News Ticker

Möte med Hanna Krall – en reportagets mästare

Av Joanna Kurosz

Den polsk-judiska författarinnan Hanna Krall besökte Stockholm i samband med utdelningen av Internationella Publicistpriset som ägde rum den 9 december. Vinnare blev “Borta från fönstret”, filmatiseringen av hennes berättelse “Hon från Hamburg”.

Stockholmsbesöket inleddes med en fullsatt författarkväll i Kulturhuset och avslutades med min intervju. Hanna Krall tycker att kändisskapet är besvärande. När jag träffar henne på Polska Ambassadens Handelsråd, har hon under mindre än tre dagar redan gett sex intervjuer.

– Vad kan jag mer berätta för dig? Hon tittar besvärat på mig. Det är sant att jag fick svar på många av mina frågor under den första kvällen, men mötet med en så gåtfull person väcker många nya frågor. Efter en stund glömmer hon tröttheten och börjar berätta. Hon berättar om sin bok “Där ingen flod längre finns”, som just har släppts på svenska, om någon som räddade henne med ett glas kefir under en föreläsning, om rabbiner, om kärlek och lidande.

Inte bara förintelse

Hanna Krall är reporter och har blivit känd genom sina böcker om judar som har överlevt andra världskriget. Hon beskrivs ofta som en av vår tids största skildrare av förintelsen, men själv tycker hon att hennes böcker handlar om mycket annat. Hon beskriver enskilda människors livsöden och är bara intresserad av sådana historier som har något universellt i sig, som avslöjar något om den mänskliga naturen.

– Förintelsen är ett otroligt viktigt ämne. Men ärligt talat så är de här historierna så fascinerande att jag inte kan slita mig från dem, sade hon på författarkvällen. Naturligtvis spelar hennes personliga upplevelser en stor roll. Hon var en liten flicka under kriget och överlevde tack vare hjälpsamma människor som gömde henne i skåp och på vindar.

– Allt det här skrivandet handlar egentligen om några få mänskliga känslor, som kärlek, hat, avund…

Modest

Hanna Krall intresserar sig för förintelsens offer, inte de som dog, utan de som överlevde. Hon har tillbringat många år med att lyssna på och skriva ner deras historier. Ändå vill hon inte uttala sig om förintelsen som helhet, utan står fast vid att hon bara skildrar enskilda öden och inte kan förklara något annat.

– Allting är individuellt – skulden och lidandet. Massdöd existerar inte. Det är bara en term som man använder för att beskriva att många människor dör samtidigt. Men var och en av dem dör sin egen död, sade hon under författarkvällen. Men någonting mer måste hon väl veta om det förskräckliga kapitlet i Europas historia? Hon som i 23 år har lyssnat på de överlevande.

– Du har väl lärt dig något, som vi andra inte kan, under dessa år?

– Det jag har lärt mig är att man inte kan förstå allting, att man inte ska försöka förstå allt. Att man aldrig kan förutse framtiden och att man inte ska vara rädd för det oväntade. En beundransvärd anspråkslöshet. Men någonstans är det ändå synd att en person som Hanna Krall inte vill säga lite mer än det som hon är absolut säker på. Det är befogat i en värld där framtidsforskare och börsanalytiker har än större auktoritet än historiker.

Närhet och sanning

Innan hon började skriva böcker arbetade Hanna Krall som samhällsreporter, bland annat på det polska veckomagasinet “Polityka”. Hon specialiserade sig på att beskriva vanliga människors öden och bekymmer.

– Jag blev reporter för att jag var nyfiken på människor. Det är den kortaste vägen för att nå människorna. När jag var yngre trodde jag att man som reporter kunde fråga vad som helst. Nu vet jag att det inte är så, det var inte så länge sen som jag lärde mig det, säger hon eftertänksamt.

En av berättelserna i hennes senaste bok handlar om en kvinna som överlevde Auschwitz tack vare sin fina hy. Hoessler, en av SS-männen, hade valt ut några flickor som han gav mjölk med socker regelbundet. Han inspekterade dem varje dag och så fort någon fick en finne, skickade han henne till gaskammaren. Kvinnan som Hanna Krall intervjuade överlevde, men författarinnan frågade henne inte till vilket pris.

– Man frågar inte en gammal kvinna vad en SS-man gjorde med en fjortonårig flicka.

Under sin tid som samhällsreporter lärde hon känna den numera döde regissören Krzysztof Kieslowski. Han gjorde samhällsdokumentärer och brottades med samma problem i sitt filmande som hon i skrivandet. Den polska vardagen under kommunismen var oerhört enformig och tråkig enligt Hanna Krall och för att inte själva smittas av denna tristess lovade Krzysztof och Hanna varandra att allt de gör måste ha ett “metafysisk överskott”.

– Det handlar inte om att lägga till någonting. Överskottet finns i sättet att se, i hur man betraktar materialet. Jag skriver alltid så att man ska kunna kontrollera att det är sanning, när jag skriver om sånt som verkar osannolikt har jag fotnoter i mina böcker. Hon och Krzysztof Kieslowski har stöttat varandra under årens lopp – hon gav honom intressanta figurer, han hjälpte henne med upplägget. I hennes romaner, precis som i hans filmer, kan en historia avbrytas på ett ställe, för att fortsätta några kapitel senare. En scen från en bok kan komma tillbaka i en annan, fast sedd från en annan vinkel.

Idag består Hanna Kralls “metafysiska överskott” till stor del av religiösa funderingar. Hon söker inte, som de flesta reportrar efter de mest rationella förklaringarna. I “Där ingen flod längre finns” skriver hon till exempel om Rommels första nederlag i öknen. I juni 1942 mindes folket i Jerusalem en gammal spådom om att det judiska folket skulle hotas av en livsfarlig fiende vid namn Romelus. I juni 1942 låg Rommel utanför Alexandria. Den 30:e juni steg tusentals människor upp till Chaim ben Atars grav på Olivberget och bad. Den första juli uppstod panik i Rommels led, ingen historiker har kunnat förklara denna vändning. Hanna Krall presenterar den här historien utan kommentarer, man kan bara gissa sig till att hon sympatiserar med rabbinen som berättar den. Är det så att hon vill övertyga sina läsare om att det finns andra krafter än de rationella?

– Njaaa, vill jag det? Ja, kanske också mig själv, genom att lyssna på och förstå de här historierna, säger hon med ett leende och tittar forskande på mig.

Det väsentligaste

Det var inte förrän Hanna Krall skrev om den judiske kardiologen Marek Edelman, som hon tyckte att hon berörde något verkligt viktigt. För första gången ställdes hon inför frågor utan svar. Marek Edelman var den ende av ledarna från upproret i Warszawagettot 1943 som hade överlevt. Han berättade mycket sakligt och fåordigt om det som hade hänt och Hanna Krall skrev “Hinna före herren Gud” med utgångspunkt från deras samtal. Det var 1977. Några år senare återkom hon av en händelse till den judiska problematiken. Genom Martin Bubers skrifter upptäckte hon chassidismen. Hon hade tidigare inte haft någon aning om att denna folkliga form av judendom hade haft sitt säte i Polen. Hon tog kontakt med judar som kunde berätta om chassidismen och det rika judiska kulturliv som funnits i centrala Polen, men som hade sopats bort med kriget. De flesta av dem hon kontaktade bodde utanför Polen. Hon fick också brev från Israel och USA och snart behövde hon inte ta kontakt själv.

– Det var inte jag som sökte upp de här frågorna, de kom till mig, säger Hanna Krall.

Borta från fönstret

De starkaste av Hanna Kralls historier är de som handlar om kärlek. Kärleken som sådan kan ibland tyckas vara ett urvattnat tema, men under den tid som hon skildrar är kärleken den enda ljusstrålen i ett hav av olycka.

– Kärleken lyste fram i denna tid såsom en växt försöker bryta sig igenom en förstelnad jordskorpa, sa Hanna Krall under författarmötet. Historien “Hon från Hamburg” handlar om just sådan kärlek. Hon från Hamburg heter Regina och är judinna. Jan och Barbara är ett barnlöst par. En dag kommer Jan hem med Regina, Barbara går med på att gömma henne. Regina och Jan har en romans, hon blir med barn. Barbara tar ifrån henne barnet och uppfostrar det som sitt eget, önskan att ha ett barn är så stark att hon inför sig själv förnekar att hon själv inte har fött barnet. Hanna Kralls historia “Hon från Hamburg” är lika avskalad som hennes andra historier. Men hon är mycket nöjd med Jan Jakub Kolskis färggranna och detaljrika tolkning av berättelsen.

– “Borta från fönstret” är en historia som har skapats av många människor tillsammans och resultatet är en av de bästa filmerna som någonsin har gjorts om förintelsen. Formen är rik och levande och till och med de orealistiska scenerna väcker stor sinnesrörelse.

Förebilder

Hanna Krall har inga idoler som hon försöker efterlikna, men Kazimierz Brandys kan sägas vara en förebild. Det är en av Polens största historiska författare under efterkrigstiden, i sina romaner blandar han fiktion och verklighet. Både Hanna Krall och Ryszard Kapuscinski beundrade honom under studietiden, men idag är dessa två på många sätt varandras motpoler. Hon beskriver enskilda människors historier, han är den världskände reportern som har åkt från kontinent till kontinent, varit med om och beskrivit ett tiotal krig och ett trettiotal revolutioner.

– Han skrev en gång “Om man betraktar hela jordklotet och går igenom mänsklighetens hela historia, så kan man konstatera att…”. Ja, han hade en sådan fras i någon bok. Jag ringde till honom och sa: “Åh, vilken klok man du är, Rysiu!” fnittrar hon. Men hon understryker att hon inte föraktar de stora teorierna. Hon beundrar dem, men känner sig oförmögen att skapa några själv. Hon beundrar också författare som Grace Pailey och E.L. Doctorow för förmågan att blanda fiktion med verklighet. Hanna Kralls litterära språk lurar lätt läsaren att tro att hon, precis som sina förebilder, blandar verklighet och fiktion. Men när man granskar hennes texter ser man att allt överensstämmer med verkligheten. I förbifarten nämner hon att hon har en dröm om att någon gång i framtiden skriva för teater.

– Då skulle jag vilja skriva som Strindberg.

För vem?

Hanna Krall känner inte något behov av att vara en publikfriare. När jag ber henne beskriva sina läsare berättar hon om en föreläsning på Universitetet i Warszawa, där det var så fullt att folk stod på ett ben.

– Jag skriver för de där tjejerna som stod där på ett ben. Det var en tjej med rött otvättat hår som jämt bar på en av mina böcker, fast det var en annan gång. Jag signerade den “Till…”, fast du får inte skriva hennes namn, eftersom jag sa att hon hade otvättat hår. Hon skriver för de redan frälsta och bara om dem som vill berätta något för henne. Hon tror på kraften i sina historier, de är så vackra att hon inte behöver flirta med publiken.

– Kieslowski ringde till mig en gång och var upprörd över att han hade varit tvungen att läsa en bok två gånger för att förstå. “Det gör inget att du läste de två gånger, man måste inte förstå allt på en gång”. Det är ju inga westernfilmer där handlingen är det viktiga.

Deras återupprättelse

Hanna Krall har ett tvetydigt förhållande till kändisskapet. Det tröttar ut henne, tar energi som hon behöver för att fortsätta sitt arbete. Men samtidigt känner hon att hon gör något för dem hon har skrivit om.

– Det är också en oerhörd glädje, för jag får känslan att alla dessa människor; tjänsteflickan Alicja, den där Edna, Natan B. som inte hittade floden och alla de andra… Tack vare mig får de komma ut med sina historier. Konstigast är det vid olika prisutdelningar. Då står jag där i en vacker sal med kristallkronor och får pris för att ha beskrivit dem som människor inte ens släppte in till sina hem. Det känns absurt, men jag blir samtidigt väldigt glad. Hanna Krall ger oss inga förklaringar till varför det som skedde hände. Ändå kan hennes böcker hjälpa oss att motverka att det sker igen, eftersom hon tvingar oss att ifrågasätta oss själva. Om det är något budskap hon vill förmedla, så är det nog just detta. Hur skulle vi ha handlat i de situationer som hon beskriver? Skulle jag vara hjälte om mitt liv stod på spel?

<\/body>