan socker,

Och minns dem hon gråtit över

Hon tuggar sitt Orbit utan socker,

Och hatar dem hon gråtit över

Många ryssar säger idag att situationen i landet är densamma som innan revolutionen 1917. Folket är nedtryckt och fattigt. Moder Ryssland och dess folk delar fortfarande varandras öde. Men vissa lämnar landet, och söker lyckan på annat håll. DDT är en av den ryska rockens levande legender, och har fortfarande aktualitet. Deras låt Grazjdanka (“Medborgarinna”), uttrycker ett av dagens problem, och jag låter några rader ur sången stå som avslutning:

Åh, medborgarinna, jag ber – åk inte iväg,

Utan dig brinner vi upp, drunknar, och skörden går förlorad

Kan du inte vänta kommer vi att förlora kriget,

Åh, medborgarinna, överge inte ditt land!

——————————————————————————–

Litteratur som rekommenderas för den som måhända fann innehållet i artikeln intressant:

Cushman, Thomas, Notes from Underground – Rock Music Counterculture in Russia, 1995. State Univer-sity of New York Press

Ramet, Sabrina Petra, ed. Rocking the State – Rock Music and Politics in Eastern Europe and Russia, 1994. Westview Press

Barker, Adele Marie, Consuming Russia – Popular Culture, Sex and Society since Gorbachev, 1999, Duke University Press

Pilkington, Hilary, Russia’s Youth and its Culture – A nation’s constructors and constructed, 1994. Routledge

I övrigt finns det en mängd material på Internet, även i audio. Det mesta är på ryska, men det finns även en del på engelska.

<\/body>