News Ticker

Att kunna sova lugnt om natten

Tankar från ett postrevolutionärt Belgrad

The following two tabs change content below.

Ana Vuksanović

Latest posts by Ana Vuksanović (see all)

By Ana Vuksanović, aktivist i OTPOR

Jag kommer ihåg en sorglig dag i maj 1998, då regeringen antog lagen om universitetet och man inledde en ny studentprotest för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag var på väg tillbaka från amerikanska ambassaden och kände mig förnedrad som aldrig förr. Jag hade inte fått visum för att besöka min moster i Chicago.

Man hade återigen infört undantagstillstånd i Serbien. Det rådde kris, fattigdom och apati. Jag kände mig som en försökskanin i en bur, eftersom jag inte ens kunde resa utanför landets gränser. Jag hade fått nog av såväl krig som protester och alla år de hade kostat mig. Jag ville bara studera normalt, jag ville kunna klä upp mig och gå ut med mina vänner på kafé. Jag ville bara kunna köpa något så enkelt som bananer…

Min familj har varit emot Milošević sedan 1988. Eftersom jag kommer från den lilla orten Ćajetina, fick mina föräldrar stå ut med allehanda former av förnedring. Jag var verkligen trött på allt och jag hade förlorat tron på att något kunde förändras, trots att jag hade deltagit i alla tidigare demonstrationer. Då fick jag plötsligt se en ny graffiti med texten “MOTSTÅND, KREATUR!” och jag lärde känna några unga män som började sprida idén om att göra motstånd. Idén spreds otroligt snabbt och samlade anhängare i det fullständigt apatiska Serbien. Av en händelse var jag bekant med några av de unga männen sedan tidigare och en av dem är min pojkvän Branko. På så sätt “fiskades jag upp” av rörelsen och blev aktivist.

Visa av erfarenheten bestämde vi redan från början att skapa något som ingen hade försökt med tidigare, en organisation utan ledare, utan styrelseposter, inte ett parti utan en rörelse med en enda symbol, den knutna näven som betyder MOTSTÅND (serbiska: OTPOR – övers. anm.). Vårt huvudsakliga postulat var “anse inte, agera”, med målet att avsätta Slobodan Milošević och förändra systemet och människornas medvetande. Så inleddes aktionerna, men också arresteringarna…

I början var vi få och vi fick göra allt möjligt. Jag gick hundratals gånger för att hämta flygblad tillsammans med killarna klockan två på natten. Jag tyckte inte det var jobbigt, jag var stolt över det. Därefter inleddes en period med ett hav av aktivister och mycket mer arbete. Vi blev starkare och farligare. Och då inleddes de massiva arresteringarna och förföljelserna. Jag tvingades bort från studenthemmet och vi fick stora problem eftersom Branko exponerades. Vi skuggades, man försökte skrämma oss till tystnad, man bultade på våra dörrar, hotade, trakasserade våra vänner, min mor fick en hel del problem på jobbet och Brankos mor blev avskedad… Vi fick byta lägenheter och ständigt vara försiktiga när vi pratade, eftersom man lyssnade till allt. Vi hade inga pengar eller mobiltelefoner, och mötena organiserades i hemlighet med hjälp av koder, precis som på film. Våra föräldrar var med all rätt oroliga. Vi kom efter med studierna och försakade de vänner som inte var med i OTPOR. Det var en period av fruktansvärd repression, då vi bokstavligt talat fruktade för våra liv.

Nu, den 12 oktober 2000, är allt annorlunda. Jag promenerar fritt i staden, jag vänder mig inte om för att se om någon följer efter mig, och jag är inte orolig för Branko eller mina andra vänner. Det är precis som om en tung sten har fallit från mitt bröst.

Jag är stolt över aktivisterna inom OTPOR. Vi åstadkom en hel del, men arbetet är ännu inte över. Det är först nu vi står inför det svåra arbetet att förändra systemet, att komma tillbaka till världen, att bygga en riktig demokrati; men jag kommer åtminstone att kunna sova lugnt utan att tänka på om jag kommer att överleva morgondagen…

<\/body>