Tolv dagar som skakade Serbien

Av Tomislav Dulić

När jag i höstas lämnade Uppsala för en längre forskningsvistelse i Belgrad och Zagreb, tänkte jag inte så mycket på det förestående serbiska valet. Jag var nämligen (felaktigt, skulle det visa sig) ganska övertygad om att regimen i Belgrad skulle manipulera fram en “valseger” på samma sätt som under hela 90-talet. Snart skulle det dock visa sig att regimen hade förlorat kontrollen över situationen. Den nationalistiska retoriken förmådde inte längre mobilisera befolkningen. Anklagelserna mot oppositionen för att vara “NATO-förrädare” föreföll absurda i de flesta serbers ögon. Småningom började allt fler undra vad som skulle hända om opinionsundersökningarna stod sig och Milošević faktiskt förlorade valet. Såväl serbiska som västerländska bedömare var ganska övertygade om att han inte skulle lämna ifrån sig makten frivilligt. Och som så många gånger tidigare kom alla analyser på skam. Oppositionen lyckades hålla ihop, regimen erkände (låt vara ytterst motvilligt och efter uppenbara försök till valfusk) valresultatet och allt skedde i en förhållandevis fredlig atmosfär som inte resulterade i fler skadade än vid ett vanligt svenskt midsommarfirande.

Valet
Slobodan Miloševićs kuppartade förändring av den jugoslaviska författningen i juni förra året syftade enligt flera bedömare till ett tidigareläggande av valet till det federala jugoslaviska parlamentet. Därigenom skulle han få en klarare bild av den politiska situationen innan han ställde upp i det presidentval som han enligt författningen var tvungen att utlysa senast i juni 2001. Regimen räknade bland annat med att den sittande montenegrinska regeringskoalitionen skulle bojkotta valet. Socialistiska folkpartiet, de serbiska socialisternas systerparti, skulle därmed erhålla alla montenegrinska mandat i det federala parlamentet, vilket skulle ge Milošević en absolut majoritet. Det är fortfarande oklart varför man beslutade att hålla president- och parlamentsval samtidigt, vilket i efterhand framstår som ett avgörande misstag. Troligt är att Milošević kände sig stärkt av oppositionens misslyckade demonstrationskampanj under hösten 1999, som dessutom hade resulterat i ökad splittring mellan oppositionsledarna Zoran Ðinđić och Vuk Drašković, ledaren för det största oppositionspartiet. Dessutom fanns det risk för att förhalningar skulle slå tillbaka mot regimen. Ju längre Milošević väntade med att utlysa nyval, desto större blev risken för att montenegrinerna skulle göra gemensam sak med den serbiska oppositionen. Eftersom ett montenegrinskt valdeltagande skulle innebära ett allvarligt bakslag för Miloševićs taktik, var man tvungen att agera snabbt för att dra maximal nytta av den uppkomna situationen. En synbart splittrad opposition och en montenegrinsk bojkott var helt enkelt det bästa man kunde hoppas på.

Efter att flera opinionsmätningar i rad hade förutspått en valseger för oppositionen, tilltog den närmast panikartade propagandan. Kulmen nåddes vid ett TV-tal som Milošević höll någon dag innan valet den 24 september. Den jugoslaviske presidentens röst var närmast befriad från den självsäkra ton som tittarna var vana vid från tidigare framträdanden. Han sade bland annat att en seger för Serbiens demokratiska opposition (som enligt honom finansierades av NATO) skulle leda till att Jugoslavien koloniserades. Därefter skulle landet obönhörligen sjunka ner i fattigdom, beroende, anarki och krig. Det skulle resultera i en kollaps för det sociala välfärdssystemet med kriminalitet och allmänt kaos som följd. Situationen var närmast surrealistisk: presidentens skräckscenario var på många punkter identiskt med det Jugoslavien som TV-tittarna upplevde varje dag. Man fick köa för olja och socker, bensin kunde endast köpas på privata stationer för D-mark (de statliga bensinmackarna var antingen tomma, eller så fick man vänta i timmar för att för att få handla) och elen stängdes av i fyra till åtta timmar varje dag. Sjukvården hade sedan länge brutit samman och patienterna fick bidra med allt om de ville få vård, inklusive medicin och sängkläder! Kriminaliteten var för övrigt något som folk hörde talas om varje dag, låt vara att Belgrad är en förhållandevis säker storstad som man lugnt kan promenera omkring i om nätterna. Det mest absurda torde dock ligga i att Milošević varnade för krig, samtidigt som belgradborna varje dag kunde se spåren från bombningarna 1999.

På valdagen visade det sig att serberna trots propagandan – eller på grund av den – röstade precis som opinionsmätningarna hade förutspått. Oppositionen var självklart orolig för att regimen skulle ägna sig åt omfattande valfusk. På valnatten hade man därför satt upp högtalare utanför Demokratiska partiets kontor på huvudgatan Terazije, genom vilka man kunde lyssna till hur oppositionens representanter rapporterade in resultaten från de olika valkretsarna (poliserna stod på behörigt avstånd, men ingrep inte). Trots att det snart var uppenbart att socialisterna hade förlorat valet, hävdade regimens representanter att Milošević troligen hade segrat redan i första valomgången. En journalist kommenterade att det förmodligen var världshistoriens mest molokna “segrare” som proklamerade sin valseger den 25 september.

Inte blev det bättre när det framkom att regimen verkligen hade ägnat sig åt omfattande valfusk. En av de vallokaler man hänvisade till i Kosovo, visade sig vara utbränd och hade inte använts sedan kriget. Varje nytt avslöjande underströk bilden av att fullständig panik rådde inom den sittande nomenklaturan. När inte ens valkommissionen kunde hålla masken längre, försökte man rädda vad som räddas kunde. Nu hette det att Koštunica visserligen hade fått flest röster, men att han inte hade erhållit de femtio procent som var nödvändiga för en seger i första valomgången. Vid det här laget låg det ett löjets skimmer över hela föreställningen och det var knappast någon som trodde på valkommissionen.

Inom oppositionen var man hela tiden enig om att till varje pris undvika en andra valomgång. Officiellt sade man att det skulle innebära att man gick med på att “handla” med röster. I själva verket var farhågan snarare att en andra valomgång aldrig skulle bli av. Opinionsundersökningarna hade nämligen givit vid handen att Vojislav Koštunica skulle få ännu större majoritet i en andra valomgång. Således fanns det endast en utväg för den sittande regimen: att provocera fram en situation som skulle motivera införandet av undantagstillstånd.

En väl genomförd kampanj
Oppositionen utropade sig till valsegrare den 26 september. Man arrangerade en stor festlighet på Republikens torg, som kröntes med en konsert av Goran Bregović (han som gjorde filmmusiken till Underground och Zigenarnas tid). De medryckande tonerna i denna mycket uppskattade zigenska musikform hjälpte till att skapa en uppsluppen och karnevalsliknande stämning. Konserten utgjorde samtidigt startskottet för en demonstrationskampanj som skulle kulminera ett tiotal dagar senare.

Konserterna följdes av dagliga demonstrationer runtom i den serbiska huvudstaden. Trafiken förlamades av de tusentals demonstranter som dagligen promenerade omkring och skapade kaos på boulevarderna. Apatin och ointresset för politik försvann med hjälp av sång, musik och humor. Som exempel kan man nämna en samlings-CD, som innehöll regimkritiska sånger av berömda serbiska musiker och grupper som Bora Ðorđević och Riblja Čorba. Graffitin är ett annat exempel: när Jugoslaviska förenade vänstern, JUL, lanserade en valslogan som löd Folket väljer och inte NATO (serbiska: Narod bira a ne NATO), svarade påhittiga demonstranter med en ny slogan, som dessutom rimmade: Folket väljer och inte Mira (serbiska: Narod bira a ne Mira). Man syftade naturligtvis på Mira Marković, Miloševićs fru, som inte bara var JUL:s partiledare utan dessutom hade den icke avundsvärda rollen som den mest avskydda personen i serbisk politik.

Revolution
Efter att ha arbetat på förmiddagen, tillbringade jag torsdagen den 5 oktober med att promenera runt i centrala Belgrad och se på demonstrationerna. Hundratusentals människor hade redan samlats i huvudstaden och fler anlände i en aldrig sinande ström. När jag stod vid en vägkorsning cirka 300 meter från parlamentet, kunde jag från Knez Miloš-gatans övre del se långt förbi den utbombade generalstaben, ut mot parken på Topčiders höjder. Längs hela den långa boulevarden marscherade folk i grupper om några hundra till tusentals människor, alla på väg till parlamentet. De hade rest till Belgrad från städer som Kragujevac, Jagodina, Niš och Ćaćak. När de klev upp mot parlamentet skanderade de “Slobo, inte heller Jagodina tycker om dig”, eller “Slobodan, Slobodan, rädda Serbien och begå självmord”. Det var en mäktig syn och det kändes att något särskilt var på väg att ske. Samtidigt infann sig en annan och mer obestämbar känsla av eufori och deltagande, som både lockade och skrämde.

När jag stod och talade med demonstranterna, fick jag plötsligt se en stor folkmassa välla fram från parken utanför parlamentet. Först såg jag att demonstranterna var alldeles uppsvullna kring ögonen och snart förnam även jag den stickande känslan av tårgas. Någon berättade att man hade försökt storma parlamentet. Panik rådde inte, utan folkmassan förflyttade sig relativt lugnt bort från området. Här och var kunde man se ett ledset och uppgivet ansikte, men de flesta var snarast arga. Jag följde med strömmen till marknadsplatsen Zeleni Venac. När jag vek av mot parlamentet, fick jag plötsligt se en stor folksamling komma rusande rakt mot mig, förföljd av ett ljusgrått moln. Jag förstod att det var dags att lägga benen på ryggen. Tjutet av sirener, helikoptrar och något som lät som skottlossning hördes klart och tydligt medan folkmassan sprang nerför gatan.

Väl hemkommen fick jag till min stora lättnad se att min flickvän redan hade kommit hem. Hon hade befunnit sig framför parlamentet en stund tidigare och måste ha gått därifrån strax innan tårgasattacken. Jag lyfte telefonluren och lyckades efter ett antal försök komma fram till Sverige. Min handledare satt och lyssnade på den oppositionella radiokanalen B92 via nätet hemma i Uppsala. Han undrade om allt var väl med oss och vad som hade skett. Jag svarade att vi mådde bra, men att situationen var förvirrad och att jag fruktade det värsta. Han visade sig vara bättre informerad via cyberspace än jag i stormens öga (jag hade ingen radio) och kunde berätta att parlamentet hade intagits.

När vi kom fram till parlamentet, kunde vi räkna till två, tre utbrända polisbilar. Folk bar på allsköns bråte och det rök betänkligt från bygganden. Någon kom bärande på en tjusig stol, en hade tagit några böcker och här och var kunde man se unga män iklädda delar av den kravallutrustning som poliserna hade lämnat efter sig. Papper och allsköns inredning kom farande genom parlamentets fönster. Som i alla andra liknande situationer passade vandaler på att ge utlopp för sin destruktivitet.

Efter att ha kämpat oss fram genom folkmassan, stod vi lite senare mellan Belgrads stadshus och parlamentet. Politikerna turades om att gå ut på stadshusets balustrad för att tala till folkmassan. De dramatiska talen avbröts av visslingar och buanden var gång Milošević nämndes vid namn. Man uppmanade bland annat demonstranterna att tillbringa natten vid parlamentet, eftersom situationen fortfarande stod och vägde och man inte kunde utesluta motreaktioner från polisens sida.

Vi stod kvar en stund innan vi promenerade vidare. Dramatiken hade vid det här laget gått över i ren segeryra. Hela centrala Belgrad var blockerat och folk gick fram och tillbaka på stadens gator och blåste i sina visselpipor. Överförfriskade ungdomar åkte runt och musiken dundrade från bilarna och lastbilsflaken, medan äldre och medelålders serber stod och samtalade. Här och var fanns en sönderslagen kiosk, men det samlade intrycket var ändå att det hade gått ganska lugnt till med tanke på förutsättningarna.

Trots alla dessa upplevelser och demonstrationerna, var det först när vi gick hem för att vila upp oss en stund som jag insåg att allt var över. Efter att i sex veckor ha matats med regimens propaganda, kunde jag för första gången se alternativa nyhetssändningar. Statliga RTS sände först inget, medan kanalerna Pink och Košava deklarerade att man hade beslutat avbryta sändningarna på grund av händelserna i huvudstaden. Vid 21.30 började plötsligt sändningarna på “Nya RTS”. En förvirrad journalist prasslade med några papper framför en darrig kamera. Efter en stund inledde han en intervju med Nebojša Ćović, Demokratiska alternativets ledare. Ćović uppmanade befolkningen att hålla sig lugn och sade att man inte kommer att tillåta någon revanschism. Därefter följde ett antal reportage om demonstrationerna och hur demonstranter hade brutit igenom polisbarrikader i provinsen. Kanske var det på grund av den massmediala tillvaro vi lever i och i vilken allt “händer” i TV, kanske på grund den förvirrade situation som hade rått tidigare, men det var först då jag till fullo förstod att proteströrelsen OTPOR (Motstånd) hela tiden hade haft rätt – GOTOV JE (Han är slut/färdig).

Epilog
Efter tio års kamp hade den serbiska oppositionen äntligen nått sitt mål. Tidigare misslyckanden hade förbytts i en seger som förändrade den politiska situationen på Balkan. För det internationella samfundet innebar omvälvningen att en person kom till makten i Belgrad, som till skillnad från Milošević ville ha något från väst. Det betydde att man plötsligt hamnade i ett läge, då förhandlingar var möjliga och politiska påtryckningar kunde få avsedd verkan. Men varför hade man lyckats och hur kunde det gå så fredligt till?

Först och främst måste vi vara medvetna om att Milošević inte har haft en majoritet av serberna bakom sig åtminstone sedan mitten av 90-talet. Den ständigt minskande skaran sympatisörer har tvingat Socialistpartiet till olika allianser för att man skulle kunna behålla makten. Denna nedåtgående trend utgör således fiaskots nödvändiga förutsättning. Det finns dessutom flera omedelbara skäl till oppositionens valseger. Först och främst var det mycket viktigt att oppositionen avstod från att diskutera framtida allianser och politiska uppgörelser innan valet. Det möjliggjordes bland annat av att Drašković valde att föra en separat kampanj för sin presidentkandidatur. Han har nämligen vid upprepade tillfällen visat sig vara mer än villig att ingå avtal med socialisterna för att få komma till “köttgrytorna”. Draškovićs personliga popularitet och makthunger har därigenom skapat obalans inom oppositionen och tenderat leda till splittring. Avgörande var dock att “den visslande revolutionen” lyckades mobilisera den serbiska provinsen i kampen för förändringar. Denna gång följdes det studentinfluerade avantgardet av serbiska bönder och arbetare, som lamslog landet genom strejker och blockader. Den enorma massan demonstranter gjorde att säkerhetsapparaten inte kunde ingripa överallt, samtidigt som strejkerna i kolgruvor och på andra arbetsplatser inte kunde ignoreras av regimen. Det symboliska mötet mellan stad och land utnyttjades till fulländning av oppositionens, vars företrädare hävdade att “Serbien måste komma till Belgrad för att Milošević skall gå”. Regimen föll slutligen ihop när det stod klart att också säkerhetsapparaten var splittrad och att de militära elitenheterna inte skulle ansluta sig till vissa specialenheter inom inrikesministeriet.

Vi får visserligen inte glömma att det finns en mängd fallgropar på vägen mot demokrati och att situationen i Jugoslavien fortfarande är ytterst labil. Det kommer att dröja flera år innan vi kan se ett stabilt Serbien med eller utan Montenegro. Det säkerhetspolitiska läget kommer att förbli spänt så länge Kosovofrågan förblir olöst och striderna mellan albansk gerilla och serbiska styrkor fortsätter i södra Serbien. Hur det kommer att sluta är omöjligt att säga. Trots det kan vi konstatera att det tjugonde århundradet förde med sig stora politiska förändringar i Serbien. Allra viktigast är dock att medborgarna har bevisat för politikerna att de faktiskt kan väljas bort i allmänna val.

Om Tomislav Dulić 2 artiklar
PhD in History. Director of Research at Hugo Valentin Centre, Uppsala University