News Ticker

Stulna hem och kärlek i Sarajevo

The following two tabs change content below.

Daniel Lindvall

Latest posts by Daniel Lindvall (see all)

Av Daniel Lindvall

I september förra året tog Davor Branković slutligen det avgörande beslutet. Beslutet att återvända hem. Han köpte en bussbiljett till Sarajevo, packade två resväskor med det väsentligaste och käraste från sin garderob och lämnade sin familj i Belgrad för att åka tillbaka till sin hemstad som han inte hade sett på över fem år. “Mitt liv började allt mer likna en surrealistisk tavla”, förklarar han. “Först bombar serber mig för att jag bor bland muslimer och när jag sedan flytt till Belgrad bombar Nato mig för att jag bor bland galningar.” När kriget i Bosnien började hade Davor en stor lägenhet i centrala staden, han var litteraturvetare och jobbade på en kulturtidskrift. Han var serb, men flickvännen var muslim. Av praktiska skäl bodde han hos sin flickväns föräldrar under kriget, det var lättare att överleva så, och dessutom bodde hon i en del av staden där granatbeskjutningen var lugnare. Det var inget ovanligt eller unikt som hände honom, hans historia sticker inte ut. Våren 1994 fick hans flickvän ett erbjudande om att åka och jobba i New York. Kanske ledde denna möjlighet till ett känslomässigt dilemma, men efter mer än två år i en stad under belägring och mer eller mindre daglig beskjutning måste man tillåtas överge vissa känslomässiga band, det var de båda överens om. Samma månad som hon åkte återvände Davor till sin lägenhet som han under en längre tid inte hade bevakat. Det som hade skett hörde till de absurditeter som hade blivit normala i denna stad. Någon hade helt enkelt stulit lägenheten, bytt lås och antagligen fraktat bort hans ägodelar. Det var den sista spillran av hans gamla liv och nu hade någon försett denna spillra med ett främmande lås. Att vara serb i Sarajevo under belägringen var otroligt svårt. Dagligen drabbades man av samma helvete som de andra, men man tvingades samtidigt, som Davor uttryckte det, “stå till svars för de berusade galningarna vid granatkastarna uppe på bergen”. Det gick inte längre att stanna kvar. Tillsammans med en busslass av andra serber flydde han till en främmande stad, Belgrad.

När jag träffade Davor hade han nyligen kommit tillbaka till Sarajevo. Vi stod utanför en gammal synagoga som nu, när staden förlorat sitt judiska inslag, hade förvandlats till ett galleri, och diskuterade en intetsägande fotoutställning som vi båda hade bevistat. Den balkong som tillhör Davors lägenhet var synlig från den plats där vi lät vernissagens bjudvin inspirera till konversation. “Det är det som är min uppgift här”, sa han, “jag skall ha tillbaka det som var mitt, min lägenhet.” Den som hade bytt låset på lägenheten var Davors granne. En granne som han kände bra och under flera år hade utbytt trappuppgångens allmänna hälsningsfraser med. Davors lägenhet föll offer för ett mycket vanligt fenomen i Sarajevo. Den folkomflyttning som kriget gav upphov till ledde till att i stort sett alla som flydde från Sarajevo fick sina lägenheter övertagna av flyktingar som hade fördrivits från någon annan del av Bosnien. Men inte sällan kunde obebodda lägenheter tillskansas av någon som hade mindre ädla syften och vars behov inte var lika akut. Folk kunde lägga beslag på en, två eller flera lägenheter, vilka senare skulle kunna användas av yngre familjemedlemmar eller hyras ut till någon bostadslös. Eftersom boendet i Sarajevo skakades om under kriget var det i stort sett omöjligt att sätta dit någon för dubbelboende. I vissa stadsdelar kan man finna ett märkligt fenomen av skovaktande. Personen som lagt beslag på en lägenhet sätter helt enkelt ett par skor framför dörren för att markera att någon verkligen bor där. Davors granne vaktade dock hans lägenhet med mer än skor.

Av de 100 000 serber som lämnade Sarajevo under och efter kriget är Davor en av de få som har återvänt. I den upprivna tillvaron som han har levt i har hans lägenhet blivit den kvarvarande spillran som han nu försöker att greppa. Det som ger honom hopp är att en medelålders viljestark österrikare vid namn Wolfgang Petirisch har övertagit rollen som det internationella samfundets förmyndare över Bosnien, den roll som Carl Bildt en gång hade. Denna österrikare, som till skillnad från sina föregångare behärskar det lokala språket, har lyckats tvinga de etnonationalistiska politikerna som dominerar i Bosnien att gå med på att införa en egendomslag. Den som önskar återfå den egendom som förlorats under kriget skall kunna återkräva denna hos en särskild egendomskommission. Lagen som sådan är egentligen inte ny, den är helt i enlighet med vad man kom överens om i Daytonavtalet. Det nya är egentligen bara att man nu bestämt sig för hur proceduren för återlämnandet rent konkret skall gå till. Den etniska rensningen skall juridiskt sett bli illegal.

Vad Davor återvänder till är dock inte den stad som han en gång lämnade. Idag är Sarajevo en muslimsk stad, en stad där i stort sett inget är sig likt. Men själv är han å andra sidan inte heller sig lik. I sitt inre har han fått vandra runt och lokalisera med en karta som tycks målad av Dalí. Bakom de splitterstänkta betongfasaderna i den bosniska galna världen finns nämligen känslor som vandrat andra vägar än vad den balkanska surrealistiska logiken förmår förklara. Det var som en abstrakt tavla, en som bara föreställer det du ser med hjärtat, när min vän Davor mötte min vän Emir.

Emir växte upp i östra Bosnien i staden Višegrad. Višegrad är mest känt för den nobelprisbelönade författaren Ivo Andrićs berömda historiska krönika om livet runt bron i staden, Bron över floden Drina. På denna medeltidsbro kom flera av stadens muslimska invånare att avrättas då de serbiska paramilitära styrkorna 1992 ryckte in i staden och fördrev alla ickeserber. Emirs familj hade gett sig av redan innan terrorn blev ett faktum. De hade tur eftersom hans far tidigare hade arbetat i Tyskland och därför lyckades de på bara någon månad efter det att kriget hade brutit ut få uppehållstillstånd. De fann en lägenhet i München och båda hans föräldrar fick arbete innan kriget hade varat ett år. “Dessa Gucci glasögon kostar mer än vad min mor tjänar i månaden, fattar du, det var den bästa tiden i mitt liv.” 1998 deporterades Emirs familj till Bosnien. Tyskland var den enda av de tre stora staterna i EU som verkligen tog emot bosnier under kriget, men också den enda stat som fattade beslutet att sända tillbaka alla och under de senaste åren har man med en otrolig effektivitet lyckats sända tillbaka över 100 000 bosnier. Det goda liv som Emir beskrev som den bästa tiden i hans liv tog slut och han tvingades åka tillbaka till Bosnien, men inte till Višegrad, utan till Sarajevo. Ännu finns det inga rapporter om att några muslimer vågat sig tillbaka till staden Višegrad. Att åka tillbaka dit finns inte i Emirs föreställningsvärld. Därför blev det Sarajevo. Idag hade hans familj hittat en lägenhet, inte vidare centralt, men Emir hade egen TV på rummet och det såg nästan ut som om hela interiören följde med i utvisningen från Tyskland. Men det spelade ingen roll om han kunde få in tysk MTV med familjens parabol, han måste ändå söka visum om han skulle åka till Tyskland. Nu läste han på universitetet och förklarade att om han har tur kan han få ett stipendium och en plats på ett tyskt eller österrikiskt universitet. Det var den förhoppningen han levde på.

Det var egentligen en tillfällighet att de båda skulle mötas. Det var vid ett av dessa tillfällen av flykt från verkligheten. Vardagen hade blivit mera problematisk. Davor, som bodde inneboende hos en vän till familjen, hade den här veckan, i mars i år, ännu en gång besökt kommissionen för egendomsrättigheter och ytterligare en gång fått reda på att inget hade hänt. Hans granne vägrade ge sig av och myndigheterna visade sig vara ovilliga att vräka honom. Samma kommission som Davor hade återkrävt sin bostad hos hade under året behandlat ett fall gällande en serb bosatt i den serbiska delen av Bosnien och som nu krävde in sin fastighet i Sarajevo. Samma myndighet som vägrade vräka Davors granne kom nu att sända ut ett brev till Emirs föräldrar. Den lägenhet de uppehöll sig i tillhörde nämligen denna serb och hans familj som hade flytt under kriget. Nu stod de inför risken att bli vräkta.

Ingen av deras fall är speciellt unikt. Emirs och Davors praktiska vardagsproblem flyter samman med den gråa massan av bekymmer som en övervägande del av Sarajevos befolkning delar. Bekymren delas både med den delen av befolkningen som har tagit sin tillflykt till Sarajevo och med dem som har flytt från staden. Men dessa praktiska problem skulle de lämna hemma den här dagen då vi alla möttes på en konsert nere på stan, då de möttes för första gången. De presenterade sig för varandra och började småprata, skämta och de fortsatte att prata. Emir var ung och bar snygga märkeskläder köpta i München. Davor var äldre, beläst och bar en svart skinnjacka tillverkad i ett historiskt Jugoslavien. De både flydde en normalitet som krossats av galenskap och de fann båda i sin exil att världen är större än etnisk identitet, nationalitet och också heterosexualitet. Som i en postmodern version av “Mitt livs novell” så blev de den här kvällen förälskade i varandra.

Davor och Emir var under den första vårmånaden det här året ett stycke mänskligt uttryck i en miljö där mänskligheten under flera år fått stryk av idiotin. Nu stod de båda inför en kamp att få ett hem att bo i, men i denna kamp var de också varandras fiender. I Bosnien förlorade tvåtredjedelar sina hem under kriget. 1.4 miljoner bosnier blev flyktingar i utlandet och ytterligare 1 miljon blev utspridda över landet. Ännu har endast ett fåtal lyckats återvända hem. Till den del av Bosnien som serberna erövrade, ca 50% av landet, har endast en bråkdel återvänt. Nu har egendomslagstiftningen gett flera Bosnier en chans att få tillbaka sina bostäder och kunna flytta hem. Men samtidigt som detta kan återskapa något av det Bosnien som förstördes kan det också skapa vissa nya problem. Det är helt enkelt inte möjligt att spola tillbaka historien till början och göra en ny tagning. Men det är ändå en första möjlighet till att livets naturliga lopp skall kunna få lämnas i fred i Bosnien. Deras framtid var dock oviss. De var dessutom ett homosexuellt par i ett land som tidningen Le Monde nyligen, tillsammans med Vitryssland, klassat som det mest homofobiska landet i Europa.

Våren gick och Emirs familj fick kontakt med den person som önskade återkräva lägenheten och lyckades göra affär. Innan sommaren kom hade de köpt lägenheten för ett pris som Emir endast ville viska i mitt öra. Långt över marknadspriserna. Davors kärlek till Emir svalnade, han kände att han var mycket äldre och att de inte riktigt passade för varandra. Till slut bröt han upp. Emir blev olyckligt kär och plågades av sin obesvarade kärlek under hela sommaren, men befriades till slut av ett besked från ett universitet i Wien. Han hade beviljats en plats och skulle äntligen få åka ifrån sin olyckliga kärlek och tillbaka till den del av Europa där han hade varit som lyckligast. Davor fick besked om att grannen var redo att ge sig av efter nästan ett års kämpande och över tio besök på olika departement och organisationer. Ännu har inte grannen flyttat ut, men Davor väntar tålmodigt. Han har nämligen träffat sin stora kärlek i Sarajevo. En internationell hjälparbetare. Sommaren tog slut och därifrån går livet vidare mot nya balkanska och universella öden.

——————————————————————————–

(Davor och Emir heter egentligen något annat)

Foto: Teresa Vihtma

 

 

<\/body>