News Ticker

Medlemskandidatur på lika villkor?

En granskning av stödet till Polen och Turkiet

Internationella relationer handlar inte enbart om ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen. Alltmer uppmärksamhet har börjat riktas mot kultur- och identitetsfrågor och hur dessa påverkar relationerna mellan stater. Ett exempel på att kultur och identitet har betydelse är EU:s stöd till demokratiseringsprocesserna i Turkiet och Polen under början av 90-talet. Demokratibiståndet till Polen var generöst och engagerat. Biståndet till Turkiet var nästintill obefintligt.

The following two tabs change content below.

Åsa Lundgren

Latest posts by Åsa Lundgren (see all)

När Sovjetunionen föll samman och Polen blev fritt var reaktionen inom EU både snabb och entusiastisk. Redan under sommaren 1989 togs första steget mot inrättandet av Phare, EU:s biståndsprogram till Östeuropa. En ny enhet inrättades på kommissionen för att hantera Phare-programmet. Förväntningarna på snabba ekonomiska och politiska framsteg var höga, till och med naiva, enligt en av de anställda på den nyinrättade enheten. 1990 började biståndet kanaliseras från EU till Östeuropa. I början riktade det sig enbart mot Polen och Ungern. Snart utvidgades dock biståndet även till övriga länder, 1993 fick sammanlagt elva östeuropeiska stater dela på 775 miljoner ecu i rent gåvobistånd. Av dessa gick 225 miljoner till Polen.

I och med kommunismens kollaps i Östeuropa började EU på ett aktivt sätt att befrämja demokrati. I början av 1990-talet skrevs demokratifrämjande in som en officiell politisk målsättningi Maastrichtfördraget. Särskilda budgetposter skapades för ändamålet. Nya biståndsprogram utarbetades med syftet att stödja och befästa en demokratisk utveckling i de nyligen befriade länderna i östra Europa. Visserligen hade EU redan tidigare givit stöd åt Portugal, Spanien och Grekland då dessa länder omvandlades från diktaturer till demokratier, men EU:s agerande var då ad-hoc mässigt och saknade i stort ett samordning. I relationen till Östeuropa utvecklade EU genomtänkta strategier och program för hur rättstaten skulle stärkas, hur de politiska institutionerna skulle demokratiseras och hur framväxten av ett civilt samhälle skulle uppmuntras.

Samtidigt som Polen fick denna omfattande moraliska, politiska och ekonomiska uppbackning förde Turkiet, associerad EU-medlem sedan 1963, en undanskymd tillvaro i EU:s demokratiseringsprogram. Trots ständig kritik och upprördhet över demokratiska brister var det demokratibistånd som beviljades Turkiet i princip obefintligt. En rad program skapades för att stödja det civila samhälletoch institutionsbyggandet i Polen. “Phare Democracy Program”, “Civil Dialogue” och “Phare Partnership and Institution Building” är namnet på några av programmen. Målsättningen var att reformera den offentliga förvaltningen, åstadkomma institutionell pluralism, stärka det socioekonomiska institutionella ramverket, stärka NGOs och sociala rörelser, bidra till konsolideringen av ett demokratiskt samhälle, och så vidare.

Genomgången för biståndet till Polen var dessutom en partnerskapstanke och idéer om att skapa en “europeisk dimension”. Med detta avsågs att skapa samarbeten och nätverk mellan medborgare i Polen och medborgare i EU. Det polska samhället skulle “vävas in” i Västeuropa. I praktiken kunde detta innebära att EU ställde som krav att projekt skulle drivas gemensamt av NGOs från Polen och NGOs från EU.

Från Turkiets del var det alltså mer tunnsått med biståndspengar. Från 1993 inrättades en mindre post i EU:s  budget vars ändamål var att finansiera demokratiprojekt. Främst var syftet att främja respekten för mänskliga rättigheter. Dessutom har Turkiet ingått i ett program vars syfte var att förstärka den lokala demokratin.

Sammantaget kan man dock konstatera att det totala demokratibiståndet till Turkiet under första hälften av 90-talet uppgick till mindre än tio procent av demokratibiståndet till Polen. Dessutom var det betydligt mindre varierat. Det var i huvudsak inriktat på mänskliga rättigheter, medan biståndet till Polen var inriktat både på att bygga politisk institutioner och på att bygga upp ett civilt samhälle. Stödet till det civila samhället gick dessutom till en mängd olika typer av organisationer i Polen. Förutom NGOs som arbetar med demokrati-, människorätts- och kvinnofrågor gav EU stöd till konsumentkooperativ, fackföreningar, en kristen kulturförening, en hyresgästförening, en musikförening, polska televisionen, en judisk förening, en jordbruksforum m.m. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Polen förmodligen är det land i världen som tagit emot mest demokratistöd från EU. Turkiet har nästan inte fått något stöd över huvudtaget.

Vad beror denna skillnad på? Både Polen och Turkiet ligger i EU:s geografiska och politiska närhet. Både Polen och Turkiet hade i början av 90-talet utvecklade  relationer med EU. Turkiet hade tecknat ett associationsavtal med EU och Polen ett så kallat Europaavtal, båda var potentiella framtida medlemsländer. Båda var strategiskt viktiga länder vars respektive inrikespolitiska förhållanden kunde förväntas vara av stor betydelse för EU:s säkerhet. Sett ur ett ekonomiskt perspektiv var båda länderna intressanta marknader för europeiska företag. Båda ingick bland de 20-talet stater som Världsbanken 1994 och 1995 klassificerade som “Emerging Capital Markets”.

Men det finns skillnad mellan de bägge länderna. När man betraktar EU:s retorik gällande Polen och Turkiet och dessa länders förhållande till Europa, framträder stora olikheter. I sitt förhållande till EU har Turkiet utan tvivel historien emot sig. I århundraden uppfattades det osmanska imperiet som ett hot mot det kristna Europa. En vanlig uppfattning är till och med att motståndet mot turkarna är den europeiska identitetens ursprung. Det är just i strider mot turkarna som en gemensam identitet har hamrats fram och användningen av ordet Europa sägs ha ökat markant i samband med de turkiska segrarna på 1400-talet.

Polens relation till EU ser annorlunda ut. Polen betraktas i allra högsta grad som en del av det kristna Europa. I uttalanden och skriftliga dokument, signerade EU, framhävs ständigt förekomsten av ett nära släktskap mellan medlemsländerna och Central- och Östeuropa, däribland Polen. Denna idé tar sig lite olika uttryck. Först och främst framhålls existensen av en gemensam historia, kultur och gemensamma värderingar: “Europe as a whole has a common cultural heritage which har its roots as much in the East as in the West”.

En bild som ofta målas upp är den av ett Europa som varit kluvet i två delar och som efter kommunismens fall äntligen återförenats. Närbesläktade tankar är den om Östeuropas återvändande till Europa och den om Öst- och Västeuropas som två halvor som bara tillsammans blir till ett helt: “The course of centuries has seen the birth of Europe, has seen it come together again. These values exist independently of fixed points, frontiers, splits and walls: we have the proof – walls are coming down, we are meeting up again, and we understand one another.” “We are inseparable factors in the European equation”.The emerging democracies of Central and Eastern Europe are returning to the mainstream of European life”.

Vad är då innehållet i den gemensamma kultur som sägs omfatta både EU och Polen? Här råder viss oklarhet men vanligen hänvisas till sådant som den klassiska kulturen, protestantismen, katolicismen och upplysningen.

När det gäller Turkiet går det inte att hitta några motsvarigheter till ovanstående citat. Av Turkiet och medelhavsregionen tecknas en annan bild än den som beskriver relationen till Polen och Östeuropa. I en broschyr utgiven av kommissionen där EU:s Medelhavspolitik presenteras beskrivs relationen mellan EU och Medelhavsländerna som nära, nödvändig och permanent. Men det handlar trots allt om relationen mellan två seperata parter, inte mellan två som egentligen är ett. Turkiet beskrivs för det mesta som en bro mellan Europa och Asien, sällan eller aldrig som en del av Europa.

Dessa uppfattningar om närhet och avstånd leder vidre till en avgränsning av EU:s ansvarsområde. Där finns också ett samband mellan bistånd och föreställningar om kulturell tillhörighet. Om EU inkluderar en stat i “den europeiska familjen av stater”, är det bara följdriktigt att EU tar på sig ett större ansvar för den statens politiska utveckling och omvänt gäller gentemot stater som inte anses tillhöra den gemensamma kultursfären.

Påtagligt i många officiella EU-dokument från första hälften av 90-talet r just hur EU anser sig ha ett särskilt ansvar för utvecklingen i Central- och Östeuropa: The Community is aware of its responsibility towards these countries. The Community has a duty to help consolidate and develop the general process of reform being undertaken in these countries”.

“The Community and its Member States are fully conscious of the commmon responsibility which devolves on them in this decisive phase in the history of Europe”

“Is it in the intest of the EC to constructively assist the democratization of the countries of Central- och Eastern Europe”

Som framgår av citaten ansåg sig EU inte bara ha ett särskilt ansvar utan till och med en plikt att stödja reformprocessen i Östeuropa. Motsvarande känsla av ansvar och plikt för demokratiseringsprocessen i Turkiet uttrycktes aldrig. Och detta trots att EU officiellt deklarerat att Turkiet är en europeisk stat som är behörig för medlemskap.

Det är i dessa föreställningar om kulturell närhet och kulturellt avstånd som åtminstone en förklaring till EU:s demokratibistånd kan hittas. Det jämförelsevis mycket generösa och engagerade bistånd som gavs till Polen kan förstås i ljuset av den känsla av släktskap som EU uttrycker för Polen. Eftersom Polen definieras  som en del av “den europeiska familjen” ligger omsorgen om Polens demokratisering nära till hands. Det mycket blygsamma bistånd som Turkiet tilldelats kan förklaras av det faktum att EU inte inkluderade Turkiet i den egna kulturella gemenskapen. Därmed ansågs inte heller Turkiets demokratisering vara EU:s ansvarsområde.

Frågan är om förhållandet mellan EU och Turkiet har förändrats sedan toppmötet i Helsingsfors 1999 då Turkiet gavs kandidatstatus. Huruvida det beslutet verkligen uttrycker en mer positiv inställning till att fullt ut inkludera Turkiet i den Europeiska Unionen återstår att se.

<\/body>