News Ticker

Tjetjenien – en dyster historia

The following two tabs change content below.

Ebba Sävborg Romare

Ebba Sävborg Romare (1942-2012) arbetade bland annat på Tidningarnas Telegrambyrå och var TTs korrespondent i Moskva mellan 1976 och 1979. Hon var också en tid sakkunnig på UD och arbetade på Utrikespolitiska institutet. Hon medverkade också flitigt i svensk media som Ryssland-expert.

Latest posts by Ebba Sävborg Romare (see all)

Av Ebba Sävborg Romare

Ett år efter starten på det senaste ryska fälttåget mot Tjetjenien är fortfarande ingen fred i sikte. Om det till sist ändå blir något slags fredsförhandlingar finns ingen klart definierad motpart för Moskva att förhandla med. Än mindre finns det något fungerande tjetjenskt samhälle som Ryssland kan kontrollera. Delar av landet är avfolkade, huvudstaden Groznyj är sönderbombad och flera hundra tusen tjetjener är flyktingar i grannrepublikerna Ingusjien och Dagestan. Slättlandet behärskas i stort sett av de ryska trupperna, åtminstone på dagtid, men i bergen i söder fortsätter motståndet. Där är de återstående rebellstyrkorna i det närmaste oåtkomliga för ryssarna och lär kunna stanna kvar hur länge som helst.

Det är som om historien upprepar sig, inte en gång utan många, och som om varken ryssar eller tjetjener vill lära sig någonting av det förflutna. Precis som under de tidigare krigen på 1700-talet, på 1800-talet och på 1900-talet har den pågående ryska militäroperationen urartat till fullt krig mot hela den tjetjenska befolkningen. Det enda man har uppnått är att hålla Rysslandshatet vid liv bland tjetjenerna – och att ödelägga landet.

Rebellerna å sin sida har själva ett stort ansvar för det senaste krigsutbrottet. Om inte tjetjenska styrkor hade brutit in i grannrepubliken Dagestan för att upprätta en islamisk republik i hela norra Kaukasus skulle Ryssland haft mindre anledning att slå till igen mot Tjetjenien. Om inte Tjetjenien under vapenvilan 1996-1999 hade urartat till ett laglöst samhälle, där gangsterligor terroriserade befolkningen och kidnappningar blev en födkrok, skulle den ryska opinionen för ett nytt krigsföretag i Kaukasus ha varit betydligt mindre positiv.

Liksom alla tidigare krig mellan tjetjener och ryssar kommer det här också att ebba ut till sist. Den ryska övermakten är helt enkelt för stor och den tjetjenska befolkningen så decimerad och utmattad att den inte orkar hålla emot länge till. Men vad kommer sedan?

Vid en presskonferens i somras fick biträdande ryske generalstabschefen general Valerij Manilov frågan om han, liksom en gång general Jermolov, ansåg att de tjetjenska bergstrakterna i söder bara kunde kontrolleras av Ryssland om den tjetjenska befolkningen fördrevs därifrån. Om bergen inte avfolkades kunde enligt Jermolov krigen fortsätta i 300 år till. Manilov värjde sig mot jämförelsen och försäkrade att situationen nu är en helt annan än på Jermolovs tid. “Och förresten bor bara 5 procent av tjetjenerna i bergen”, tillade han. Men han undvek att säga hur man skulle undvika att krigen fortsätter i 300 år till.

General Jermolov var befälhavare för de ryska styrkorna i Kaukasus från 1816 till 1827. Han har gått till historien som en sällsynt brutal imperiebyggare som medvetet försökte svälta ut tjetjenerna från deras hem i bergen, som brände byar, dödade boskap och deporterade människor för att hos de motspänstiga kaukasierna injaga sådan skräck att de underkastade sig ryskt välde. Hans efterträdare fortsatte i hans fotspår. Det gav nu ingalunda upphov till någon vilja bland tjetjenerna att underordna sig Ryssland. I stället blev det drivkraften bakom det stora kaukasiska kriget under imamen Sjamils ledning ända till Sjamils kapitulation 1859. Även om begreppet “folkmord” inte var i svang på den tiden innebar krigen och de upprepade folkfördrivningarna att Tjetjenien under 1800-talet förlorade uppemot halva sin befolkning.

1900-talet blev just inte någon lyckligare tid för tjetjenerna. Efter revolutionen 1917 försökte först den “vite” generalen Denikin och sedan Röda armén tvinga tjetjener och andra kaukasiska folk till samarbete genom att bränna deras byar och städer och iscensätta “straffexpeditioner”. När tjetjenernas motstånd temporärt var knäckt svepte kollektiviseringens fasor över norra Kaukasus. Senare fick även Tjetjenien sin beskärda del av Stalintidens terror. Men den verkliga kulmen kom 1944.

Det var då Stalin beslöt att en gång för alla lösa problemen med de frihetstörstande kaukasierna genom att deportera hela folk till Centralasien. Tjetjenerna hörde till de utvalda som lastades in i gods- och boskapsvagnar och forslades per järnväg till Kazakstan, en resa som kunde ta veckor och månader. Tyfus, dysenteri och andra magsjukdomar grasserade bland de deporterade, och än en gång decimerades det tjetjenska folket. Bland dem som överlevde transporten var dödligheten i förvisningen också hög. Hur många som dog i samband med deportationen lär aldrig kunna fastställas, men enligt en beräkning kostade fördrivningen omkring 200 000 tjetjener livet.

När Chrusjtjov drog igång sin avstalinisering fick de fördrivna folken, däribland tjetjenerna, återvända till sina gamla hemtrakter. Den av Stalin upplösta “autonoma republiken Tjetjen-Ingusjien” återupprättades – men med nya gränser. Områden bebodda av ryssar och kosacker införlivades för att “späda ut” republikens kaukasiska befolkning. Men någon verklig förryskning skedde inte bland tjetjenerna, även om de flesta lärde sig tala ryska alldeles utmärkt och det uppstod en välutbildad tjetjensk elit i Groznyj. Framför allt glömde tjetjenerna inte vad de hade utsatts för. De bara bidade sin tid.

Tjetjeniens ensidiga självständighetsförklaring 1 november 1991 kom mitt under tumultet då hela Sovjetunionen föll sönder, makten i Moskva var herrelös och interna motsättningar upptog det mesta av de ryska ledarnas tid. Tjetjenerna var inte de enda som försökte ta chansen till frigörelse från Moskvas överhöghet den perioden – suveränitetsförklaringar och självständighetsförklaringar duggade tätt över Boris Jeltsin och hans Ryska federationen denna förvirrade tid. Men till skillnad från Tatarstan och andra icke-ryska republiker inom Ryssland höll Tjetjenien fast vid sitt krav på full självständighet, också då Jeltsin och hans regering hade befäst sitt grepp om makten i Moskva. Sedan gick utvecklingen snabbt mot katastrof – fullt krig.

Alla de misstag, felbedömningar och överilade beslut som ledde till krigsutbrottet i december 1994 har vid det här laget nagelfarits av många forskare och debattörer i och utanför Ryssland. Knappast någon, inte ens Jeltsin, påstår i dag något annat än att hela kriget var ett olycksaligt misstag. Intressantare är att försöka se vilka följderna blev för det tjetjenska samhället, förutom den materiella förödelsen och förlusten av minst 80 000 människoliv.

När vapenvilan inträdde i augusti 1996 började Ryssland snabbt att dra tillbaka sina trupper från Tjetjenien. Ryssland utlovade också ett omfattande ekonomiskt bistånd till återuppbyggnad av republikens svårt sargade bebyggelse och näringsliv. Formellt erkände Moskva inte Tjetjeniens självständighet – hela den frågan uppsköts i eldupphöravtalet till år 2001 – men i praktiken skulle tjetjenerna få sköta sig själva.

Det såg rätt bra ut i början. Redan i januari 1997 ordnades presidentval i Tjetjenien under medverkan av internationella organisationer som också tillhandahöll valövervakare. Aslan Maschadov, som under kriget hade varit överbefälhavare för de tjetjenska rebellstyrkorna, valdes med klar majoritet till Tjetjeniens president, vilket också ryssarna föreföll rätt nöjda med. Maschadov uppfattades vid den tiden rätt allmänt som en hederlig person som man kunde lita på.

Men situationen gled snart Maschadov ur händerna. Krigsherrar som vant sig vid att operera självständigt under striderna mot Ryssland fortsatte att operera på egen hand. Kriminaliteten, som redan tidigare var omfattande, ökade lavinartat. Kidnappningar, i och för sig en gammal företeelse i Kaukasus, blev närmast en industri. Inom loppet av två år beräknas drygt 1 000 personer ha blivit kidnappade och hållna som gisslan av olika kriminella grupper. Det handlade i regel varken om politik eller personliga motsättningar utan enbart om pengar. Eftersom utlänningar var mest begärliga som gisslan – lösesumman för en kidnappad utlänning brukade vara en miljon dollar – blev det i praktiken omöjligt för journalister, affärsfolk och företrädare för internationella hjälporganisationer att vistas i Tjetjenien.

Maschadovs auktoritet urholkades snabbt. Han kunde – eller ville – inte få stopp på kriminaliteten. I stället för att sätta till alla klutar för att få loss kidnappningsoffren och gripa de skyldiga började han rutinmässigt skylla såväl kidnappningar som alla övriga missförhållanden i Tjetjenien på den ryska säkerhetstjänsten. När han utmanades av islamister som ville göra Tjetjenien till en renlärig islamisk stat med sharia som regelverk i stället för vanlig civil lagstiftning föll han undan och införde sharia. Åtminstone en offentlig avrättning enligt sharia-regler sändes i TV. Det var extra pinsamt för Moskva eftersom Ryssland strax dessförinnan hade förbundit sig gentemot Europarådet att inte verkställa några dödsdomar.

Tjetjenien blev ett svart hål. De ryssar som ännu bodde kvar i Tjetjenien vid krigsslutet trakasserades och fördrevs eller skrämdes bort. Många tjetjener gav sig också av därför att förhållandena blev olidliga. Det utlovade biståndet från Moskva uteblev och någon ordentlig återuppbyggnad kom aldrig i gång. Arbetslösheten var enorm. Våren 1998 beräknades fyra femtedelar av Tjetjeniens vuxna befolkning sakna arbete.

Det var i denna jordmån av materiell förödelse, arbetslöshet, inre splittring och frånvaro av en allmänt erkänd högsta auktoritet som kriminalitet och extrema islamistiska rörelser frodades. Kriminaliteten och den stridbara islamismen fick i sin tur spridningseffekter också utanför Tjetjeniens egna gränser, vilket skapade ett allt starkare tryck på regeringen i Moskva att “göra någonting”. Vad man egentligen skulle göra visste i grunden ingen i Moskva, så det blev det vanliga – en militär aktion.

Det tragiska är att också detta är en upprepning av historien. På ett för tjetjenerna förödande sätt har Rysslands agerande och de egna traditionerna genom åren ständigt samverkat i en våldsspiral som aldrig tycks upphöra.

Tjetjenien har aldrig fungerat som en sammanhållen nation i fredstid. De flesta tjetjener tycks fortfarande mer identifiera sig med sin släkt, sin by och sin klan än med det abstrakta begreppet “den tjetjenska nationen”. Den auktoritet man har erkänt har varit traditionell – byns äldste, klanledaren och ytterst religionen, islam. Traditionen är starkt patriarkalisk med förhärligande av manliga, krigiska egenskaper. Kvinnor spelar en underordnad roll. Vapen är ett nödvändigt manligt attribut, en förutsättning för att en man skall känna sig som en man. Ingen klan är överordnad andra.

I tider av nöd – krig, deportationer och andra förföljelser – har den decentraliserade strukturen hjälpt tjetjenerna att överleva. Inom klanen har enskilda människor kunnat få hjälp och en viss trygghet. Sufismen, den riktning inom islam som är mest utbredd bland tjetjenerna, är inte heller den inordnad i hierarkiska strukturer utan en mer inåtvänd fromhet som utövas inom det egna sufiska brödraskapet. Religionen har därmed kunnat ge människorna tröst och mod att uthärda, samtidigt som det har varit svårt för världsliga makthavare att komma åt den. Förhärligandet av manlig tapperhet, dyrkan av vapen och brinnande frihetstörst har gjort tjetjenska krigare beundrade och fruktade.

Krig, omflyttningar och fördrivningar har bidragit till att konservera ålderdomliga patriarkaliska och krigiska traditioner och motverkat uppkomsten av en modern tjetjensk samhällstruktur på nationell nivå. Vid tiden för självständighetsförklaringen 1991 fanns en uppslutning bakom Dzjochar Dudajev, f.d. sovjetisk flyggeneral och den som utsågs till Tjetjeniens förste president. Men det dröjde inte länge förrän Dudajev var indragen i strider mot allsköns inhemska motståndare av skilda slag. När Moskva försökte få bukt med den tjetjenska utbrytningen ur federationen tillgrep man i gammal god rysk stil metoden att försöka söndra och härska. Olika Dudajev-motståndare fick politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från Moskva för att störta utbrytarregimen i Groznyj. Det ökade naturligtvis splittringen bland tjetjenerna – men det gjorde ingalunda människorna mer villiga att underordna sig Ryssland.

Erfarenheterna tyder på att det bara finns en sak som verkligen kan svetsa samman tjetjenerna – motståndet mot ryskt herravälde. Men det är lite missvisande att tala om “nationell frigörelse”. Olika klanledare och krigsherrar slåss förvisso för att frigöra sig från Moskvas grepp, men deras vilja att i stället underordna sig en inhemsk nationell regering har hittills varit mycket liten. Krigiska bedrifter i kampen mot Ryssland har gjort enskilda befälhavare som Sjamil Basajev till romantiska frihetshjältar, men under den period Tjetjenien faktiskt fick försöka sköta sig självt (1997-1999) motarbetade dessa “frihetshjältar” friskt den folkvalde presidenten Maschadov och saboterade i praktiken hans försök att åstadkomma ordning i landet.

Basajevs inblandning i anfallet mot Dagestan sensommaren 1999 visar för övrigt att målet för Basajev och flera andra tjetjenska krigsherrar inte är ett självständigt Tjetjenien, utan en betydligt större, islamisk republik i hela norra Kaukasus. Det projektet kolliderar i sin tur med andra kaukasiska folks strävanden. Varför skulle de vilja ge upp de fördelar medlemskap i Ryska federationen trots allt kan ge för att inordnas i en “islamisk republik” ledd av tjetjener?

I grunden har förmodligen Basajev och hans meningsfränder rätt – Tjetjenien är för litet för att kunna klara sig som en helt självständig stat i framtiden. Hur stor befolkningen är vet egentligen ingen i dag. 1996 beräknades invånarna uppgå till 921 000 personer, men en stor del av dem har flytt sedan dess. Många av de flyktingar som nu bor i tält eller gamla järnvägsvagnar i Ingusjien och Dagestan är förmodligen beredda att återvända om det faktiskt skulle bli fred och någorlunda beboeligt i Tjetjenien igen. Många andra har nog flyttat för gott och skapat sig en ny framtid i exempelvis Moskva-området. De ryska invånare som gett sig av de senaste åren lär knappast komma tillbaka alls.

Vad skall för övrigt invånarna i ett helt självständigt Tjetjenien livnära sig av? Jordbruk och boskapsskötsel, de traditionella näringsgrenarna, har skadats svårt av kriget. Oljeindustrin – främst raffinaderier och en del kemiska industrier – är också svårt sargad. Tjetjeniens egna oljetillgångar har aldrig varit särskilt stora och är nu på upphällningen. Den omskrivna oljeledningen Baku-Groznyj-Novorossijsk används inte längre. Oljebolagen slutade pumpa olja genom den ledningen redan före det senaste krigsutbrottet – inte på grund av sabotage eller strider, utan på grund av de omfattande stölderna av olja ur ledningen. Återigen var det tjetjener som av kortsiktiga egna intressen förstörde en möjlighet för hela republiken att få en varaktig inkomst genom transitavgifterna från ledningen.

Nu har Moskva tagit avstånd från Maschadov och installerat muftin Ahmed Kadyrov som chef för den civila förvaltningen i Tjetjenien. Det ligger naturligtvis någonting i det ryska argumentet att Maschadov inte är mycket att förhandla med, eftersom han inte kan kontrollera de sina. Men hur skulle Kadyrov kunna kontrollera krigsherrarna bättre än Maschadov? Även om Kadyrov faktiskt är en ärlig patriot, som bara vill bespara sina plågade landsmän ännu mer lidande, kommer många tjetjener ofrånkomligen att se honom som en Quisling. Vill Moskva åstadkomma en lösning med något slags legitimitet lär man nog ändå till sist få lov att försöka komma till tals med Maschadov. Han är trots allt Tjetjeniens lagligen folkvalde president.

Framtiden ser inte särskilt ljus ut för det lilla bergsfolket i Kaukasus. Ryssland har ett legitimt behov av att försöka få stopp på den tjetjenska laglösheten, terrorismen och de islamistiska expansionsförsöken. Men de metoder Ryssland hittills har använt för att bekämpa företeelserna har bara gjort ont värre. Rysslands vägran att ens diskutera något slags “nationell frigörelse” för Tjetjenien motverkar uppkomsten av en nationell tjetjensk samhällsstruktur, som i sin tur är en förutsättning för att republiken överhuvudtaget skall kunna styras. De tjetjenska ledarna bär otvivelaktigt också ett tungt ansvar för att det har gått så här illa. De stora förlorarna är, som i alla krig, civilbefolkningen, som får lida under dubbelt förtryck av egna makthungriga grupper och Rysslands militära övervåld.

Så det blir kanske generalen Jermolov som får rätt till sist. Krig i 300 år till…

<\/body>